English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.

Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.

Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i handtagen. Men i går blev den lite lättare. En av de större bördorna i påsen, en boköversättning, blev klar och jag kunde ta den ur påsen. Bara för att genast fylla tomrummet med en ny börda. Men den nya bördan är inte så tung även om den har större volym. Det är ett självpåtaget projekt runt det historiska huset, Karl Oskar House/Nya Duvemåla, i Lindström. Minnesota.

Huset byggdes i mitten av artonhundratalet av invandraren Carl Linn från Hovmantorp i Sverige. Denne Carl Linn är Marilyn's morfarsfar. Just det huset utsåg författaren Vilhelm Moberg till att bli huset hans uppdiktade invandrare Karl Oskar skulle bo i. Moberg var på väg till Gladerkyrkogården under sin faktainsamlingsresor i Amerikas svenskbygder när han fick se huset på en liten kulle. "I det där huset skall Karl Oskar dö" lär han ha utbrustit. Huset ägs av kommunen men förvaltas av en ideell förening där båda jag och Marilyn är styrelsemedlemmar.

Nu har min nyfikenhet tagit överhanden och jag vill veta så mycket som möjligt om det huset och dess öden genom tidens gång. Från invandraren Carl Linn till dagsläget. Vem har bott där? Vem har lekt där? Vad har hänt där? Mycket intressanta fågor Bland annat har jag ställt upp en kronologist lista med några svar på dessa frågor. Mer hoppas jag kunna fylla i.
1825, 18/11 föddes Carl Jonasson/Linn i Hovmantorp
1852, 08/?? Carl Linn seglar från Göteborg på Abrosius
1852, 10/?? Carl Linn når Ki Chi Saga
1853, våren Carl Linn ansöker om hemman på en fastighet mellan Linn sjön och Kroonsjön och bygger där en timmerstuga.
1995 Familjerna Gerald och Urban Holt donerade huset Nya Duvemåla till Chisago Historical Society.
1996, 09/13 Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia av Sverige besöker Karl Oskars Hus.
1996, 10/13 Benny Andersson och Björn Ulvaeus besöker huset i samband med ett framförande av deras svenska succémusikal, "Kristina från Duvemåla" på Chisago Lakes High School, Lindström.
2019, 07/05 Släkten Moberg har släktträff vid Nya Duvemåla

Nog om det. I botten på min påse finns det alltid återkommande glada, nyttiga saker, som månadsstädning av huset, voluntärjobb på American Swedish Institute, och inte minst musik, konserter, Nya Duvemåla Folkmusiklag med mycket mera.

Livet är fantastiskt när påsen är full!

English

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 12. Life is like a bag.

Life is like a bag, empty and void of content if you don't fill it with something.

My bag has been overflowing and so heavy that I didn't dare lift it by the handles. But yesterday it got a little easier. One of the larger burdens in the bag, a book translation, was finished and I was able to take it out of the bag. Only to immediately fill the void with a new burden. But the new burden is not so heavy even though it has more volume. It is a self-imposed project around the historic house, Karl Oskar House/Nya Duvemåla, in Lindström. Minnesota.

The house was built in the middle of the nineteenth century by the immigrant Carl Linn from Hovmantorp in Sweden. This Carl Linn is Marilyn's great-grandfather. The author Vilhelm Moberg designated that very house as the house his fictional immigrant Karl Oskar would live in. Moberg was on his way to Glader Cemetery during his fact-gathering trips in the Swedish regions of America when he saw the house on a small hill. "Karl Oskar will die in that house," he is said to have exclaimed. The house is owned by the municipality but is managed by a non-profit association where both Marilyn and I are board members.

Now my curiosity has gotten the better of me and I want to know as much as possible about that house and its fate over time. From the immigrant Carl Linn to the current situation. Who has lived there? Who has played there? What has happened there? Very interesting points. Among other things, I have drawn up a chronological list with some answers to these questions. I hope to fill in more.
1825, 18/11, Carl Jonasson/Linn was born in Hovmantorp
1852, 08/?? Carl Linn sails from Gothenburg on Abrosius
1852, 10/?? Carl Linn reaches Ki Chi Saga
1853, spring Carl Linn applies for a homestead on a property between Lake Linn and Lake Kroon and builds a log cabin there.
1995 The Gerald and Urban Holt families donated the Nya Duvemåla house to the Chisago Historical Society.
1996, 09/13 King Carl XVI Gustaf and Queen Silvia of Sweden visit the Karl Oskar House.
1996, 10/13 Benny Andersson and Björn Ulvaeus visit the house in connection with a performance of their Swedish hit musical, "Kristina from Duvemåla" at Chisago Lakes High School, Lindström.
2019, 07/05 The Moberg family has a family reunion at Nya Duvemåla.

