English after the Swedish

Nu har folk börjat undra vad jag jobbade med i Sverige. Så här kommer åren 1962 till 1983 för den som orkar läsa.

Efter min realexamen 1962 så hörde min mor i ett kafferep att SJ Huvudverkstad i Örebro sökte kontorsfolk. Jag lämnade in en ansökan, fick en intervju och blev erbjuden en tjänst som expeditionsvaktsaspirant (Xvasp) längst ner på skalan.

Jag började på avlöningskontoret. Där räknade vi ut avlöningen för de 1200 verkstadsarbetarna som arbetade vid verkstaden. Vi var nio personer på avlöningskontoret, uppdelade i tre lag med tre personer i varje. Allt arbete i verkstaden skedde på ackord, så det var mycket räknande. På 60-talet betalades avlöningen ut i kontanter tillsammans med en avlöningslista i ett kuvert till var och en av verkstadsarbetarna. Dagen innan avlöningsdagen lämnade kontorschefen en lista till banken över hur mycket kontanter vi behövde för följande dag och hur mycket i varje valör. På avlöningsdagen tog kontorschefen och hans närmaste man två resväskor var och for i en taxi till banken och hämtade kontanterna. När de kom tillbaka vidtog det tidsödande arbetet med att gå igenom avlöningslistorna och räkna upp hur mycket varje verkstadsarbetare skulle ha i lön och stoppa ner kontanterna tillsammans med arbetarens avlöningslista i ett kuvert med hans/hennes namn och nummer (17/25 till exempel. Avdelning 17 - plåtslagareverkstaden och arbetarens personliga nummer).
Arbetet tog hela dagen och den dagen beställde vi upp härliga mackor - halva brödkakor med allt tänkbart på, ost, ansjovis, ägg, smörgåskött, kaviar, sallad och jag minns inte allt. På kvällen gick vi i tvåmannalag ut i de olika verkstäderna och delade ut avlöningskuverten, en delade ut och den andre var ansvarig för kvittolistorna.

Jag blev också utlånad till de olika verkstadskontoren när de behövde hjälp. Där hade varje lok, motorvagn, sovvagn osv ett eller flera kort med uppgifter om vad man hade gjort med dem, helrenovering, reparationer och annat. Och dessa kort skulle alltid uppdateras.

Sen jobbade jag ett tag på personalavdelningen med sjukärenden, semestrar, tjänstledigheter och annat. Jag hade då blivit befodrad till Järnvägsexpeditör (Jxp).

1966 ansökte jag om att bli antagen till Järnvägsassistentutbildningen (intern befälsutbildning). Efter två dagars tester i Stuvsta, blev jag antagen till kursen som började 1967. Det var en tvåårig kurs med omväxlande teoridelar på SJ Skolan i Tomteboda och vid Stockholm Central och praktik ute på fältet, lokförare Hallsberg, tågklarerare Örebro, studiebesök vid färjetrafiken i Helsingborg och så vidare. Vi utexaminerades 1969. Efter kursen blev jag placerad på Uppsala Trafikområde med kontorslokalerna på andra våningen i Centralstationshuset i Uppsala.

Jag lyckades få en lägenhet i det nedlagda stationshuset i Bergsbrunna, söder om Uppsala på linjen mot Stockholm. Till Uppsala Trafikområde hörde en mängd underlydande smärre stationer som till exempel Sala och Knivsta. Vi hade också ansvar för delar av linjerna till Stockholm, Enköping, Sala, Gävle och Rimbo. Det var olika trafikformer på de olika linjerna. Tll Stockholm var det elektrifierat dubbelspår. Till Enköping var det oelektrifierat enkelspår, till Rimbo var det oelektrifierat smalspår till exempel. Jag gillade verkligen jobbet med tidtabeller, planering och även vikariat som Sationsmästare i Morgongåva.

