English below the Swedish,

Att skriva, eller att inte skriva, ja se det är frågan som Shakespeare skulle ha ställt den.

Jag har alltid tyckt om att skriva. Under många år skrev jag ett kåseri på svenska för Svenskamerikanska tidningar, Nordstjernan-Svea, Swedish Press och andra varje vecka. Jag har även flera halvfärdiga bokmanus liggande.

Att skriva en blogg har gett mig mycket tillfredsställelse, men orken och lusten tog helt plötsligt slut. Men nu efter ett litet uppehåll skall jag börja så smått igen. Inte minst sen jag hört från tre personer på 6900 kilometers avstånd från mig, en person på 80 kilometers avstånd och slutligen en på bara några centimeters avstånd, att de saknar mina skriverier.

Jag tänker börja lite försiktigt och hoppas få till några rader varje vecka och hoppas även att min läsekrets så sakteligen kommer tillbaka.

Vi hörs

Den Gamle Emigranten

English version,

To write, or not to write, yes that is the question as Shakespeare should have asked it.

I have always liked to write. For many years I wrote a column in Swedish for Swedish-American newspapers, Nordstjernan-Svea, Swedish Press, and other every week. I even have a few not finished book manuscripts around here.

Writing a blog has given me much satisfaction, but my strength and drive just suddenly disappeared. But now after a short rest, I am going to begin writing the blog again. I got a push to do so by hearing from three persons who live at a distance of 4300 miles away from me, one person 50 miles away, and finally one person just a few inches away, saying that they miss my writing.

I am going to start out again very carefully and hope to be able to write a few lines every week. I also hope my faithful readers will be back over time.

See you

The Old Emigrant

English below the Swedish,

Francesca har lämnat oss! Hon var vår troga hund och vän i 14 år i medgång och i motgång, i solsken och i regnväder. Hon var alltid vid vår sida. Så mycket och nära att hon till och med diagnostiserades att lida av "separation anxiety". Saknaden är fruktansvärt stor.

Vi fortsätter rutinmässigt att göra iordning mat åt två hundar, att titta i hennes favoritstol och när den är tom undra var hon lagt sig i stället, att planera motionsrundor för båda hundarna och liknande. Chocken när det går upp för oss att hon inte finns här hos oss längre är smärtsam.

Francesca charmade alla. Här är ett litet exempel bara som just rinner upp i mitt minne. Dalmatiner är ju förknippade med brandstationer och brandbilar. Vi ville gärna ha några foton av Francesca i den miljön, så vi gick med henne till den lilla lokala brandstationen som inhyste en brandbil och en ambulans. Vi blev väl mottagna och fick naturligtvis komma in och fota Francesca i olika situationer i och runt brandbilen. När vi höll på som bäst gick brandlarmet. Vi skyndade oss ut med Francesca och stannade till på trottoaren utanför brandstationen. När brandbilen en mycket kort stund senare kom ut ur brandstationen med blinkande ljus och tjutande sirener och svängde förbi oss ut på gatan stack några av branmännen ut sina aramar genom de nedrullade fönstren på brandbilen och vinkade åt Francesca.

Francesca har under en tid lidit av stelhet i benen och andra ålderskrämpor, men har trots det tagit dagliga promenader med oss. Vi vill hoppas och tro att hon satte lika stort värde på oss som vi satte på henne. Vår gemenskap var mycket intensiv och därför är saknaden så mycket större.

Vi tror dock att vi får ses en gång igen. Vad vore väl Himlen om inte våra käraste husdjur återförenades med oss där. På återseende, Francesca!

English Version

Francesca has left us! She was our faithful dog and friend for 14 years in happiness and in sorrow, in sunshine and in rain. She was always at our side. So often and close that she even was diagnosed to have separation anxiety. We miss her terribly.

We continue routinely to prepare food for two dogs, to look in her favorite chair and when it is empty wonder where she lay down instead, to plan exercise walks for both dogs, and so on. The chock when it dawns on us that she is not here any longer is painful.

Francesca charmed everybody. Here is a simple example that I just remembered. Dalmatians are associated with fire stations and fire trucks. We wanted to have a few pictures of Francesca in that environment, and walked to the neighborhood fire station that housed one fire truck and one ambulance.

We were welcomed in to take pictures of Francesca in different poses on and around the fire truck. Suddenly the fire alarm sounded. We hurried out with Francesca and stopped on the sidewalk just outside the fire station. When the fire truck a few moments later departed the fire station with flashing lights and sounding sirens and turned out on the street in front of us, some of the firemen stretched out their arms through the open truck windows and waved to Francesca.

Fourteen years is an dignified age for a Dalmatian. Their normal lifespan is 10 - 13 years. Francesca has for some time been bothered by stiff joints and other old age ailments, but has despite those taken daily walks with us. We hope and believe that she liked us as much as we liked her. Our friendship was very intense and thus the loss is so much greater.

However, we believe that we will see each other again in the future. What would Heaven be like if our beloved pets would not join us there. See you again, Francesca!