Enough about that. At the bottom of my bag there are always recurring happy, useful things, such as monthly cleaning of the house, volunteer work at the American Swedish Institute, and not least music, concerts, Nya Duvemåla Folk Musik Lag and much more.

Life is great when the bag is full!

Steget in i dataåldern,

När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbord en telefon och lite vid sidan om i bakgrunden fanns en räknemaskin.

När jag till exempel jobbade på avlöningskontoret vid SJ's Huvudverkstad i Örebro räknade vi ut avlöningarna för de 1200 verkstadsarbetarna på manuella räknesnurror. Det var ett evigt snurrande fram och tillbaka på veven på räknemaskinen, men det fungerade alltid. Avlöningarna blev aldrig sena. Måga år senare hade jag avancerat till en elektrisk räknemaskin när jag räknade ut de olika kostnadsvarianterna som ingick i de fraktavtal jag erbjöd järnvägens större transportkunder. Räknemaskinen fanns inte ens på mitt skrivbord, utan lite vid sidan om. På den centrala platsen mitt på skrivbordet fanns papper och penna.

Men när jag klev in på kontoret hos min arbetsgivare i USA omgavs jag plötsligt av datorer. Nu var det telefonen som hamnade i ett hörn i bakgrunden. På fotot av mig i min kub ärag omgiven av tre datorer. Det ligger faktiskt en penna på ett pappersark på skrivbordet också, men de intar inte den centrala plats som på mitt skrivbord i Sverige. Varför jag hade tre datorer runt mig minns jag inte, men jag minns att jag använde alla tre. Jag hade även en fjärde dator som inte syns på fotot. Det var en ganska klumpig bärdator, inte som dagens laptops, som jag tog med mig på bussen de dagar jag arbetade i ett distributionscenter i St Paul. Min ordinarie arbetsplats var i centrum av Minneapolis. De var före den egenliga knädatorns tid. Den introducerades i slutet av 90-talet.

I dag finns det datorer av olika slag i de flesta hem. Vi har flera hemma. Det skulle bli svårt att fungera med det aktiva liv som vi för, utan datorer och internet. En av datorerna har jag inte anslutit till internet. Den har jag för min personliga information och finanser som jag inte vill riskera att de blir hackade. Sen har vi en för Levi att sova på. Jag har dock papper och penna på mitt skrivbord också och vet dessutom hur man skall använda dem. Det mesta jag skriver för hand skriver jag i kursiverad skrivstil. Så lite gammalmodig är jag innerst inne och har ännu inte tagit steget fullt ut med båda fötterna in i datorernas värld.

ENGLISH

The step into the computer age,

When I took the step across the Atlantic, I also took the step into the computer age.

In Sweden, I lived from 1945 to 1983 without computers. During my working life, the most advanced aid I had on my desk was a telephone, and a little off to the side in the background was a calculator.

For example, when I worked in the payroll office at SJ's main workshop in Örebro, we calculated the wages for the 1,200 workshop workers on manual calculators. It was an eternal spinning back and forth on the crank of the calculator, but it always worked. The payments were never late. Many years later, I had advanced to an electric calculator when I worked out the various cost variants included in the freight contracts I offered to the railroad's major transport customers. The calculator wasn't even on my desk, but a little off to the side. In the central place in the middle of the desk were paper and pen.

But when I stepped into the office of my employer in the US, I was suddenly surrounded by computers. Now it was the phone that ended up in a corner in the background. In the photo of me in my cubicle I am surrounded by three computers. There is actually a pen on a sheet of paper on the desk too, but they don't occupy the central place like on my desk in Sweden. Why I had three computers around I don't remember, but I remember using all three. I also had a fourth computer which is not visible in the photo. It was a rather bulky laptop, not like today's laptops, that I took with me on the bus the days I worked in a distribution center in St. Paul. My regular workplace was in downtown Minneapolis. This were before the laptop era. Today's laptops were introduced in the late 90s.

Today, there are computers of various kinds in most homes. We have several at home. It would be difficult to function with the active life we lead without computers and the internet. I have not connected one of the computers to the internet. I have it for my personal information and finances that I don't want to risk being hacked. And then we have one for Levi to sleep on. However, I also have paper and pens on my desk and also know how to use them. Most of what I write by hand, I write in cursive writing style. That's how old-fashioned I am deep down and have not yet taken the step fully with both feet into the world of computers.

English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?

Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare skäms jag att medge att det har spårat ur någonstans. Det har blivit lite olika ämnen allteftersom tankarna stannat till på något ämne, en händelse, eller i ett tomrum.

