I ett annat forum, och en annan blog, har ämnet med rökning och inte minst rökning på förbjudna ställen tagits upp. Det fick mig att tänka efter och inse hur mycket attityden i ämnet har förändrats bara under min livstid.

Först en liten sann historia om rökningens vådor. Min far hade en bekant som hette Gillis. Gillis hade en motorcykel han mekade ofta och gärna med och var dessutom storrökare . Det var på den tiden karlarna bar sportkeps. Gillis’ keps hade blivit oljig av allt mekande,  så han tog in den i köket och fyllde en bunke med bensin och tvättade kepsen i. Rökbegäret kom över honom, och helt reflexmässigt tog han fram en cigarett och tände den. Varvid hela huset brann upp. Gillis överlevde.

Ingen i vårt hem eller släkt, förutom en kusin, rökte vad jag minns. Toaletten, som inte hade några fönster,  i den kusinens föräldrahem luktade hemskt, för det var enda stället han tilläts röka på hemma.

Även om ingen rökte så var man ganska tillmötesgående mot besökande rökare. Man sprang och hämtade kaffefat för att rökaren, som oftast inte frågade om lov innan han (ja på den tiden var rökarna i min omgivning endast av hankön) tände cigaretten, skulle ha någonstans att aska på.

Nu far tankarna igen, men jag måste berätta att här i Minnesota kände vi en professor vid lantbruksuniversitetet som rökte pipa. En illaluktande, dåligt brinnande, men länge glödande pipa. När han hade pipan brinnande i mun och kom in i någon livlig diskussion stoppade han pipan helt sonika i byxfickan. När diskussionen var avslutad tog han fram pipan igen och fortsatte röka. Den hade legat glödande i hans ficka under tiden.

Inget illa sagt om rökare, men nog kan de vara ett släkte för sig själva.

Då vi bodde i Tulsa, Oklahoma i mitten av åttiotalet var rökning allmän och togs som en självklarhet. Man rökte till och med i matvaruaffärerna.  På mina första arbetsplatser var rökning OK. Senare begränsades rökningen till fikarummen, för att nu helt  ha förbjudits på arbetsplatserna. I det kontorskomplex jag jobbar nu finns det en balkong för rökarna att gå ut på då begäret tränger på. Balkongen har tak och infraröd värme på vintern, så inte går det någon nöd på dem där. Värre är det på de arbetsplatser där rökarna bara hänvisas till gatan, för då står de ofta i portgången och lägger ut sin rökridå, som måste passeras av alla, även icke rökare. Förresten så kom jag att tänka på att min nuvarande arbetsplats har skilda garderober för ytterkläder för rökare och icke rökare.

Så nog har inställningen till rökande avsevärt förändrats unde min livstid.

I går hade jag anledning att besöka delstatenstaten Minnesotas huvudstad, St Paul. Normalt kör jag rakt igenom den morron och kväll på Highway 94 på väg till och från jobbet. Att jag stannade till i staden i går berodde på att jag skulle uppsöka den statliga pensionsmyndigheten, Social Security, för att efterhöra min villkor för pensionering. Det besöket gick bra efter det att jag lyckats ta mig förbi de två beväpnade vakterna som hade en holk vid dörren. Jag fick reda på i stort sett vad jag behöve och det jag inte kunde uträtta där hänvisades jag till ett lokalkontor i Minneapolis som sades kunna hjälpa mig. Det får bli en annan dag, en annan resa och en annan berättelse.

St Paul är alltså staten Minnesotas huvudstad. Där finns Capitol, där statens politiker  och guvernören har sitt tillhåll. Där finns också de flesta delstatliga och statliga myndigher lokaliserade. Tyvärr verkar det som om det är de enda funtionerna med liv i i St Paul. Staden är mycket deprimerande att besöka. Det är mängder av tomma hus och tomma butikslokaler kantar gatorna. Visserligen håller man på att bygga en lokaljärnväg från Minneapolis till St Paul, så viss byggnadsverksamhet förekommer och med de avstängada gator som det medför samt de avstängda gator till följd av Mississippiflodens översvämningar så var det ganska svårt att navigera sig fram till den adress jag skulle besöka. Dessutom var det närmast belägna parkeringshuset stängt, så jag fick en liten sightseeingtur av staden.