1973 sökte jag och fick en tjänst som Byråassistent (Bra) vid Centralförvaltningen i Stockholm på den Kommersiella avdelningen. Närmare bestämt på Kagn 1 - (Kommersiella avdelning, gods, norden, livsmedel, kemikalier och oljor). Vi förhandlade alltså med företag inom de brancherna om järnvägstransporter och skrev fraktavtal när vi kommit överens om transportvillkoren och priserna.

1975 blev jag befordrad till Transportkonsulent (Tpk) och fick mitt egna geografiska ansvarsområde. Jag blev placerad som chef för Försäljningsenheten i Umeå med ansvar för vagnslasttrafiken i Västerbotten och styckegodstrafiken i hela Övre Norrland. Jag besökte alltså sågverk, pappersbruk och andra industrier och fann ut deras transportbehov, gav dem förslag på transportlösningar och prisförslag och om de valde järnvägstransport skrev jag fraktavtal med dem. För de större företagen inom mitt revir, som till exempel Boliden i Skelleftehamn och Volvo Umeverken var min chef i Luleå ansvarig. Det här var en mycket intressant del av mit liv, jag reste runt i regionen mycket och träffade många trevliga och intressanta människor. En stor del av de industrier jag besökte låg längs inlandsbanan i orter med namn som Dorotea och Vilhelmina, men även Arvidjaure, Storuman, Glommerskräsk och Lycksele, med flera, och jag hade även några styckegodsindustrier jag besökte i Gällivare och Kiruna.

Varje år tog vi långsemester, Chris från Universitetet där hon jobbade som instutitionssekreterare och jag från SJ, och reste runt i Chris' "hemland" USA. Jag blev mer och mer fäst vid USA och Chris ville flytta "hem" igen. Sagt och gjort, 1983 sade vi adjö till Sverige och flyttade till USA.

Jag minns dock fortfarande min tid vid SJ som mycket givande, interssant och till och med roande. Jag ångrar verkligen inte den delen av mitt liv.

English

Now people have begun asking about my work in Sweden. So here is what I did during the years from 1962 to 1983 for whoever has the strenght to read it.

After my high school exam 1962 my mother heard at a womens coffee party that the State Railroads main shops in my hometown Örebro was looking for office workers. I put in my application, had an interview and was offered a job at the bottom of the pack.

I begun working at the payroll department. We calculated and paid the wages for the 1200 shop workers there. We were nine persons at the payroll department split up in three groups with tree persons in each. All duties in the shop were based on "ackord" (a type of contract works), so there were a lot of calculations to be done. In the 60-ies the payment was done by cash together with a pay stub in an envelope for each worker.The day before the payday our office boss sent a memo to the bank listing how much cash we need in what denominations. On payday morning our boss and his second in command man took two suitcases each and took a taxi to the bank to pick up the money.

On the payday we worked intensely all day and that day we ordered up big gorgeous open face sandwiches from the cafeteria - they had everything on them, cheese, anchovis, egg, meat, green sallad, I do not remember all. In the evening we went out in four teams of two to the different shops and handed out the pay envelopes, one handed out the envelope and the other person collected the signed recipts.

Sometimes I also helped in the different shop offices when they were short on people. There each engine, motorcar, sleeper and so on, had one or more cards with information about what had been done to them, complete overhaul, partial restoration and so on. These cards always needed updating.

Then I worked at human resources with sick leaves, vacation allotments, leave of abcence and similar. I had by then claimed up some steps on the ladder. 1966 I applied to the railroad officer education at the railroad school. After two days tests in the city of Stuvsta (south of Stockholm) I was accepted for the course that started 1967. It was a two year education with mixed theoretical education and practical education. After the course ended in 1969 I was stationed at Uppsala Trafic Area with offices on the second floor in the central station building in Uppsala.