Jag älskar att skriva och fantisera. I Sverige skrev jag kåserier, funderingar för några mindre veckotidningar. Det har tagit mer fart sen jag bosatte mig här i USA. Under många år skrev jag ett kåseri på svenska varje vecka för den SvenskAmerikanska tidningen Nordstjernan Svea. Det var en veckotidning som gavs ut i New York och jag skrev under rubriken: "Svens-ka Funderingar". Jag har även mer eller mindre sporadiskt skrivit i andra SvenskAmerikanska tidningar här och även för reguljära småtidningar som ges ut i svenskbygderna här, Country Messenger i Scandia bland andra.

Det skrivna ordet från papper och penna till datorn. Under folkskoletiden lärde vi oss skriva i kursiv stil. Min mor tyckte att min skrivstil var för slarvig, så under sommarloven fick jag inte gå ut innan jag suttit vid min fars skrivbord en halvtimme eller så och skrivit av någon boktext. Min handstil blev med tiden riktigt läslig. Ledsamt nog är den nu med ålderns rätt inte så vacker längre, men fullt läslig för den som kan läsa kursiv text. I realskolan fick jag lära mig skriva stenografi, men på grund av att jag inte använt den kunskapen under årens lopp skriver jag snabbare vanlig text för hand numera. En annan fördighet som rostat ihop för mig är telegrafin. Att snabbt, helst utan att ens tänka, formulera pipandet i hörlurarna till bokstäver var en konst. De gällde att bara skriva bokstav för bokstav och inte läsa texten innan meddelandet var avslutat. Om man började läsa under det man skrev var man snart förlorad. Emellan papper och penna och stenografin kom maskinskrivningen. Det var även ett av ämnena i skolan som jag är mycket tacksam för. Tangenbordet på min dator är i stort sett detsamma som på skrivmaskinen.

Att skriva på datorn är bekvämt. Man kan flytta om i texten och redigera det hela enkelt. När man skrev med penna på papper gällde det att planera texen på förhand. På datorn är det bara att skriva som man tänker och sedan gå tillbaka och redigera, lägga till och dra bort. Superbekvämt.

Så, jag kommer nog att fortsätta skriva. även om titeln "Amerikabrevet" är något missvisande. Men från Amerika kommer det i alla fall.

English.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 10, What became of the "America Letter"?

Yes, you can ask that. I had imagined this as a series of letters written by a Swedish immigrant in Minnesota. But as an old railwayman, I am ashamed to admit that it has gone off the rails somewhere. It has become slightly different topics as the thoughts stopped on a topic, an event, or in an empty space.

I love to write and fantasize. In Sweden, I wrote columns, musings for some smaller weekly newspapers. It has picked up more speed since I settled here in the US. For many years I wrote a piece in Swedish every week for the Swedish-American newspaper Nordstjernan Svea. It was a weekly newspaper published in New York and I wrote under the heading: "Svens-ka Funderingar". I have also more or less sporadically written in other Swedish-American newspapers here and also for regular small newspapers published in the Swedish regions here, Country Messenger in Scandia among others.

The written word on paper and with a pen to the computer. During primary school, we learned to write in cursive style. My mother thought my writing style was too sloppy, so during the summer holidays I wasn't allowed to go out and play until I sat at my father's desk for half an hour or so and typed out some book text. My handwriting eventually became really legible. Sadly, with age, it is not so beautiful anymore, but fully legible for those who can read cursive text. In secondary school, I was taught to write shorthand, but due to not having used that knowledge over the years, I now write plain text faster by hand. Another skill that rusted out for me is telegraphy. Quickly, preferably without even thinking, formulating the beeping in the headphones into letters was an art. They were to only write letter by letter and not read the text until the message was finished. If you started reading while you wrote, you were soon lost. Between paper and pen and shorthand came typing. It was also one of the subjects at school for which I am very grateful. The keyboard on my computer is pretty much the same as on the typewriter.

Typing on the computer is comfortable. You can move the text around and edit the whole thing easily. When writing with pen on paper, it was important to plan the text in advance. On the computer, just type as you like and then go back and edit, add and remove. Super convenient.

So, I'll probably keep writing. although the title "The Letter to America" is somewhat misleading. But it comes from America anyway.

English after Swedish

I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag bodde alltså i stationshuset. Min lägenhet var en tvårummare i södra änden av stationshuset. Kök och vardagsrum på bottenvåningen och ett sovrum på övervåningen. Det var endast den relativt smala plattformen mellan huset och spåren. Byggnaden skakade varje gång ett tåg passerade. Porslinet skallrade i skåpen och tavlorna hängde aldrig vågrätt på väggarna , men jag stortrivdes.