Den här gången gick jag inte in i stadshuset, men där står en staty skapad av den svenske skulptören Carl Milles. Statyn heter Vision of Peace (Indian God of Peace). Jag har bifogat ett foto från Wikipedia

http://en.wikipedia.org/wiki/Indian_God_of_Peace där även mer information finns om statyn. Statyn är mycket stor och imponerande. Den är flera våningar hög och står i entrehallen som verkligen har högt i tak. Dessutom snurrar den runt, sakta, sakta.

När jag växte upp bode jag på Strömersgatan i Örebro. I öster slutade gatan vid Skolgatan. På andra sidan skolgatan fanns det stora hyreskaserner som var bostäder för de anställda vid Statens Järnvägars Centralverkstäder, som låg alldeles öster om dessa bostäder. Av någon för mig okänd anledning kallades hyreskasernerna för Sing Sing och Honolulu. Det var förresten inte bara anställda vid CV utan även andra järnvägstjänstemän som bodde där, tågmästare, lokförare och andra. Jag tror det mera officiella nämnet på husen var ”Järnvägsbostäderna”.

 Mellan Sing Sing och Honolulu och CV låg ett, som vi på den tiden tyckte, ofanligt stort gärde, ”Stora Gärdet”, allmänt kallat. Där lekte vi indianer och cowboys på somrarna och anordnade vinteroympiader på vintrarna. Två minnen. En gång när jag smög omkring på gärdet, jag vet inte om jag var indian eller cowboy, men det spelar inge större roll, skrämdes jag så jag nästan gjorde i byxorna av en fasan som flög upp alldeles framför mig i det höga gräset. Och ett vinterminne. Vi byggde en hoppbacke i en av sluttningarn på gärdet, och jag minns att jag fick bronsmedalj i backhoppning i den vinterolympiaden. Den medaljen glömde jag förargligt nog nämna i bloggen nedan, när jag talade om mina märken och medaljer.

 Med nutidens teknik har jag just åter gjort ett besök vid Sing Sing och Honolulu och Stora Gärdet via Goggle sattelit. Sing Sing och Honolulu tycks ligga kvar, men Stora Gärdet har blivit parkeringsplats och Kasernvägen har dragits i en ny sträckning rakt över Stora Gärdet. Kanske min medaljskidhoppningsbacke har bevarats som en ”speed bump” (vad det nu kan heta på svenska) för biltrafiken.

Jag såg i en kommentar till en av mina tidigare bloggar en samling märken. Det kommer mig att tänka på att även jag har en dylik samling nerpackad någonstans.

Alla mina märken sitter på en sammetsklädd platta i form av en sköld. Jag har ju, som jag tidigare nämnde, simmagistermärket i silver och i guld. Det är nog de två märken jag är stoltast över. Jag har även några gymnastikmärken, simborgarmärken och riksmarschmärken. För er som är för unga att ha upplevt riksmarschen, så var det något Folkhälsan satte igång. Man skulle gå en viss sträcka och så fick man ett märke att bära på rockslaget. Mitt satte jag på min sköld. Så har jag några föreningsmäken på skölden också. Det är Järnvägsmännens Helnykterhetsförbunds märke, och Järvägens Friluftsförbunds märke.

