Titta! Jag hittade det gamla fotot jag nämnde om i förra inlägget. Det är blekt och hade rullat sig, så jag tejpade upp det på en pappskiva och fotade av det. Kvaliten är urusel, men stämningen finns kvar.

Det är bara synd att inte spåren efter de ringlande skallerormarna i den lösa sanden syns på fotot.

Ack vore jag tillbaka där i tid och rum!

As Ever

Sven

Det kan väl inte vara fel att man sitter i det kalla och ruggiga Minnesota och drömmer om varma och soliga nejder? Mina tankar går till Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien. Jag hörde någongång, någonstans uttrycket: "Rid västerut unge man!" Jag kan för mitt liv inte komma på var det uttrycket kommer ifrån, men det låter mäktigt och uppfodrande på något sätt.

Jag har inte direkt följt maningen, men de gånger jag varit västerut har jag faktiskt ridit. Västern och cowboys hör ju ihop. Jag slog just upp ordet "cowboy" i mitt lexikon och det är översatt till svenskan som "cowboy", medan ordet "cowgirl" är översatt som "kvinnlig boskapsherde". Är inte det diskriminering så säg.

Den första gången jag överhuvudtaget satte mig på en häst var i Kalifornien. Närmare bestämt i Yosemite nationalpark. Vi red i en lång rad och hästarna var vana att vandra samma stigar om och om igen. Det enda svåra var att förmå hästen att röra sig makligt framåt och inte stanna och äta i varje buske och vid varje tuva. Denna min första ridtur gav mig i alla fall blodad tand.

Min stora ridupplevelse var dock i Arizona. Min fru och jag tillbringade några semesterdagar på en dude ranch utanför staden Wickenburg. Motvilligt gick jag med på att redan första dagen ta en ridtur. Den blev en så härlig upplevelse för mig att jag redan innan jag stigit av hästen skrev upp oss för nästa tillgängliga ridpass.

Att få rida en riktig pinto ute bland de stora kaktusarna var en upplevelse som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma. Det var verkligen pojkdrömmen som gick i uppfyllelse. Jag hade till och med autentisk västernutrustning med cowboystövlar och cowboyhatt. Visserligen sade experterna att jag hade texasstövlar och kaliforniahatt och att ingen riktig cowboy skulle ha klätt sig på det viset, men vad gjorde det mig.

Vid ett tillfälle när min fru red efter mig tog hon ett foto av mig ridande upp på ett litet krön med saguaro kaktusar runt mig. Det fotot hade jag länge i plånboken och visade mina arbetskamrater och vänner. Oj vad imponerade de blev.

I New Mexico har jag inga som helst ridminnen, men i Texas köpte jag som sagt mina cowboystövlar. Det var i staden Amarillo. Vi reste vid tillfället med Greyhoundbussarna och måste vänta flera timmar i Amarillo på en anslutning. Vi gick ut i staden för att fördriva tiden. Det blev dock för varmt för mig och vi kunde inte hitta något annat ställe med luftkonditionering än en skoaffär. Vi gick in där, blev avkylda och kom ut med varsitt par cowboystövlar.

I Oklahoma slutligen var vi även ute och red. Det var på en ranch söder om Tulsa i samhället Bixby. Här var det helt fri ridning. Vi fick varsin häst och sedan var det bara att ge sig av. Riktigt spännande var det för mig som ännu inte är någon riktig hästkarl. Det känndes dock imponerande de gånger hästen gick åt det håll jag ville. Inte vet jag om det var tur eller skicklighet, men det gjorde mycket för min självkänsla.

Det har faktiskt slutat snöa nu utanför fönstret. Jag är ingen ung man längre, men det var i alla fall skönt att, om inte annat än i tankarna, få följa uppmaningen "Rid västerut unge man!" och drömma sig bort från Minnesotas kalla vinter till varmare trakter.

As Ever

Sven.

Jag ser i svenska internettidningar att den amerikanske skådisen George Clooney är i östersundstrakten för att spela in några scener i en ny film.  Han är ganska populär här i USA nu. Hans faster, Rosemary Clooney, var ju även hon berömd på sin tid. Inte minst för rollen i filmen ”White  Christmas” där även Bing Crosby och Danny Kaye medverkade.