 
Det passerade 118 tåg per dygn på dubbelspåret. Jag vande mig ganska snart vid bullret och skakningarna när tågen passerade. Det gick så långt att om det under natten blev någon trafikstörning och tågen stod stilla, så vaknade jag av att det saknades något.

Bergsbrunna station var avbemannad, så alla tåg, såväl persontåg som godståg, passerade utan att stanna. Men det fanns ett tegelbruk med spåranslutning på stationens östra sida. Med jämna mellanrum kom en så kallad vagnuttagning, litet lokalt godståg, för att utväxla vagnar vid tegelbruket. Förutom lokförare och växlare så följde en tågklarerare med tåget.

Han låste upp det gamla ställverkstornet söder om stationshuset och lade om växlarna in till tegelbruksspåret. Det var ett så kallat hävstångsställverk och det krävdes mycket styrka för att lägga om växlarna. Men Vivert Lilja hade den styrka som behövdes.

Själv hade jag en befattning vid Uppsala Central. Uppsala hade en stadsbusslinje som gick till Bergsbrunna, så på vintern tog jag bussen till och från jobbet. På sommaren cyklade jag. Men det var alltid ett elände att finna ett ledigt cykeställ vid Uppsala C. Alla i Uppsala tog cykeln till tåget. Ett av mina första jobb i Uppsala blev faktiskt att planera hur vi kunde utöka området för cyckelparkeringen. Men det är en annan historia.

När vi förra sommaren besökte Sverige körde vi ut till Bergsbrunna. Av stationshus och ställverkstorn kunde vi inte finna något spår (Ha!). Men vi hittade den jordkällare som tillhörde huset gömt i ett buskage. Dörren var ordentligt igenspikad, så vi kunde inte gå in och se om jag glömt någon syltburk där när jag flyttade in till Uppsala.

ENGLISH

Today I was reminded of the time when, for a few years in the late 1960s, I had the postal address "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna is a community located south of Uppsala on the double railroad track to Stockholm. So I lived in the station building. My apartment was a two-room apartment at the south end of the station building. Kitchen and living room on the ground floor and a bedroom upstairs. There was only the relatively narrow platform between the house and the tracks. The building shook every time a train passed. The crockery rattled in the cupboards and the paintings never hung horizontally on the walls, but I really enjoyed it.

118 trains per day passed on the double track. I soon got used to the noise and shaking when the trains passed. It went so far that if during the night there was a traffic disturbance and the trains stopped, I woke up to find that something was missing.

Bergsbrunna station was unstaffed, so all trains, both passenger and freight trains, passed without stopping. But there was a brickyard with a track connection on the east side of the station. At regular intervals, a small local goods train, came to exchange wagons at the brickyard. In addition to the train driver and switch person, a train dispatcher accompanied the train. He unlocked the old switch tower south of the station house and relaid the switches into the brickworks track. It was a so-called lever switchgear and it required a lot of strength to shift the gears. But Vivert Lilja had the strength that was needed.

I myself had a position at Uppsala Central. Uppsala had a city bus line that went to Bergsbrunna, so in the winter I took the bus to and from work. In the summer I biked. But it was always a misery to find a free bike rack at Uppsala C. Everyone in Uppsala took the bike to the train. One of my first jobs in Uppsala was actually to plan how we could expand the area for the bicycle parking. But that's another story.

When we visited Sweden last summer, we drove out to Bergsbrunna. We could not find any tracks of the station house and switchgear tower (Ha!). But we found the dirt cellar that belonged to the house, hidden by a bush. The door was jammed shut, so we couldn't go in and see if I forgot any jars with jam there when I moved in to Uppsala.

English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.

Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Släggan". Nåväl, vi var en livlig klass och småpratade med varandra under lektionerna. Om någon av mina gamla skolkamrater läser det här så ler de säkert igenkännande. Men i Släggans klass var det ofta tyst för om någon pratade röt han till åt pratmakaren: "Vad pratar du om?". Varvid eleven oftast svarade: "Ingenting, magistern," Varpå Släggan röt igen: "Har du ingenting att säga, så säg det inte här!"