I was lucky to get an apartment in the not any longer used station building in Bergsbrunna, south of Uppsala on the line to Stockholm. The Uppsala Trafic Area had several sub stations as for exaple Sala and Knivsta. We also were responsible for part of the rail road lines to Stockholm,Enköping, Sala, Gävle and Rimbo. It was different traffic and safety forms on the different lines. To Stockholm it was elecrified double track. To Enköping it was a not elektrified single track. To Rimbo it was a not electrified narow guage track. I really liked to work with time tables, planning and even substituting for the Stationmaster at Morgongåva.

1973 I applied for a position as Senior Clerical Officer at the Central Administration in Stockholm, the Commercial Department. Moer specific at the office that was responcible for the freight transports of food items, chemicals, and oils. We thus arranged railroad transports for manufacturers within these areas and negotiated freight, and finally created contracts for these transports.

1975 I was promoted to Transportation Consultant and got my own geographical territory. I was stationed in Umeå responsible for the full railcar loads from the county of Västerbotten and the less than a full carload freight from all of northern Sweden. I thus visited sawmills, papermills and other industries to find out their need of rail transports, gave them suggestions on transport alternatives and costs. If they choose transports by rail I created contracts for them. Regarding the really big industries within my territory like Boliden Mining in Skellefteamn and Volvo Umeverken my boss in Luleå was responsible for those industries. This was a very interesting part of my life. I travelled extesively and met very many nice and interesting people. Many of the industries I visited were located along the inland railroad in small towns like Dorotea and Vilhelmina, but also Arvidsjaure, Storuman, Glommerskträsk and Lycksele and many more. I also had some less than full railcar load customers in Gällivare and Kiruna.

Every year we took a long vacation, Chris from the University, where she worked as secretary for various professors, and I from the railroad. We then travelled extecively in Chris' "homeland" USA. I became more and more familiar with the US and Chris wanted to move "home" again. Said and done, 1983 we said good bye to Sweden and moved to USA.

However, I still remember my time with the Swedish State Railroads as rewarding, interesting and even fun. I do not regret that part of my life.

På höjdpunkten av min karriär - At the high point of my career

English below the Swedish.

En av mina svenska läsare ville jag skulle berätta lite om vad jag jobbade med här i USA och hur arbetsförhållandena var. Det här är vad jag minns:

Vi hade just flyttat till St Paul, MN på senhösten 1983. Vi hade lyckats få en källarlägenhet i St Anthony Park. Inte långt därifrån fanns det ett mindre industriområde. Jag hade just börjat söka arbete och såg av en tillfällighet enthat skylt utanför ett större distributionscenter på vilken det stod att det distributionscentret sökte tillfällig arbetskraft inför den kommande julruschen. Jag kan ju alltid ta ett tillfälligt säsongsarbete medan jag söker ett ordentligt jobb, tänkte jag och gick in och fyllde i ett anställningsformulär. Jag blev intervjuad av två personer på direkten, Sharon Kolstad och hennes chef Jim Mack. Det verkade som om de var desperata för hjälp och eftersom det var ett tillfälligt jobb och de kunde avskeda mig om de inte gillade mig, anställde de mig på stående fot.

Distributionscentret tillhörde varuhuskedjan Dayton's Department Stores, med huvudkontor i Minneapolis. Mitt arbete bestod i att bryta storförpakningar av allehanda varor, prismärka dem och sen paketera om dem i mindre förpackningar, lagom stora för att gå ut till de olika butikerna. Det var ganska enkelt jobb med lägsta möjliga lön, men jag kom punktligt till mina arbetspass och var nykter. Vidare hade cheferna sett av mina ansökningspapper att jag hade logistikbakgrund från Sverige, så en dag kallade en av dem, jag tror det var Jim Mack, in mig på kontoret och frågade om jag var intresserad av fast anställning på firmans importkontor i Minneapolis.

