Alla inlägg under februari 2010

Av Sven O. Sjöstedt - 27 februari 2010 19:03

Min fru Chris och jag är riktiga djurälskare. Vi har ju två Dalmatiner och ett antal katter. Dessutom matar vi fåglar, ekorrar och en mängd andra strögäster ute vid våra fågelbord. Författare och filmmakare har lagt dess ord i munnen på passionerade älskare: "Jag älskar dig så mycket att jag kan äta upp dig"! Det är just det vi inte gör - äter upp våra älskade djur. Vi är nämligen vegetarianer.

 

Vi definierar vår vegeraianism genom att inte äta något som en gång har haft ett ansikte. Inte heller bär vi kläder tillverkade från skinnet av något som en gång har haft ett ansikte. I fråga om maten är vi riktigt rationella och miljömedvetna. Vi brukar säga att vi hoppar över mellanleden. Biffkon äter gräset och människan äter biffkon. Vi hoppar över mellanledet, biffkon, och äter gräset direkt själva i stället. Det är dessutom bevisat att om man använder marken till direkt matproduktion, i stället för betesmarker, så kan man föda många fler personer på samma markyta.

 

Under alla dessa år som vi varit vegetarianer har vi inte på något sätt försakat det kulinariska. Vegetarianska rätter kan vara nog så aptitretande och dessutom är de oftast näringsriktiga. Speciellt som vi har gått ett steg längre och så långt vi kan endast äter och använder organiskt odlade råvaror i vår mat.

 

Till exempel odlade vi egna tomater förra året. Vi använde egen kompost som gödsel och sprutade inte mot någon ohyra. Från fyra tomatplantor fick vi 64 normalstora tomater som smakade underbart. Visserligen hade några av dem skavanker på skinnet och dessutom utgjorde några icke medräknade bland de 64, föda åt sniglar och troligtvis även fåglar. Men vi delar gärna med oss till våra vänner ute i naturen.

 

Folk brukar fråga oss om vi är vegetarianer för hälsans skull. "Ja", svarar vi, "djurens hälsa".

Av Sven O. Sjöstedt - 24 februari 2010 16:37

Jag fick mitt första amerikanska pass i går. Ja, ja, jag vet att det tog mig 27 år innan jag kom mig för att ansöka om amerikanskt medborgarskap, men nu är det gjort. 


Passet är färggrannt och modernt med datorchip i och allt. De olika sdorna för visumstämplar har olika historiska bilder som bakgrund. Det är bilder på Frihetsgudinnan, vithövdade havsörnar, bufflar, kaktuslandskap, flodångare och mycket annat.


 På ett upplägg är ett ångloksdraget godståg avbildat.  Varje upplägg har dessutom en historisk text upptill och över tåget kan man läsa "May God continue the unity of our country as the railroad unites the two great oceans of the world" under står det "Inscribed on the Golden Spike, Promontory Point, 1869".


På ett annat uppägg är en grisslybjörn som just fångat en lax och en totempåle avbildade. Texten på det upplägget lyder: "We send thanks to all Animal life in the world. They have many things to teach us people. We are glad they are still here and we hope it will always be so." "Excerp from the Thanksgiving Address, Mohawk version"


Så har man inget annat att göra under den långa flygresan till Sverige kan man alltid ta fram passet och titta på bilderna och läsa de tänkvärda texterna. 


Så mycket underhllning bjöd inte det svenska passet på.


Av Sven O. Sjöstedt - 23 februari 2010 13:43

Vid det företag jag jobbar, liksom vid de flesta större företag här i USA finns det ett vaktoblag som sköter om säkerheten. Det är ett trettiotal personer i svarta uniformer, obeväpnade, och mycket trevligare än det första intryck de ger. De har koll på vilka som kommer och går och finns också vid lastbryggan där allehanda varor tas in. Iblan tar någon av dem en tur genom byggnaderna och kollar att allt är lugnt och fridfullt.