Annars är nog mina amerikanska filmhjältar John Wayne och Jimmy Stewart. John Wayne tycks kunna möta alla svårigheter med kall beräkning och är alla situationers överman. Som flygintresserad tycker jag om hans insatser i flygfilmer som ”Flying Tigers”, ”Island in the Sky”, och inte minst ”The High an the Mighty”.  Annars är han ju mest känd som cowboy i wilda västern.

Jimmy Stewart har även spelat in en hel del flygfilmer och har dessutom ett förflutet i det amerikanska flygvapnet. Bland mycket annat var han befälhavare över en bombflyggrupp stationerad i England under andra världskriget och flög B-24 Liberator bombare på räder över Tyskland. Jag tycker om has roll som flygpionjären Charles Lindbergh i filmen om dennes liv. Annars är väl Jimmy Stewart mer känd från filmer som ”It’s a Wonderful Life”, och ”Mr Smith goes to Washington”.

Den enda någotsånär kända amerikanska filmskådis jag mött personligen, är den svenskamerikanska Ann-Margret. Jag träffade henne i samband med New Sweden festligheterna 1988, då 350-årsminnet av den svenska kolonin, New Sweden, firades. Hon var vid det tillfället i Minneapolis. Vi pratades vid och hon kunde prata mycket bra svenska. Andra svenska skådisar, som Anita Ekberg, glömmer ganska fort bort sitt modersmål.

Får se nu när Clooney’s film ”The American” har premiär, om jag går för stt se den lilla röda stugan med vita knuter i jämtlandsskogarna och höra om han säger några svenska ord.

I dag, onsdag, hade jag sovarmorgon. Jag är ledig varje onsdag eftersom jag jobbar tiotimmarsdagar de andra dagarna i veckan och får på så sätt ihop mina 40 timmar. Hursomhellst, i morse vaknade jag vid sjutiden och då slog det mig plötsligt att det var redan ljust ute. Jag behövde inte ta ficklampan med mig när jag gick ut första rundan med hundarna. Jag såg, utan att anstränga mig, var det jag skulle plocka upp i mina plastpåsar hamnade.

Även om det dröjer inna värmen återvänder, så är det trevligt med ljuset. Vi bor ganska exakt på 45:e breddgraden. Om vi överför det till Europa, så tror jag att vi hamnar i trakten av Paris. I alla fall har vi generellet sett ljusare vinterdagar än vad vi hade när vi bodde uppe i Umeå. Men december och januari är i alla fall mycket mörka och dystra här. Det enda som lyser upp är snön, när den nu kommer och innan den blir alltför skitig. I måndags kom det lite nysnö och det blev vitt och fint överallt igen.

 När jag skriver det här är det kväll igen och jag skall gå kvällspromenaden med Francesca och Fransiscus. Klockan är  5 PM, som man säger här, och det är fortfarande så ljust ute att jag kan uföra min förpliktelser utan ficklampa. 

Nu börjar de "små" liven bli oroliga, så det är väl bäst att jag slutar skriva och går ut med dem i kylan.

As Ever

Sven

Nu har vintern kommit tillbaka efter en vecka av mildväder, regn och slask. Det har varit en ovanligt lång ”Midwinter thaw” i år. Vi gillar det inte. Speciellt inte i början och slutet när det smälter på dagarna och fryser på nätterna och man vaknar upp till en skridskobana utanför dörren och på vägarna. Särskilt svårt är det på vägarna eftersom dubbdäck är förbjudna här i Minnesota. De förstör vägbanan. Jag måste dock ge Minn DOT, Minnesota Department of Transportation, vägverket, en eloge. De har varit snabba med att ploga och salta i vinter och lyckats hålla vägrna jag trafikerar i hyggligt skick.

Nu när vintern har kommit tillbaka med kyla och snöstorm har de dock inte hunnit med. Särskilt den hårda vinden som driver ihop snön i drivor har gjort att man måste stänga vissa motorvägar i södra Minnesota och i Iowa. Man har måst ordna med mat och logi för hundratals strandade bilister och långtradarchaufförer. DOT hoppas kunna öppna vägarna i dag igen när den värsta stormen blåst över.

Just nu har vi uppehåll här och ”bara” minus 12 Celcius, men med den hårda vinden räcker det gott och väl.

Fanns det inte en svensk schlager som hette ”Jag längtar till sommaren”, eller något liknande? Det är i alla fall vad jag gör just nu.