Från lumpen har jag två märken. Bronsmärket i skytte och silvermärket i telegrafi. Dessa två märken fick man bära på permissionsuniformen. Och det gjorde man! Jag gjorde nämligen lumpen i Skövde på den tiden det fanns flera förband där och i det närliggande Karlsborg och det gällde att på alla sätt försöka konkurrera med tuffingarna från fallskämstrupperna, eller stridsvagnsförarna från pansarförbandet. Telegrafimärket jobbade jag hårt för minns jag. Jag tror nog att om jag fick en kort repetitionskurs, skulle jag kunna göra mig förstådd igen med mitt knackande på telegrafnyckeln. Förresten var jag vicekorpral i det militöra och avgick med korprals avsked.

Ledsamt nog var jag inte kvar i järnvägens tjänst länge nog för att få medajl för lång och trogen tjänst därifrån. Jag hade nog tjänsteåren, men inte åldern inne när jag slutade. Nu tror jag att chansen för mig att få några mer utmärkelser att hänga på min sköld har gått mig förbi. Och lika bra är det, för jag vet inte om jag kan hitta min sköld igen i de ouppackade kartongerna i förvaringsutrymmet.

Ja det är våren som kommit igen! Och leran samlar sig i vår hall. Den faller av våra skor och hundarnas tassar när vi kommer in. Som ett project på min lediga dag i dag måste jag städa hallen. När jag väl fått ut leran blir det säkert en hög stor nog att sälja till någon byggare som behöver fyllningsmassor.

På tal om lera så minns jag att när jag växte upp i Örebro badade jag ofta i lergröpper. (Jo jag stavade rätt. I  Närke heter det en grop, flera gröpper) Det var friluftsbadet Gustavsviksbadet som på den tid jag utnyttjade det endast bestod av två vattenfyllda lergröpper. Numera har man verkligen moderniserat det och vattnet är till och med så klart att man kan se botten i bassängen. På min tid var det brunt och man öppnade inte gärna ögonen under vattenytan.

I alla fall fanns det hopptorn och organiserad simskola där. Det var där jag lärde mig simma och så småningom tog allehanda simmärken, Jag har två diplom nerpackade någonstans med Neptun på. Jag tror, utan att veta säkert, att de bevisar att jag tagit simmagistern i både silver och guld. Och allt hände i Gutavsviksbadet under förra århundradet.

Vaktmästaren i Gustaviksbadet på den tiden hette Ferdinand Lööv. Det var inne bland oss busiga skolungar att ringa upp honom och fråga: "Är det Lööv i Gustavsvik?" När han svarade ja sade vi: "Men gå då ut och räfsa upp dem" och slängde fort på luren. Sånna ofog gör nog inte den svenska ungdomen av i dag.

Om jag inte slutar att skriva nu och börjar städa hallen hinner jag inte städa. Ok, sätt er tilrätta för en lång berättelse. Oj, nu ser jag någon mig närstående person komma. Glöm berättelsen! Var är sopborsten? 

Ute på dachan, som byggherrarna kallade "the sun room", har vi en parksoffa. På den brukar Fritjof och jag sätta oss när det är dags att ge Fritjof hans insulinspruta. Ni som inte är invigda vet förståss inte att Fritjof är min kompis. Han är vid det här laget en sjutton år gammal bonnkatt med inslag av norsk skogskatt, lång päls, yvig svans, som lider av diabetes, eller sockersjuka som man säger på svenska.

Han måste alltså ha insulinsprutor morgon och kväll. Det går bra. Han tar stickandet som den gentleman han är. Dessutom vankas det mat efteråt. Nåväl, vi brukar sitta en stund på parksoffan och minnas eller lösa världsproblemen, som det anstår två gamla gubbar. Vi mindes när Fritjof var ung och vi bodde i ett annat hus. Där råkade en mus förirra sig in och naturligtvis rusade Fritjof efter den. Jag ville inte ha något blodbad i huset, så jag rusade efter Fritjof. Där sprang vi runt, runt i huset, musen först, Fritjof sen och jag sist. Har ni hör om katten på råttan leken? Min fru, Chris, stod mitt i ett av rummen vi passerade flera gånger och gapskrattade. Det värsta är dock att varken jag eller Fritjof minns hur långdansen slutade. Det enda vi minns är att det inte blev något blodbad. Vi börjar nog bli lite senila båda två och trivs bra i varandras sällskap.