 

Vaktbolaget är inte en del av företaget utan ett fristående kontrakterat förteag som heter Wackenhut. Nu går emellertid deras kontrakt snart ut och en ny firma kom in med ett bättre bud på vakthållningssysslan. Det nya företaget heter Securitas. När jag hörde det namnet slog det mig att jag hört det förut i Sverige. Jag googlade lite, och mycket riktigt är det ett svenskt företag. Securitas grundades 1934 av Erik Philip-Sörensen och hette från början Hälsingborgs Nattvakt. Sedan har det gått som med IKEA, bara vuxit och expanderat och blivit internationellt. Och nu skall de svenske även ansvara för min säkerhet här på jobbet. Det känns tryggt.  

 

På tal om IKEA, så kommer ju så gott som allt man köper där, jo vi har ett IKEA varuhus här i Twin Cities också, nedmonterat i kartonger. Man måste sedan montera ihop möblerna själv efter bästa förmåga.Nu var det så att Anton köpte en bokhylla och en säng på IKEA och det tog honom ett halvår innan han kom underfund med att han hade sina böcker staplade i sängen och sov i bokhyllan.

 

Av Sven O. Sjöstedt - 20 februari 2010 16:22

I Minnesota av i dag finns det inte bara svenskar och norrmän, även om de under invandringens glansdagar utgjorde några av de största invandrarkategoriena. Nej här finns alla slags folkslag och grupperingar. Allt ifrån landets urinnevånare, indianerna, till europeer, somalier, hmong, och svarta.

 

Många kallar staten, och hela landet, för en smältdegel. Det tycker jag är fel. I en smältdegel rörs allt ihop och blir till en gråfärgad massa. Jag tycker bättre om det uttryck min fru använder, mosaik. I en mosaik formar de olika unika bitarna ett fint och njutbart mönster tillsammans, fastän de individuella bitarna fortfarande behåller sin unika färg och form.

 

Så ser jag oss som vandrar omkring här i Minnesota i dag. En massa helt unika varelser som lever tillsammans i ett gemensamt samhälle. Det spelar ingen roll vilken hudfärg, religion, eller nationalitet vi har, vi är alla unika, enskilda bitar i samhällets mosaik.

 

För att ta ett exempel från arbetslivet, så har jag kollegor på jobbet som är födda i Kina, Japan, Etiopien, SriLanka, Kosovo, Grekland, Taiwan, Panama, Ryssland, Indien, och så jag själv i Sverige. Vi är budister, muslimer, katoliker, ateister, och lutheraner. Alla jobbar vi för samma företag, under samma förhållanden, och med samma mål, och det går faktiskt ganska bra.

 

Om vi tittar på landet i stort, så är det verkligen diversifierat. Se bara på de presidentkandidater vi hade i senaste valet. Det var en kvinna, en svart man, och en vit man. Och nu vet vi vem de röstberättigade föredrog. Förhoppningsvis tog man hänyn till mer än kön och hudfärg när man röstade, men att de attributen hade en viss inverkan kan man inte komma ifrån.

 

Åter till mosaiken och de minsta byggbitarna i den, den enskilda individen. Även inom de olika grupperna är varje individ unik. Vi har olika bakgrund, referensramar, mål, och preferenser. Vi är vegetarianer, har barn, rika, stolta, fattiga, barnlösa, har husdjur, och ett otal ytterligare attribut. Vissa kan man se direkt, vissa gömmer vi. Vissa skryter vi med, vissa skäms vi för. Och det är verkligen inte lätt att vid första ögonkastet kunna urskilja vem som är vem.

 

Det kommer mig att tänka på en historia om en av de rikaste männen i början av nittonhundratalet i min hemstad Örebro. Han var fastighetsägare och hette Johan Bern. Han var inte så mån om sitt yttre direkt och en gång när han kom in i en inredningsaffär och frågade vad en kristallkrona kostade, sade biträdet, som inte kände igen Johan Bern: "Den är så dyr att den har inte farbror råd med." Johan Bern hade kort humör, tog sin kryckekäpp och ryckte ner kristallkronan från taket och sade: "Nu kanske jag kan få reda på hur mycket den kostar."