Visst var jag det och åkte ner till centrum av Minneapolis där huvudkontoret var inrymt i den stora byggnaden där firmans pampigaste affär också var inrymd. Huset hade tolv? våningar över jord och två under jord. Jag intervjuades av importkontorets chef Kay Boles och fick godkänt betyg av henne. Kort därefter inställde jag mig alltså på importkontoret, som låg längst ner i huset, två våningar under jord alltså. Där delade vi kontorsråttor utrymmet med de fyrbenta råttorna. Fatta mig rätt. Dayton's var ett mycket bra företag att arbeta för. Vi hade bland annat egen företagssjuksköterska, personalmatsalen och restaurangen Oak Grill låg vägg i vägg på tolfte våningen och tog maten från samma kök - mycket hög kvalite till personalrabatterade priser, alltid fina julmiddagar och peronaltillställningar däremellan, som sommarpicknic i någon större park. Och annat positivt.

Arbetet var mycket intressant, att följa upp importskeppningar, jobba med tullfrågor och kolla och betala räkningar för importerade varor, skeppningar och andra omkostnader. Jag fick ofta gå till tullkontoret ett par kvarter bort med diverse handingar, varuprover och certifikat. Jag gick kvällskurser för tullklarerare (Customs Broker) på en handelsskola. Jag klarade kursen, men eftersom jag ännu då inte var amerikansk medborgara kunde jag inte få ut någon examen.

Sedan klättrade jag upp från källarvåningen till mera kvaliciferade arbetsuppgifter på olika avdelningar. Jag skall försöka begränsa mig till de mera intressanta och udda jobben.

Jag tillbringade en längre tid på transportkontoret med Arthur Fazoli som min chef. Vi kom mycket bra överens. Jag var bland annat dispatcher som över telefon samordnade lastbilstransporter från leverantörer i hela landet till våra centrallager. Vid ett tillfälle ringde en av de viktigare leverantörerna upp Art Fazoli och klagade på mitt uppförande. Han sade att han uppfattat Dayton's som ett mycket seriöst företag. Han sade sig även vara medveten om att huvudkontoret låg i en skandinavisk invandrarbygd, men att en av Dayton's dispatcher gjorde sig löjlig och försökte imitera en skandinavisk accent, dessutom gjorde det dåligt, kunde han inte acceptera. Art berättade skrattande vad som tilldragit sig för mig,

Vi fraktförhandlade även med olika transportföretag över hela landet. Speciellt minns jag besöken från de lokala speditörerna i det så kallade "Garment District" i New York. De hade alla italienska namn och har du någonsin sett en maffiafilm, så har du sett dem.

Verksamheten hade utökats så vi anlitade en privat firma, Trailwood Transportation, för att sköta lagring och distribution av vårt importgods. De hade ett mycket stort lagerhus som låg under "The High Bridge" i St Paul. Jag fick jobbet som Dayton's kontaktperson i det lagret. Jag fick ett eget skrivbord i ett hörn på andra våningen, men delade "olyckligtvis" kontoret med en lokal distributör av godis och tobak. Det fanns alltid ett bord med godis uppdukat i lokalen för den som ville provsmaka. Det här var på 80-talet och då var inte "mut"-reglerna så strikta, utan ganska ofta blev jag också utbjuden på lunch av representanter för åkerier och distributionsföretag.

Under tiden på importkontoret blev jag uttagen att tillsammans med min chef och andra personer inom varuhusbranchen åka till Washington, DC för att som lobbyister informera våra kongressmän om vilka negativa konsekvenser ett nytt lagförslag skulle innebära för näringen. Det var en intressant upplevelse.

Under mina sista år på Dayton's var jag även med och hjälpte till med övertagandet av först Hudson's varuhuskedja baserad i Detroit, MI. Och senare övertagandet av Marshall Field's baserad i Chicago. Det innebar flera tjänsteresor till båda städerna. Det var klass på Dayton's. Deras representanter skulle flyga första klass och på 80-talet var det lite extra. Man erbjöds till exempel kaffe redan innan man ens hunnit sätta sig.

Dayton's startade före min tid affärskedjan Target. Dotterföretaget Target växte ganska snabbt om moderföretaget. Jag var en av dem som gick över till dotterföretaget när det växte allt snabbare.

Vid Target arbetade jag i stort sett inom samma områden jag gjort vid Dayton's, logistik. Jag granskade och betalade sjöfrakter. Jag var med om att följa upp fraktavtal och ställa samman underlag till frakförhandlingar. Men det intressantaste jobbet jag hade var på en avdelning som hette Brand Compliance och låg högst upp i ett av de nya höghusen Target byggt mitt i Minneapolis. Fotot ovan är från min arbetsplats där. Vår uppgift var att via ombud och även direktanställda inspektörer övarvaka att de företag utomlands som tillverkade varor vi saluförde följde alla brandsäkerhetsregler, sociala regler (barnarbetskraft), och regler för säkerhet och miljön på arbetsplatserna. På avdelningen hade vi anställda som var flytande i olika kinesiska dialekter, och allehanda andra språk. Vi fick in rapporter, som vi granskade, föreslog förbättringar vid företagen, följde upp resultaten och kunde, om så fanns lämpligt, förbjuda våra inköpare att använda sig av vissa tillverkare.

De sista åren arbetade jag inom ekonomiavdelning här ute i Booklyn Park inom vad som kallades North Campus. Här skyfflade jag siffror runt i olika rapporter. Jag åker fortfarande dit en gång i månaden och äter lunch med mina gamla arbetskamrater.

Så från 1983 till 2010 har jag alltså arbetat mig upp från två våningar under jord, till trettiotvå våningar över jord och så ner till andra våningen igen. Då tyckte jag det var lämpligt att lämna företaget innan jag sjönk mycket lägre.

Avslutningsvis måste jag säga att jag varit mycket nöjd med mitt arbete och mina kollegor under dessa 27 år. Jag är Facebookvän med flera av mina förra chefer och medarbetare. 

English

One of my Swedish followers wanted me to tell some about what I worked with here in the US and how it was to work here. This is what I remember:

We had just moved to St Paul late Fall 1983. We had been able to rent a basement appartment in St Anthony Park. Not far from there was a small industrial area. I had just begun to look for work and happened to see a sign outside a larger distribution center, on which it said that they were looking for temporary help at the incoming Christmas rush. I can alwas take a temporary seasonal job while I am looking for an ordinary position, I thought and went in and filled out an application form. I was interviewed by two persons right avay, Sharon Kolstad and her boss Jim Mack. It seemed like they were desperate for help and as it was a temporary position and they could fire me if they did not like me, they hired me right there and then.
The Distrubution center belonged to Dayton's Department Stores, headquartered in Minneapolis. My job was to break up bulk shipments with all kind of goods, price the items and then pack them in smaller boxes fit to go out to the different stores. It was a rather simple job with minimi salary, but I came timely to my work shifts and was sober. In addition my bosses had seen in my application that I had logistic experience in Sweden, so one day one of the bosses, I think it was Jim Mack, called me into the office and asked if I was interested in a permanent position at Dayton's import office in Minneapolis.

Of course I was and went to downtown Minneapolis where the heaquarters were located in the huge building where also the flagship store was located. I think the building had twelve floors above ground and two below ground. I was interwieved by the boss for the import office, Kay Boles and she accepted me. Shortly after that I began working in the omport office, which was located at the lowest level in the building, two stories under the surface. We office rats shared the space with the four legged rats. Do not get me wrong. Dayton's was a very good company to work for. We had among other thing a company nurse on site, the employee cafeteria and the restaurant The Oak Grill were located side by side on the twelvth floor and took the food from the same kitchen - high quality to discounted prices, always nice Christmas dinners and other treats and lunches for the employees, like summer picknic in some larger park. And other positive things.

The work was very interesting, monitoring import shipments, work with US Customs and check and pay invoices for imported goods, freight and other costs. I went often to the US Customs office in Minneapolis a few blocks avay with different paperwork, samples of merchandise, and certifications. I took evening courses to become a Customs Broker. I passed the test but could not get a license as I was yet not a US citicen.