I kväll tror jag vi skall lösa världsproblem i stället. Eller åtmonstone fundera ut när jag kan pensionera mig, så vi båda får sova länge på morgnarna nu på gamla dar.

Den enda andra riktiga ljugarbänk jag minns var i Nora. Den stod framför kyrkan och det satt ofta några gamla gubbar på den om sommaren. Kanske det var där den här lilla episoden utspelade sig. Det satt tre gamla gubbar på en ljugarbänk och filosoferade. Den ene sade: " Jag har aldrig supit, eller rökt. Det är därför jag fått leva så här länge. Jag är 88 år nu." Den andre sade: "Inte heller jag har rökt eller supit och dessutom har jag ätit mycket grönsaker och potatis. Det är därför jag fått leva min 92 år i god hälsa." Den tredje sade med ett skratt: "Jag har både supit, rökt och ätit fett fläsk i hela mitt liv." En av de andra frågade då honom: "Nå hur gammal är du då?" Varpå den tredje gubban svarade: "52 år."

Här är den 17-årige gubben Fritjof:

I dag är det trist och deppigt vårväder med dis och dimma. Dimman var så tät på sina ställen när jag körde till jobbet att jag var tvungen att sakta in lite. När jag jobbbade vid SJ i Sverige minns jag att lokförarna vid dålig sikt uppmanades att inte köra fortare än att de kunde stanna på halva siktsträckan. Det tror jag, vet jag, att jag inte hade kunnat, men kanske hade jag fått stopp på bilen på hela siktsträckan. Det var i alla fall min mening att inte köra fortare än så.

Att köra i dimma kommer mig att tänka  på när Kalle var ute och körde i tät dimma. Han tog det säkra före det osäkra och följde efter ett par baklyktor och hoppades att föraren i bilen framför såg bättre än han själv.  Plötsligt tvärstannade bilen framför och naturligtvis kunde inte Kalle stoppa i tid utan körde in i den. Kalle var på dåligt humör och skrek åt den andre bilföraren och talade om för honom att han inte fick stanna så där plötsligt utan anledning, varpå den andre bilföraren lugnt frågade Kalle om han inte hade rätt att stanna i sitt eget garage.

Sensemoral, lita inte blint på den i vars fotspår du följer.

För den oinvigde ser rubriken ut som en formel av något slag, men se det är det inte. Det är beteckningen på en 75 åring.

Ett 75 årigt flygplan. Det är Douglas DC3 Dakota som fyller 75 år. Den militära versionen har beteckningen C47. Alla i åtminstone min generation och några år på båda sidor om den har sett, hört, eller till och med flugit med en DC3a. Det var ett dominerande och banbrytande flygplan under många decenier.

I Sverige finns det fortfarande ett flygande exemplar av DC3an. Det har döpts till "Daisy" och ägs av föreningen Flygande Veteraner http://www.flygandeveteraner.se/

För att fira jubilaren,, DC3-C47 har en förening som heter The Last Time http://www.thelasttime.org/ anordnat festligheter i samband med årets flygshow i Oshkosh, Wisconsin, USA. Man kommer bland annat att organisera en formationsöverflygning med flygplanstypen. Intresset och deltagarntalet har blivit så överväldigande att man måst begränsa antalet deltagande flygplan av typen DC3/C47 till 40. Man räknar med att det kommer att finnas ett 50-tal DC3/C47-or totalt på Oshkosh.

Det är ganska fantastiskt tycker jag, som fortfarande har tio år kvar till 75-årsdagen

PS: Formationsflygningen kommer att äga rum den 26:e juli 2010. Här är en länk till flygshowen för den som är intresserad http://www.eaa.org/airventure/

Två DC3-or