 

Mosaiken i mitt Minnesota är i dag täckt med vit färg. Det har snöat ordentligt i natt, vilket det ofta gör på vintern här. Ren, vit snö gömmer alla andra färger. Snökristallerna gnistrar i solskenet. Landskapet är homogent.

 

Men ändock, om man skrapar undan det vita snötäcket och tittar noga på statens stora mosaik, kan man fortfarande klart urskilja de blågula bitarna, Svensk-Amerika lever fortfarande i Minnesota .

 

 

 

 

Av Sven O. Sjöstedt - 18 februari 2010 13:46

På tal om svenskheten här i Nordamerika, så får jag ofta frågan om varifrån jag är. Folk säger att jag talar engelska med en stark brytning. I mina öron låter det dock som om jag pratar en perfekt amerikanska. I alla fall så svarar jag dem: ”I am made in Sweden with 100% swedish parts.” Alltså fritt översatt: ”Jag är tillverkad i Sverige av 100% svenska delar.”

 

Tack vare min fru så besökte jag Amerika många gånger innan vi tog steget full ut och emigrerade 1983. Jag har alltså praktiserat det amerikanska språket på heltid sedan lång tid tillbaka och trodde att det nu var perfekt. Tydligen tycker inte min omgivning det. Förresten så ljög jag. Jag pratar inte amerikanska 100% av tiden. Jag pratar nämligen svenska med Chris, våra huundar och våra katter. Så det kanske blir runt 80% av det jag säger som jag säger på amerikanska.

 

Jag är numera inte heller längre 100% svensk. Några tänder har ramlat ut och de har ersatts av tänder tillverkade här i Minnesota. Jag har även fått en ny lins i ena ögat eftersom jag hade grå starr i det. Den nya linsen är tillverkad i Kalifornien. Som en liten kuriosa kan jag nämna att när jag tittar genom den nya linsen ser jag allt i ett klart, svagt blåtonat ljus. När jag tittar genom ögat med den gamla linsen, nu snart 65 år gammal, ser jag omgivningen i ett litet sephiabetonat ljus.

 

Med de nya reservdelarna insatta så  är  jag väl bara cirka 97% svensk numera.

 

Av Sven O. Sjöstedt - 16 februari 2010 16:56

Ja, ja, jag vet att det är full vinter fortfarande, men en av mina bloggläsare hade funderingar över om vi även firade Midsommar här eftersom vi körde Vasaloppet. Jajamensan, visst firas det midsommar. Bara några exempel från öst till väst, där man kan vara med om Midsommarfirande: Battery Park, Manhattan, New York; Vasa Park, Budd Lake, New Jersey; Minnehaha Park, Minneapolis, Minnesota; Lindsborg, Kansas;  Sveadal, San Francisco, Kalifornien,  San Diego, Kalifornien; och säkert på många många fler orter.

 

Det brukar vara majstångsresande, folkmusik, gästuppträdanden av besökande svenskar, marknadsstånd där man kan köpa allehanda svenska saker – dalahästar och pepparkakor, korande av Svenskarnas Dag Queen, gudstjänst med svenska psalmer. I vissa fall talar och sjunger man svenska. Men ju längre ifrån den stora invandringsvågen på 1860-talet vi kommer, desto glesare blir det med svensktalande och ”100%” svenskättlingar. Här i Minneapolis har vi sett ett avtagande intresse och deltagarantal vid svenskfestligheter. Det gäller såväl misommar som Lucia och det mesta däremellan.

 

Lutfiskmiddagarna, som oftast anordnas i kykornas regi, verkar dock fortfarande vara attraktiva. Varför förstår dock inte jag.