Nu är det bara så att jag har ingenting att skriva, men kommer att gå helt emot Släggans order och ändå skriva det här. När man saknar inspiration kan man alltid börja sitt epos med de klassiska: "Det var en mörk och stormig natt". Så här blir det -

Det var en mörk och stormig natt på 1960-talet när jag hade nattskiftet vid järnvägen som tågklarerare på Uppsala Central. Tågen kom och gick. Kaffepannan stod på elplattan på tågexpeditionen. Signallyktans batteri var fulladdat. Vid midnatt tog jag en promenad söderut på perrongen. Vinden låg på från väster och den förde med sig ljudet av domkykans klockor klämtande tolvslaget. Doften från Lindvalls kafferosteri fyllde mina näsborrar. Kom mig att fundera över om kaffet i pannan inne på tågexpeditionen skulle räcka de sex timmar som var kvar av mitt arbetspass. Persontåg 4460 från Stockholm var över en halvtimme sent när det rullade in på spår 4. Anledningen lär ha varit att den ordinarie lokföraren blev sjuk och det tog en halvtimme innan en reservförare äntrade loket i Stocholm. Förvånansvärt många resande klev av. Jag gissade att de varit i storstan och roat sig på teatrar och restauranger. Vissa var ganska högljudda när de gick ut till de väntande taxibilarna. Växlingspersonalen gjorde rundgång med loket och förberedde vad som behövdes för att det tågsättet skulle bli ett av de första pendeltågen till Stockholm nästa morgon. Det skulle bli det sista tåg jag vinkade av innan jag gick hem efter avslutat pass. Efter midnatt lugnade både tågtrafiken och vädret sig. Det var endast ett och annat godståg som passerade. Ovädret drog vidare. Vinden mojnade och molnen skingrade sig. Så när jag vandrde hemåt efter avslutat arbetspass var det en strålande morgon och staden höll på att vakna. Dagen skulle bli fin och jag skulle sova bort en stor del av den. Vad som började som en mörk och stormig natt slutade som en ljus och lugn morgon.

Så det var allså en helt nyskriven historia från ingenting jag hade att skriva en stund tidigare. Tänk vad mycket oskrivna historier det ryms i huvdet på en gammal gubbe.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 8. Having nothing to write.

I once had a teacher who always had striking comments. Speaking of him, he was also a hammer thrower and went by the name "The Sledgehammer" among us students. Well, we were a lively class and chatted with each other during the lessons. If any of my old school friends are reading this, they will surely smile in recognition. But in the Sledgehammer's class it was often quiet because if someone spoke he barked at the chatterbox: "What are you talking about?". Whereupon the student usually replied: "Nothing, Master," Whereupon the Sledgehammer roared again: "If you have nothing to say, don't say it here!"

Now it's just that I have nothing to write, but will go completely against the Sledgehammer's orders and write this anyway. When you lack inspiration, you can always start your epic with the classics: "It was a dark and stormy night". Here's how it goes -

It was a dark and stormy night in the 1960s when I had the night shift at the railway as a train dispatcher at Uppsala Central. The trains came and went. The coffee pot was on the hot plate at the train expedition. The signal lamp's battery was fully charged. At midnight I took a walk south on the platform. The wind was blowing from the west and it brought with it the sound of the cathedral bells striking twelve. The aroma from Lindvall's coffee roastery filled my nostrils. Made me think about whether the coffee in the pot inside the train expedition would be enough for the six hours left of my work shift. Passenger train 4460 from Stockholm was over half an hour late when it rolled in on track 4. The reason is said to have been that the regular train driver fell ill and it took half an hour before a reserve driver replaced the sick train driver in Stockholm. Surprisingly many travelers got off the train. I guessed that they had been in the big city and enjoyed themselves in theaters and restaurants. Some were quite loud as they went out to the waiting taxis. The switching staff switched the engine to the south end of the train and prepared what was needed for that train set to be one of the first commuter trains to Stockholm the next morning. It would be the last train I waved off before heading home after finishing my shift. After midnight, both the train traffic and the weather calmed down. It was only the occasional freight train that passed. The storm passed. The wind died down and the clouds dispersed. So when I wandered home after finishing my work shift, it was a glorious morning and the city was waking up. The day was going to be nice and I was going to sleep a large part of it. What started as a dark and stormy night ended as a bright and calm morning.

So this was a completely newly written story from nothing I had to write a while before. Think how many unwritten stories there are in the head of an old man.

English below Swedish under each photo

AMERIKABREVET Kapitel 7. Den som gör en resa har alltid något att berätta

Uppsala - San Francisco tur och retur med tåg, flyg, buss och båt.
Uppsala - San Francisco round trip by train, plane, bus and boat.

Kära vänner.

Eftersom min fru Chris och jag aldrig begåvades med några barn och hade arbetsgivare som erbjöd bra semestervillkor så utnyttjade vi friheten och reste mycket. Bland annat reste vi till USA varje år. 1975 blev en ganska lång och innehållsrik resa.

Dear friends.