As Ever

Sven

Svartåbanan och jag.

Mina morföräldrar bodde i Lindbacka, där min mor och hennes syskon växte upp. Morfar arbetade vid garveriet i Lindbacka. Min mor och flera av hennes syskon arbetade vid Oscaria Skofabrik på söder i Örebro. De pendlade till och från jobbet med Svartåmärra.

En av mina morbröder övertog föräldrahemmet i Lindbacka och vi hälsade på dem regelbundet. Eftersom vi bodde på norr i Örebro och inte hade någon bil tog vi tåget mellan Örebro C och Lindbacka vid dessa besök, när vi inte cyklade ut.

Vid ett av tillfällena när vi skulle åka tillbaka till stan med tåget var det en lokförare som min far kände. som tjänstgjorde. Pappa och jag fick åka med på loket mellan Lindbacka och Örebro C. Det var en mycket stor upplevelse för en 10-årig grabb. Jag kan än i dag minnas hur stort jag tyckte loket var och hur högt upp man måste kliva för att komma in i hytten. Vad jag minns var det ett Hg-lok eller liknande. För er som inte är så bevandrade i loktyper så var det ett elektriskt lok med en förarhytt i stort sett mitt på loket. Jag kan än i dag känna den speciella lukten i förarhytten. Jag blev mycket intresserad av lokföraryrket och järnvägsromantiken, med alla signaler och anordningar som gjorde att tågtrafiken kunde fungera som den gjorde.

Jag är helt säker på att det den gången såddes ett frö som sedemera resulterade i min egen 20-åriga karriär vid SJ. Jag har jobbat på avlöningskontoret på SJ Huvudverkstad i Örebro, som stationsskrivare i Uppsala, som förste byråsekreterare på centralförvaltningen i Stockholm och så slutligen som transportkonsulent i Umeå.

Och allt hade sin upprinnelse i en lokförarhytt på Svartåmärra.

As ever

Sven

Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker! Ett ordspråk som jag helt instämmer i. Jag har just fixat mig en kopp kaffe – fuskkaffe – Instant Tasters Choice - här på jobbet. Visserligen har vi kaffeteria som säljer alla slags kaffeblandningar, men den billigaste kostar $1.25 och jag dricker inte bara en kopp om dagen.

När jag växte upp fanns inte denna mängd av kaffeblandingar.  Tror jag. När jag nu tänker efter så gick vi ibland till  en specialaffär vid Järntorget i Örebro och köpte kaffe. Kaffemagasinet, eller något liknande tror jag den hette. Damerna som jobbade där malde kaffet i kvarnar med stora svänghjul.  

I alla fall så bodde vi omodernt och pappa gick upp först på morgnarna och gjorde eld i spisen. Sen gick mamma upp och fyllde kaffepannan med vatten och kaffe och satte den på spisen. Sen drack vi kaffe och allteftersom det blev mindre i kaffepannan fyllde mamma på ömsom vatten och ömsom kaffe, så på kvällen var det en ganska fösvarlig mängd av kaffesump i pannan och kaffet var starkt och gott.

Jag har väl tidigare berättat om faran av att dricka kaffe. Kaffet var nämligen orsaken till att jag träffade min fru. Det är en separat historia som jag får berätta vid något annat tillfälle om jag inte redan gjort det.

Det vanliga kaffet här i USA är ganska svagt och smaklöst, men nu finns ju alla dessa nya kaffeer, Starbucks, Dunns Brothers, Caribou, och allt vad dom heter, där man kan få i stort sett allt man vill och lite till i kaffeväg. Men man får betatla därefter. Ibland kan det vara värt det, men inte för jämnan.

Chris och jag ”prenumererar” på Gevaliakaffe. Vi får det med posten med jämna mellanrum. Även hos Gevalia finns det en mängd sorter att välja bland. Vi har valt ett organiskt kaffe från Peru. De dagar jag är hemma från jobbet brygger Chris alltid av det kaffet. De dagar jag jobbar nöjer vi oss med snabbkaffe.

Nej, nu är det dags att ta en påtår.

As Ever

Sven

 (ytterligare en bild som jag lyckats lägga in utan att jag vet hur jag gjorde)

Den Gamle Emigranten i egen hög person:

En bild säger mer än tusen ord.

As ever

Sven