Av Sven O. Sjöstedt - 13 februari 2010 00:52

Säkert är de flesta av er som läser vad jag plitar ner gamla nog att minnas Gräsänkligsblues av Povel Ramel. Jag är där nu. Chris har flugit till Tulsa, Oklahoma för att vara med om de så kallade "Homecoming Days" vid sitt gamla universitet, Oral Roberts University. Alltså är jag lämnad att sköta hushållet inklusive menageriet här. Inte nog med att jag själv skall fösöka fixa mat så jag överlever. Nej, hundar, katter, småfåglar, ekorrar, och jag vet inte allt skall också ha mat. Vissa av dem måste motioneras och andra skall ha sandlådorna rengjorda. Sen skall de hållas i tukt och herrans förmaning, så de inte river ner huset eller råkar i luven på varandra.

Jag som hade räknat med ett par dagars ungkarlssemester, med mycket sömn, bokläsning, filmkvällar och lugna långa måltider och kaffestunder. Jag har lyckats se en DVD med min filmidol, John Wayne. Det var wästernfilmen Rio Grande. Men det tog mig två dagar. Jag har haft den spelande på min laptop på köksbordet medan jag ätit mina hårda wasabrödsmackor med ost, eller ätit min uppvärmda matlåda.


Hundarna är matvrak, så dem har det inte varit svårt att mata, men med katterna har det varit värre. Katterna äter alla sina måltider i Felinska Salongen (se nedan i separat blogg förklaring över vad det är), förutom Fritjof som skall ha mer lugn och ro eftersom han dessutom i samband med måltiderna skall ha sin insulinspruta. Han äter vid fönsterbord med vit duk på Dachan. I alla fall är inte alla katterna så glupska som hundarna och inte heller så pigga på att stängas in i Felinska Salongen under måltiderna. Lexis, den yngsta norska skogskattsflickan, leker kurra gömma med mig. Varje gång det är matdags är hon borta. Jag får springa runt i hela huset och leta efter henne. Än gömmer hon sig bakom bokraden i någon bokhylla, eller uppe på kartonger under något skrivbord, eller bakom gardinen i något fönster, eller bakom förvaringsbackar i extrarummet över garaget, eller.... Hon är riktigt påhittlig med nya gömställen varje gång.


Jag ser verkligen fram emot att få hämta Chris vid flygfältet i morron. När vi kommit hem skall jag lägga mig på soffan och bara spotta i taket. Nehej, det går inte heller, för vi har ett sånt där modernt hus med sju fots takhöjd och så högt förmår jag inte spotta i mitt totalt uttröttade tillstånd.


As ever

Sven.



Av Sven O. Sjöstedt - 11 februari 2010 17:23

Kung Vasa åker Vasaloppet


Nerför gatan i Mora kommer Kung Vasa på sina rustika skidor, stakande med en lång trästav. Han har grå vadmalsrock och en stor svart slokhatt på huvudet. Det går inte speciellt fort. Han måste emellanåt stanna och vinka åt folkmassorna som kantar gatan, eller till och med bli fotograferad tillsammans med något litet barn, eller rent utav en turist.

 

Fotograferad! Det här stämmer inte! Det är egentligen inte mycket i den här situationen som stämmer med vår historiska bild av hjältekonongen Gustav Eriksson Vasa, men ändå är det verklig kulturhistoria.

På tal om kungar och små barn frågade en farbror en liten grabb vad han hette. "Jag heter Hans efter konungen," svarade pojken. "Men inte heter väl Kungen Hans," sade farbrorn. "Jo" svarade pojken och fortsatte, "Hans Majestät Konungen".

 

När jag tagit mig igenom åskådarleden för att få en pratstund med Kung Vasa visar det sig att hans svenska är lite stapplande, med grov svenskamerikansk accent. Han heter nog Gustav, men kallas Gus, och har Hellzen som efternamn.