Since my wife Chris and I were never gifted with any children and had employers that offered good vacation conditions, we took advantage of the freedom and traveled a lot. Among other things, we traveled to the USA every year. 1975 was a rather long and content-rich journey.

Vi flög till New York och tog sen tåget, Canadian National, därifrån till Chris skolkamrater som bodde i Brandon, Manitoba, Kanada. Tåget var långt och drogs av tre diesellok.

We flew to New York and then took the train, Canadian National, from there to Chris' schoolmates who lived in Brandon, Manitoba, Canada. The train was long and pulled by three diesel locomotives.
 

Resan gick i sovvagn över natt och min födelsedag firades i sovkupen.

The trip was in a sleeping car overnight and my birthday was celebrated in the sleeping compartment.

Chris vänner var bönder och hon fick en åktur på skördemaskinen.

Chris's friends were farmers and she got a ride on the harvester.

Resan gick vidare med tåg västerut via Vancouver i Kanada till Seattle i USA.

The journey continued by train west via Vancouver in Canada to Seattle in the USA.
 

I Seattle hittade vi ett matställe som passade en järnvägsentusiast.

In Seattle we found an eatery fit for a railroad enthusiast.
 

Sen fortsatte vi söderut till Lake Oswego i Oregon, och hälsade på släktingar till Chris.

Then we continued south to Lake Oswego in Oregon, and visited relatives of Chris.
 

Där tog jag mig ett dopp i sjön som givit orten dess namn.

There I took a dip in the lake that gave the place its name.
 

Sen fortsatte vi med tåg ner till San Francisco och provade på en tur med deras "Cable Cars".

Then we continued by train down to San Francisco and tried a ride with their "Cable Cars".
   

Vidare till Yosemite National Park med "The Hof Dome".

On to Yosemite National Park with "The Hof Dome".
 

Sen tåg och buss till Chris gamla universitet i Tulsa, Oklahoma, Oral Roberts University.

Then train and bus to Chris' old university in Tulsa, Oklahoma, Oral Roberts University.
 

Efter det omvänt med buss och tåg till New York igen.

After that reverse by bus and train to New York again.
   

I New York bordade vi atlantångaren Queen Elizabeth ll för en fem dagars resa över Atlanten till Cherbourg i Frankrike.

In New York we boarded the Atlantic liner Queen Elizabeth ll for a five-day trip across the Atlantic to Cherbourg in France.
         

Vi tog sen tåget från Cherbourgh till Stockholm och så vidare till Uppsala men stannade till en dag i Paris.

We then took the train from Cherbourgh to Stockholm and on home yo Uppsala, but stopped for a day in Paris.
 

Ja det var kort om det årets Amerikaresa. Något annat års resa kommer kanske senare.

Yes, that was in short that year's trip to America. Maybe another year's trip will come later.

English after Swedish

AMERIKABREVET Kapitel 6. Identiteter.

Kära vänner.

Vem är jag egentligen?

Hedersmedborgare ibland ursprungsinnevånarna i Nordamerika, pursvensk, utvandraren Karl Oskar, Amerikan eller "all of the above?

Tanken väcktes när ett av mina gamla inlägg på Facebook kom upp. Så här löd det:

"En av mina vänner här på FB har en följare som heter Indiankvinnan "Native American Woman". Det påminner mig om att jag är en hedersindian. Så här gick det till.
När vi anlände till Tulsa, Oklahoma 1983 fick jag jobb på matserveringen vid Oral Roberts University. Några av mina medarbetare där var mestadels Chippewa, men också några Apachee. De hade svårt att uttala Sven. Det kom främst ut som cykelnamnet Schwinn. Jag var ung då och ganska snabb, så snart började de kalla mig "Ten Speed". Jag kom bra överens med de infödda och de tog mig liksom under sina vingar. Sedan bestämde de sig för att göra mig till en hedersindian. Under en liten ceremoni som leddes av Chief, hans infödda namn var Chickahia, fick jag det inhemska namnet "Ten Speed of the Pale Foot Tribe". Sedan dess kallade alla på matserveringen mig "Ten Speed".

Jag vet inte, men eftersom ingen har återkallat min hederstitel, antar jag att jag fortfarande är "Ten Speed of the Pale Food Tribe".

Ten Speed of the Pale Foot Tribe

Jag är ju dock född i Sverige med helsvenska föräldrar. Jag har ännu en brytning när jag talar amerikanska och när folk då frågar varifrån jag kommer, brukar jag säga: "I am made in Sweden by only Swedish original parts". Det stämmer inte riktigt numera eftersom jag har fått några reservdelar från andra länder inmonterade. Jag hade gråstarr och fick nya ögonlinser inopererade. De var tillverkade i Japan. Mina löständer är tillverkade här i USA och var mina hörapparater är tillverkade vet jag inte, men svenska är de inte.