Then I climbed upp from the sub basement to more qualified duties on other floors. I will try to limit my stories to the most interesting and odd jobs.

I spent a longer period in the transportation office with Arthur Fasoli as my boss. We got along well. I worked for example as dispatcher over the telephone coordinating shipments from our vendors all over the country to our central distribution centers. At one occation one of our more important vendors called Art Fazoli and complained about me. He said that he had concidered Dayton's as a very serious company. He also said he know that the headquarter was located in a Scandinavian immigration area, but that one of Dayton's dispatcher mocked that and tried to immitate a Scandinavian accent, doing it badly in addition, he could not accept. Art laughingly told me what had happened.

We also negotiated freight contracts with different freight companies all over the country. I remember the visits by the local freight forwardes in the so called "Garment District" in New York. They all had Italian names and if you ever have seen a maffia movie, you have seen these guys.

The business had grown so much so we hired a private company, Trailwood Transportation, to take care of the storage and distribution of our imported merchandise. They had a large storage facility under the High Bridge in St Paul. I got the job as Dayton's representative on site in that facility. I got a desk in a corner on the second level, but "unfortunately" had to share the big room with a local distributor of candy and tobacco. There was a table in the room full of candy samples free for tasting. This was in the 80-ies and then the gift rules were not so strict. It happened frequently that I was treated to lunch by representants from trucking companies and distribution outlets.

During my time at the import office I was selected together with my boss and some other persons to go to Washington, DC and as lobbyist inform our congress people about the negative concequenses a new law should have for our business. it was an interesting experience.

During my last years at Dayton's I also helpt with the merger first with Hudson's in Detroit, and then Marshall Field's in Chicago. It meant several business trips to these two cities. As Dayton's was an upper end store its representants should fly first class, and in the 80-ies it still was something extra. You were served coffe already as soon as you sat down.

Before my time Dayton's spun off the new concept - Target. The doughter company Target soon grew bigger than the mother. I was one of those that changed over to Target when it grew faster and faster.

At Target I worked greatly within the same areas as Dayton's, logistics. I controlled and payed ocean freight bills. I followed up freight contracts and compiled data for new freight negotiations. But the most interesting job I had there was at a department called Brand Compliance and was located at the top of one of the sky-scrapers that Target built in downtown Minneapolis. The picture on top of this blog is from my office there. Our duty was to, through subcontractors and even own employees, monitor that the companies abroad that maufactured our goods followed all fire codes, social codes (child labor), safety and environment codes in their factories. In our department we had people that spoke different Chinese dialects and many other languages. We received rapports which we went through and suggested improvements, followed up the results, and could if we found no other way fobid our buyers to usee certain manufacturers.

The last years I worked at the finance department here in Brooklyn Park at Target North Campus (TNC). Here I moved numbers around in different reports. I still go there once a month for lunch with my "old" co-workers.

Thus from 1983 to 2010 I have worked my way up from the sub basement to the thirty second floor above earth and then down to the second floor again. At that time I found it best to leave the company before I sank even deeper.

Finally I must say that I have been very happy with my work and my co-workers during these 27 years. I am Facebook friend with many of my former bosses and co-workers.

Jag som tågklarerare/Station master vid Turntable & Western Railroad vid Jackson Street Rounhouse i St Paul, MN. - I as train despatcher/Station master vid Turntable & Western Railroad vid Jackson Street Rounhouse i St Paul, MN.

English below the Swedish.

Jag har varit borta från min blogg i ett par år då mycket tragiska saker hände. I dag fick jag lust att skriva mera än vad jag vill göra på Facebook. Där skriver jag mera korta sponta inlägg. Mina planer nu är att skriva här en gång i veckan. Vi får se hur det blir.