Gatan han åker fram på ligger helt riktigt i staden Mora, men inte Mora i Dalarna, utan Mora i Minnesota, USA. Jodå, det finns ett Mora i Minnesota, där polisbilarna har en skidåkare i emblemet på dörrarna. Ett Mora som är minst lika svenskt som originalet. Det står en stor dalahäst på marknadsplatsen (den är numera dock "bara" världens näststörsta dalahäst), en flera meter hög moraklocka på torget, och så arrangeras Vasaloppet här varje år.

 

Ett Vasalopp med riktig blåbärssoppa, importerad från Ekströms i Örebro. Soppstationerna heter inte Mångsbodarna och Evertsberg utan Haybrook och Dalbey's. Starten för det 58 km långa loppet sker på ett stort fält vid den lilla orten Warman, norr om Mora. Ja, det finns kortare slingor också för de som inte orkar hela de 58 kilometrarna och så finns det ett barnlopp också. Vid starten brinner det stora stockvedsbrasor att värma sig vid, eller att värma skidorna vid för vallningen. Det är ett brokigt liv med åskådare, skidåkare och funktionärer, och så en och annan politiker som vill hålla sig framme i rampljuset. Jag minns när dåvarande borgmästaren i St Paul, George Latimer, vid ett tillfälle höll ett hälsningstal som han inledde med "We Swedes" - vi svenskar - till allmänt jubel. Alla visste ju att han inte hade en droppe svenskt blod i ådrorna - men i kärlek och politik är visst allt tillåtet.

 

Sen på tal om att valla och göra iordning skidorna, så skulle Olle och Sven ta sig en skidtur. När de vallat färdigt satte Sven på sig skidorna, vaqrpå Olle utbrast, "Du tar ju på skidorna bakochfram, din tokstolle!" "Inte alls", svarade Sven och fortsatte, "Hur vet du åt vilket håll jag tänker åka?"

 

Så småningom samlas skidåkarna ute på fältet bakom startstaketet. En dynamitladdning exploderar på isen på en sjö i närheten, startstaketet far i höjden på sina stolpar (helt enligt planerna, dom flesta åren i alla fall) och skidlöparna kastar sig iväg. På sina håll blir det lite tumult innan man hunnit ordna upp sig i spåren, men jag ser ingen blodsutgutelse. Efter startfältet ger sig ett par efterpatruller ut dragandes på pulkor lastade med reservskidspetsar, extra stavar, sjukvårdsutrustning och jag vet inte allt. Jag har hört sägas att dessa patruller emellanåt har en ganska jobbig dag innan alla skidåkarna har kommit fram till målet i Mora, antingen för egen maskin, eller via uppsamlingsbussen.

 

De som lyckas ta sig runt hela spåret och snabbast till på köpet, får som belöning delta i det svanska Vasaloppet följande år. Inte vet jag om det kan anses som någon belöning att behöva kämpa sig igenom en till lång och jobbig skidtävling, men så är det i alla fall och av energin och ansträngningen de lägger ner på att komma först så verkar det vara ett eftersträvansvärt mål. Att skidlöparana verkligen anstränger sig ger deras utseende, när de kommer i mål, belägg för. De stackare som har skägg eller mustach har dem oftast fulla med en blanding av frusen snor och blåbärssoppa. Det är ingen upplyftande syn precis - men min fru tyckte att det blev festliga bilder och var ledsen att tidningen som hon jobbade för inte gavs ut i färg.

 

Nej, nu måste Gustav Vasa hoppa ur spår, för nu kommer storfräsarna nerför Main Street på spurtsträckan. Tänk om de som skidade efter Gustav Vasa i Dalarna hade gjort likadant och bara ropat "ur spår" och farit förbi honom. Då hade vi inte haft något Vasalopp, vare sig i Mora i Sverige eller i Mora i Minnesota. Och det hade ju varit synd.

 

As ever

Sven

Presentation

Gästbok

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards