Min fru Chris och jag är riktiga djurälskare. Vi har ju två Dalmatiner och ett antal katter. Dessutom matar vi fåglar, ekorrar och en mängd andra strögäster ute vid våra fågelbord. Författare och filmmakare har lagt dess ord i munnen på passionerade älskare: "Jag älskar dig så mycket att jag kan äta upp dig"! Det är just det vi inte gör - äter upp våra älskade djur. Vi är nämligen vegetarianer.

Jag fick mitt första amerikanska pass i går. Ja, ja, jag vet att det tog mig 27 år innan jag kom mig för att ansöka om amerikanskt medborgarskap, men nu är det gjort. 

Passet är färggrannt och modernt med datorchip i och allt. De olika sdorna för visumstämplar har olika historiska bilder som bakgrund. Det är bilder på Frihetsgudinnan, vithövdade havsörnar, bufflar, kaktuslandskap, flodångare och mycket annat.

 På ett upplägg är ett ångloksdraget godståg avbildat.  Varje upplägg har dessutom en historisk text upptill och över tåget kan man läsa "May God continue the unity of our country as the railroad unites the two great oceans of the world" under står det "Inscribed on the Golden Spike, Promontory Point, 1869".

På ett annat uppägg är en grisslybjörn som just fångat en lax och en totempåle avbildade. Texten på det upplägget lyder: "We send thanks to all Animal life in the world. They have many things to teach us people. We are glad they are still here and we hope it will always be so." "Excerp from the Thanksgiving Address, Mohawk version"

Så har man inget annat att göra under den långa flygresan till Sverige kan man alltid ta fram passet och titta på bilderna och läsa de tänkvärda texterna. 

Så mycket underhllning bjöd inte det svenska passet på.

Vid det företag jag jobbar, liksom vid de flesta större företag här i USA finns det ett vaktoblag som sköter om säkerheten. Det är ett trettiotal personer i svarta uniformer, obeväpnade, och mycket trevligare än det första intryck de ger. De har koll på vilka som kommer och går och finns också vid lastbryggan där allehanda varor tas in. Iblan tar någon av dem en tur genom byggnaderna och kollar att allt är lugnt och fridfullt.

Vaktbolaget är inte en del av företaget utan ett fristående kontrakterat förteag som heter Wackenhut. Nu går emellertid deras kontrakt snart ut och en ny firma kom in med ett bättre bud på vakthållningssysslan. Det nya företaget heter Securitas. När jag hörde det namnet slog det mig att jag hört det förut i Sverige. Jag googlade lite, och mycket riktigt är det ett svenskt företag. Securitas grundades 1934 av Erik Philip-Sörensen och hette från början Hälsingborgs Nattvakt. Sedan har det gått som med IKEA, bara vuxit och expanderat och blivit internationellt. Och nu skall de svenske även ansvara för min säkerhet här på jobbet. Det känns tryggt.  

På tal om IKEA, så kommer ju så gott som allt man köper där, jo vi har ett IKEA varuhus här i Twin Cities också, nedmonterat i kartonger. Man måste sedan montera ihop möblerna själv efter bästa förmåga.Nu var det så att Anton köpte en bokhylla och en säng på IKEA och det tog honom ett halvår innan han kom underfund med att han hade sina böcker staplade i sängen och sov i bokhyllan.

I Minnesota av i dag finns det inte bara svenskar och norrmän, även om de under invandringens glansdagar utgjorde några av de största invandrarkategoriena. Nej här finns alla slags folkslag och grupperingar. Allt ifrån landets urinnevånare, indianerna, till europeer, somalier, hmong, och svarta.

Många kallar staten, och hela landet, för en smältdegel. Det tycker jag är fel. I en smältdegel rörs allt ihop och blir till en gråfärgad massa. Jag tycker bättre om det uttryck min fru använder, mosaik. I en mosaik formar de olika unika bitarna ett fint och njutbart mönster tillsammans, fastän de individuella bitarna fortfarande behåller sin unika färg och form.

Så ser jag oss som vandrar omkring här i Minnesota i dag. En massa helt unika varelser som lever tillsammans i ett gemensamt samhälle. Det spelar ingen roll vilken hudfärg, religion, eller nationalitet vi har, vi är alla unika, enskilda bitar i samhällets mosaik.

För att ta ett exempel från arbetslivet, så har jag kollegor på jobbet som är födda i Kina, Japan, Etiopien, SriLanka, Kosovo, Grekland, Taiwan, Panama, Ryssland, Indien, och så jag själv i Sverige. Vi är budister, muslimer, katoliker, ateister, och lutheraner. Alla jobbar vi för samma företag, under samma förhållanden, och med samma mål, och det går faktiskt ganska bra.

Om vi tittar på landet i stort, så är det verkligen diversifierat. Se bara på de presidentkandidater vi hade i senaste valet. Det var en kvinna, en svart man, och en vit man. Och nu vet vi vem de röstberättigade föredrog. Förhoppningsvis tog man hänyn till mer än kön och hudfärg när man röstade, men att de attributen hade en viss inverkan kan man inte komma ifrån.

Åter till mosaiken och de minsta byggbitarna i den, den enskilda individen. Även inom de olika grupperna är varje individ unik. Vi har olika bakgrund, referensramar, mål, och preferenser. Vi är vegetarianer, har barn, rika, stolta, fattiga, barnlösa, har husdjur, och ett otal ytterligare attribut. Vissa kan man se direkt, vissa gömmer vi. Vissa skryter vi med, vissa skäms vi för. Och det är verkligen inte lätt att vid första ögonkastet kunna urskilja vem som är vem.

Det kommer mig att tänka på en historia om en av de rikaste männen i början av nittonhundratalet i min hemstad Örebro. Han var fastighetsägare och hette Johan Bern. Han var inte så mån om sitt yttre direkt och en gång när han kom in i en inredningsaffär och frågade vad en kristallkrona kostade, sade biträdet, som inte kände igen Johan Bern: "Den är så dyr att den har inte farbror råd med." Johan Bern hade kort humör, tog sin kryckekäpp och ryckte ner kristallkronan från taket och sade: "Nu kanske jag kan få reda på hur mycket den kostar."

Mosaiken i mitt Minnesota är i dag täckt med vit färg. Det har snöat ordentligt i natt, vilket det ofta gör på vintern här. Ren, vit snö gömmer alla andra färger. Snökristallerna gnistrar i solskenet. Landskapet är homogent.

Men ändock, om man skrapar undan det vita snötäcket och tittar noga på statens stora mosaik, kan man fortfarande klart urskilja de blågula bitarna, Svensk-Amerika lever fortfarande i Minnesota .

På tal om svenskheten här i Nordamerika, så får jag ofta frågan om varifrån jag är. Folk säger att jag talar engelska med en stark brytning. I mina öron låter det dock som om jag pratar en perfekt amerikanska. I alla fall så svarar jag dem: ”I am made in Sweden with 100% swedish parts.” Alltså fritt översatt: ”Jag är tillverkad i Sverige av 100% svenska delar.”

Tack vare min fru så besökte jag Amerika många gånger innan vi tog steget full ut och emigrerade 1983. Jag har alltså praktiserat det amerikanska språket på heltid sedan lång tid tillbaka och trodde att det nu var perfekt. Tydligen tycker inte min omgivning det. Förresten så ljög jag. Jag pratar inte amerikanska 100% av tiden. Jag pratar nämligen svenska med Chris, våra huundar och våra katter. Så det kanske blir runt 80% av det jag säger som jag säger på amerikanska.

Jag är numera inte heller längre 100% svensk. Några tänder har ramlat ut och de har ersatts av tänder tillverkade här i Minnesota. Jag har även fått en ny lins i ena ögat eftersom jag hade grå starr i det. Den nya linsen är tillverkad i Kalifornien. Som en liten kuriosa kan jag nämna att när jag tittar genom den nya linsen ser jag allt i ett klart, svagt blåtonat ljus. När jag tittar genom ögat med den gamla linsen, nu snart 65 år gammal, ser jag omgivningen i ett litet sephiabetonat ljus.

Med de nya reservdelarna insatta så  är  jag väl bara cirka 97% svensk numera.

Ja, ja, jag vet att det är full vinter fortfarande, men en av mina bloggläsare hade funderingar över om vi även firade Midsommar här eftersom vi körde Vasaloppet. Jajamensan, visst firas det midsommar. Bara några exempel från öst till väst, där man kan vara med om Midsommarfirande: Battery Park, Manhattan, New York; Vasa Park, Budd Lake, New Jersey; Minnehaha Park, Minneapolis, Minnesota; Lindsborg, Kansas;  Sveadal, San Francisco, Kalifornien,  San Diego, Kalifornien; och säkert på många många fler orter.

Det brukar vara majstångsresande, folkmusik, gästuppträdanden av besökande svenskar, marknadsstånd där man kan köpa allehanda svenska saker – dalahästar och pepparkakor, korande av Svenskarnas Dag Queen, gudstjänst med svenska psalmer. I vissa fall talar och sjunger man svenska. Men ju längre ifrån den stora invandringsvågen på 1860-talet vi kommer, desto glesare blir det med svensktalande och ”100%” svenskättlingar. Här i Minneapolis har vi sett ett avtagande intresse och deltagarantal vid svenskfestligheter. Det gäller såväl misommar som Lucia och det mesta däremellan.

Lutfiskmiddagarna, som oftast anordnas i kykornas regi, verkar dock fortfarande vara attraktiva. Varför förstår dock inte jag.

Säkert är de flesta av er som läser vad jag plitar ner gamla nog att minnas Gräsänkligsblues av Povel Ramel. Jag är där nu. Chris har flugit till Tulsa, Oklahoma för att vara med om de så kallade "Homecoming Days" vid sitt gamla universitet, Oral Roberts University. Alltså är jag lämnad att sköta hushållet inklusive menageriet här. Inte nog med att jag själv skall fösöka fixa mat så jag överlever. Nej, hundar, katter, småfåglar, ekorrar, och jag vet inte allt skall också ha mat. Vissa av dem måste motioneras och andra skall ha sandlådorna rengjorda. Sen skall de hållas i tukt och herrans förmaning, så de inte river ner huset eller råkar i luven på varandra.

Kung Vasa åker Vasaloppet