I alla fall så ser min livscykel ut att gå mot sin fullbordan. Jag är åter ensam i livet. Min hustru under 42 år, Chris, dog den 1a mars, 2016. Hon var hemma uder sin sista tid, och jag tog hand om henne. Då blev det för mycket för mig att även ta hand om vår sista hund, Dalmatinertiken Francine. Hennes uppfödare ordnade ett bra hem för henne där det redan fanns en Dalmatiner att umgås med. Så nu har jag alltså endast katterna Friendly och Lexis kvar. De är ett sällskap och något att ha ansvar för och pyssla om. Friendly sover med mig i sängen om nätterna.

Efter att Chris dog blev jag mycket deprimerad och satt bara inne vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och tröståt. Jag gick snabbt upp 6 kilo. Min läkare var mycket orolig och insiserade på att jag skulle finna något intressant att fylla min tid med. Han föreslog att jag skulle bli volontär någonstans. Mitt största intresse har alltid varit järnvägen och efter lite letande på internet hittade jag ett järnvägsmuseum i St Paul som jag besökte. http://www.transportationmuseum.org/ Jag tyckete om miljön och de människor jag träffade där och blev antagen som volontär där. Det var verkligen ett lyckat steg. Jag trivs i miljön och har fått många goda vänner bland de andra volontärerna där. Fotot ovan är från museet och även det sluter en cirkel. 1969 var jag tågklarerare i Uppsala, Sverige och nu är jag det igen här vid Turntable & Western Railroad i St Paul, MN ibland bland många andra funktioner. Det här voluntärjobbet är en av de saker som har gett mig livsviljan tillbaka.

Jag bor nu i ett äldreboende, Waterford http://waterfordliving.org/ och har egen fin lägenhet med allt, till och med egen tvätt och tork. Jag flyttade in medan Chris ännu låg på långvården. När jag etablerat mig tog jag hem Chris och skötte henne hemma. Lägenheten är rullstolsanpassad. Den dam som visade mig den lägenheten och skrev kontraktet, Corinne Bielenberg, blev vi goda vänner med. Hennes man Steven Bielenberg är pastor i King of Kings Lutheran Church, http://www.kingofkingsroseville.org/ och även med honom blev vi goda vänner. Pastorsparet var ett stort stöd och mycket hjälp under Chris sista tid. Jag är nu medlem i hans kyrka och har även vänner där.

På senhösten 2016 fick jag fantastiskt ont i magen. Jag kunde inte röra mig och ringde efter ambulans. De tog mig till akuten på North Memorial Hospital, där man konstaterade att min blindtarm hade brustit. Man opererade genast, men komplikationer tillstötte, så jag fick stanna en vecka. Mina vänner, Bielenbergs och Dave Barlage, tog hand om katterna och var till stor hjälp och stöd. Den brustna blindtarmen förde med sig att jag fick ännu en mycket god vän. En av sköterskorna, Ghazaleh, chockade mig med att prata svenska. Det visade sig att hon bott i Sverige en del av sitt liv och tagit sin sjuksköterskeexamen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon är mycket duktig på att laga hälsosam mat och motionerar mycket. Hon har haft ett mycket gott inflytande på mig, så nu motionerar jag regelbundet, ibland tillsammans med henne, och dessutom har jag börjat laga min egen mat hemma. Hon har även två katter, Pishi och Floki. Den senare är en viking. Hennes mat- och moionsprogram för mig, har fått mig att gå ner 1.5 kilo. En trend som jag hoppas kommer att fortsätta. Mitt mål är att gå ner de 6 kilo jag gick upp när Chris dog.

Innan det här blir för långt och trist vill jag bara nämna att jag hade prostatakanser och opererade bort min prostata. Jag är nu helt kanserfri. Operationen skedde på min födelsedag den 14e augusti 2017. Den mycket duktige operationsläkaren, Dr. Twidwell, gav mig till och med en bakelse med ljus i när jag vaknade från operationen med sträng tillsägelse att jag inte fick äta den på en vecka. Den här gången hamnade jag tyvärr inte på Ghazaleh's avdelning, men hon såg till mig ändå, liksom många andra goda vänner som jag hade fått under senaste året.