Så riktigt pursvensk är jag inte längre.

Nästan pursvensk

Här i svenskamerika brukar jag ofta personifiera den svenske utvandraren Karl Oskar Nilsson, huvudfiguren i Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Jag åker med i parader och liknande. Min fru, Chris, och jag var värdar som Kristina och Karl Oskar när musikalen "Kristina från Duvemåla" framfördes i Lindström, MN. Alltså är jag invandrare här och inte född amerikan.

Invandraren Karl Oskar

Men jag har fullt amerikanskt medborgarskap. Det har jag papper på. Jag arbetar även som "Election Judge" med presidentvalprocessen och är därmed officiellt godkänd som amerikan.

Amerikanen Sven

Vad är jag då? Jag kallar mig svensk utan att skämmas och känner till och med viss stolthet i det. Jag känner mig dock mera hemma nuförtiden i det amerikanska samhället än i det svenska. Jag har bott i norra Sverige och umgåtts med Samerna och jag har umgåtts med de Nordamerikansk urinnevånarna. Jag lystrar till namnen Sven-Olov, Ten Speed, Karl Oskar och enbart Sven.

Slutsats: Jag är en splittrad individ som började på livets bana så här oskyldig.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 6. Identities.

Dear friends.

Who am I really?

Honorary citizen among the original inhabitants of North America, pure Swedish, the emigrant Karl Oskar, American or "all of the above?

The idea was sparked when one of my old posts on Facebook came up. It read as follows:

"One of my friends here on FB has a follower called Native American Woman. It reminds me that I'm an honorary Indian. Here's how it happened.
When we arrived in Tulsa, Oklahoma in 1983, I got a job in the dining hall at Oral Roberts University. Some of my associates there were mostly Chippewa, but also some Apache. They had difficulty pronouncing Sven. It mainly came out as the bike name Schwinn. I was young then and quite fast, so soon they started calling me "Ten Speed". I got on well with the natives and they kind of took me under their wings. Then they decided to make me an honorary American Indian. During a small ceremony conducted by the Chief, his native name was Chickahia, I was given the native name "Ten Speed of the Pale Foot Tribe". From then on, everyone in the food service called me "Ten Speed".

Ten speed of the Pale Foot  Tribe

I don't know, but since no one has revoked my honorary title, I guess I'm still the "Ten Speed of the Pale Food Tribe".

However, I was born in Sweden. My parents were pure Swedes. I still have an heavy accent when I speak American and when people ask where I'm from, I usually say: "I am made in Sweden by only Swedish original parts". It is not quite right any longer because I have had some spare parts from other countries installed. I had cataracts and had new eye lenses implanted. They were made in Japan. My false teeth are made here in the USA and I don't know where my hearing aids are made, but they are not Swedish.

Almost pure Sweede

So I'm not really pure Swedish anymore.

Here in Swedish America, I often personify the Swedish emigrant Karl Oskar Nilsson, the main character in Vilhelm Moberg's emigrant books. I take part in parades and the like. My wife, Chris, and I were hosts as Kristina and Karl Oskar when the musical "Kristina from Duvemåla" was performed in Lindström, MN. So I am an immigrant here and not a born American.

The Immigrant Karl Oskar

But I have full American citizenship. I have papers on that. I also work as an "Election Judge" with the presidential election process and am thus officially approved as an American.

The American Sven

What am I then? I call myself Swedish without shame and even feel some pride in it. However, I feel more at home these days in American society than in Swedish society. I have lived in northern Sweden and socialized with the Sami and I have socialized with the North American natives. I go by the names Sven-Olov, Ten Speed, Karl Oskar and only Sven.

Conclusion: I am a broken individual who started life's path so innocently.

.

English after the Swedish

AMERIKABREVET Kapitel 5. Åldersbestämning.

Kära vänner.

Hur Gammal är jag?

Ålder bestäms vanligtvis av hur många år man levt, men det kan också identifieras med upplevelser, världshändelser, och andra milstolpar.

Att börja från början så föddes jag den dag president Harry S. Truman tillkännagav att Japan hade kapitulerat villkorslöst i andra världskriget.

Jag växte upp utan telefon, med utedass, bara en enda kallvattenkran i hela lägenheten, inget badrum, vedspis i kökek och kakelugn i rummet, ingen TV. Det var en härdande uppväxttid.