Jag har mycket mer att berätta, men slutar här för i dag med att säga att jag mår riktigt bra, med många nya och gamla vänner och aktiviteter som är positiva (även om vissa av motionsslingorna Ghazaleh släpar mig med på är jobbiga - men nyttiga.)

Vi hörs!

English

I have been gone from my blogg during a couple of years when very sad things happened. Today I got the urge to write more than what I normally do on Facebook. There I mostly write short spontanious entries. My plan is now to write here once a week. Let's see what happens.

Whatever, my life circle seems to be closing. I am once more alone. My wife of 42 years, Chris, died March 1, 2016. She spent her last time here at home, and I cared for her. At that time it became too much for me to also care for our last dog, the Dalmatian Francine. Her breeder found a new good home for her where it already was another Dalmatian to socialize with. Thus now I only have the cats Friendly and Lexis left. They are company and some thing to be resposible for and care for. Fiendly sleeps with me in the bed at night.

After Chris died I became very depressed and just sat at my dining room table, looking out the window and eating. I quickly gained 14 pound. My doctor was very worried over me and insisted that I should find something interesting to fill my time with. He suggested I should become a volonteer someplace. My biggest interest has always been railroading and after some looking around on internet I found a railroad musum in St Paul, which I visited. http://www.transportationmuseum.org/ I liked the environment and the people I met there and was accepted there as a volonteer. It really was a lucky step. I like the environment and have gained many friends among the other volunteers there. The photo above is from the museum and even that is the closure of an circle. 1969 I worked as train dispatcher in Uppsala, Sweden and now I am that again here the Turntable & Western Railroad in St Paul, Minnesota amoung many other functions at the museum. This volonteer duty is one of the things that have given me back my reason to live.

I live in a 55+ facility, Waterford http://waterfordliving.org/ and have a nice apartment of my own with all I need, even washer and dryer. I moved in while Chris still was at the care center. When I was establised I took home Chris and cared for her here. The apartment is adapted for whellchairs. We became good friends with the lady who showed me the apartment and made out the rental agreement, Corinne Bielenberg, Her husband, Steven Bielenberg, is Senior Pastor at King of Kings Lutheran Church, http://www.kingofkingsroseville.org/ and we became friends even with him. The Pastor and his wife were a great assett and much help during Chris' last time. I am now a member of his church and have many friends there.

Late Fall 2016 I got a terible stomack pain. I could not move and called 911. The ambulace took me to North Memorial Hospital, where they found out that my appendix had burst. They operated at once, but some complications made me stay in the hospital for a week. My friends, Bielenbergs, and Dave Barlage, took care of my cats and helped me a lot. The burst appendix gave me another good friend. One of the nurses, Ghazaleh, chocked me by talking Swedish. It turned out that she had lived in Sweden and acquired her nusing training and exam at Sahlgrenska sjukhuset in Gothenburg, Sweden. She is a very good cook regarding healthy food and exerccise a lot. She has had a very good influence on me, so now I exercise regularly, sometimes together with her. In addition I have begun to cook my own food at home. She has two cats, Pishi and Floki. Floki is a Viking. Ghazaleh's food- and exercise programs for me, have made me loose 3 pound. A trend which I hopw will continue. My goal is to loose all of the 14 pounds I gained when Chris died.

Before this turns out to be too long and boring I only want to mention that I had prostate cancer and they took out my prostate. I am now completely free from cancer. The surgery happened on my birthday, August 14, 2017. The very skilled surgeon, Dr. Twidwell, even gave me a cup cake with a candle in when I woke up. But he sternly forbade me to eat it for a week. This time I was not lucky enough to end up at Ghazaleh's ward , but she checked in on me anyhow, as well as many of the other good friends I had gained during the last year did.

I have much more to tell, but stop here for today by saying that I feel very good, with many old and new friends and positive activities (even if some of the exercise paths Ghazaleh drags me around on are cumebersome - but good for me).

See you later!