När jag tog mitt körkort körde vi fortfarande på vänster sida av gator och vägar. Bilskolan hade en Volkswagen med manuell växellåda, enda alternativet på den tiden, och lärarens favoritövning var start i en brant uppförsbacke. Det gällde att ha ett snabbt fotarbete kombinerat med ett perfekt arbete med växelspaken för att inte rulla baklänges eller få motorstopp. Övergången till högertrafik några år senare blev nästa utmaning. Men jag överlevde även det.

När jag i de övre tonåren en eftermiddag passerad järnvägsspåren över Storgatan i Örebro mötte jag en vän. Han stoppade mig och sade: "Har du hört att president Kennedy har blivit skjuten? Tänk att man kan komma ihåg vissa detaljer i händelser och upplevelser, medan man inte ens kommer ihåg varför man gick in i Konsumbutiken.

På tal om Konsumbutiken så köpte vi vär mjölk där i lös vikt i en kanna vi hade med hemmifrån.

När jag gjorde värnplikten blev jag uttagen till radiotelegrafist. På den tiden var telegrafi en viktig del av kommunikationen. Det var intressant att lära. Jag lyckades erövra silvermärket i telegrafi - 80 takt. Om ni är intresserade så kan ni höra hur"Hello World" låter på telegrafi här: https://www.youtube.com/watch?v=L6gxfX4GrbI

Allt resande skedde på cykel, med buss eller tåg. Vi hade inte råd att skaffa bil och attt flyga var nåt alldeles för extravagant för ett arbetarbarn.

Körkortet hade jag dock användning av vid många tillfällen. I det militära var våra telegrafiarbetsplatser inredda i en övertäckt ScaniaWabis lastbil som vi körde. Den var jobbig att köra med manuell växellåda med överväxel och dubbeltramp på kopplingen.

Vidare vid mitt jobb i övre norrland så hade vi en Volvo som tjänstebil. Den körde jag många mil på ensliga vägar som jag delade med de kringströvande renarna.

På ålderns höst har vi nu en Volvo igen. Hon heter Karolina och är mycket intelligentare än oss. Häromdagen när det var dimmigt ute tändes en symbol på instrumentbrädan som vi inte visste vad det var. Vi blev oroliga att något var fel, men det visade sig att det var en indikering att Karolina av sig själv sett att det var dimmigt ute och tänt dimljusen.

Ja, ja åren går, från torrdass ute på gården till bilar som är intelligentare än jag själv. Var skall det här sluta?

Sven

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 5. Age determination.

Dear friends.

How old am I?

Age is usually determined by how many years one has lived, but it can also be identified by experiences, world events, and other milestones.

To start from the beginning, I was born on the day President Harry S. Truman announced Japan's unconditional surrender in World War II.

I grew up without a telephone, with an outhouse, only a single cold water tap in the whole apartment, no bathroom, wood stove in the kitchen and tiled stove in the room, no TV. It was a tough time growing up.

When I got my drivers license we still drove on the left side of streets and roads. The driving school had a Volkswagen with a manual gearbox, the only option at the time, and the teacher's favorite exercise was starting on a steep hill. It was a matter of having quick footwork combined with perfect work with the gear lever in order not to roll backwards or have the engine stop. The transition to right-hand traffic a few years later became the next challenge. But I survived that too.

When, in my early teens, one afternoon I passed the railroad tracks across Storgatan in Örebro, I met a friend. He stopped me and said, "Did you hear that President Kennedy has been shot? Think you can remember certain details of events and experiences, while you can't even remember why you went into the Convenience Store.

Speaking of grocery stores, we bought milk there in bulk in a jug we brought from home.

When I did my military service, I was selected as a radio telegraphist. At that time, telegraphy was an important part of communication. It was interesting to learn. I managed to conquer the silver mark in telegraphy - 80 pace. If you are interested, you can hear how "Hello World" sounds on telegraphy here: https://www.youtube.com/watch?v=L6gxfX4GrbI

All traveling was done by bicycle, bus or train. We couldn't afford a car and flying was far too extravagant for a working-class child.

However, I did use the driver's license on many occasions. In the military, our telegraph workplaces were furnished in a covered ScaniaWabis truck that we drove. It was hard to drive with a manual gearbox with overdrive and double pedal on the clutch.

Furthermore, at my job in Upper Norrland, we had a Volvo as a company car. I drove it many miles on lonely roads that I shared with the roaming reindeer.

In the fall of age, we now have a Volvo again. Her name is Karolina and she is much more intelligent than us. The other day when it was foggy outside, a symbol lit up on the dashboard that we didn't know what it was. We were worried that something was wrong, but it turned out that it was an indication that Karolina herself saw that it was foggy outside and turned on the fog lights.

Yes, yes the years go by, from outhouse in the back yard to cars that are more intelligent than myself. Where will this end?

Sven