Alla inlägg under februari 2018

Av Sven O. Sjöstedt - 25 februari 2018 02:13

             

English after the Swedish.


Chris och jag fick inga barn, så vi öppnade vårt hem för katter och hundar i stället. Vi var båda stora djurvänner och gjorde även vad vi kunde för de vilda djurens väl och ve.


Vi hade tolv katter och tre hundar allt som allt. Chris var väldigt duktig på att komma upp med namn på våra djur och hon var noga med att liksom ha samma namnserie för dem. Här är en lista på dem alla och de år de var hos oss.
Låt oss börja med katterna: Frida 1991 - 2008. Fridelius 1991 - 2008. Fritjof 1993 - 2013. Fritz 1998 - 2013. Fridolf 2000 - 2011. Fridolfina (Fina) 2001 - 2016. Fridolina (Lina) 2001 - 2015. Friskus 2005 - 2012. Friherre Gustav 2005 - 2014. Friherrinnan Lexis 2007 - ?. Friendly 2010 - ?. Fridh 2014 - 2015.


Och så hundarna: Francesca 1998 - 2012. Franciscus 2004 - 2013. Francine 2012 - ?


När vi köpte mark och byggde vårt stockhus i Scandia, Minnesota sade mäklaren att det ingick så många katter som vi ville ha som bonus till köpet. Han hade en lada full med katter och allehanda andra djur. När köpet var klart åkte vi till honom och Chris föll genast för en liten grå kattflicka som fick namnet Frida. Jag var inte så van vid djur då ännu, utan satte mig på en höbal och beskådade allt djurliv omkring mig. Då kom en liten svart kattunge och ryckte mig i byxbenet och genast beslöt Chris att det var våran Fridelius. Ja, det var så det började.


Vi hade planerat med att ha husdjur när vi gjorde ritningarna till huset och avsatt ett rum som katternas eget rum. Vi kallade det rummet "Felinska salongen". Vi har haft två hus sedan dess och i båda dessa har det funnits en Felinsk salong. För hundarna har vi alltid haft en inhägnad hundgård där de fick vistas en del av varje dag när vädret var bra. Vi motionerade dem dessutom ofta. Det var ju bra för oss också. Mer om det senare.


Det första fotot ovan är från den Felinska salong katterna hade i vårt hus i Hudson, Wisconsin. (Hur många katter hittar ni på fotot?) Den låg på andra våningen med skogen utanför, så där fanns det alltid intressanta saker att studera. De år vi hade hus i Falcon Heights (St Paul), MN, vid den mycket livligt trafikerade gatan Snelling Avenue, så låg Felinska salongen även där på andra våningen och vette ut mot gatan. Speciellt Frida tycktes vara mycket bilintresserad och satt ofta som klistrad i något av fönstren ut mot gatan.


Visst gillade jag Fridelius, men Fritjof blev min favoritkatt. Genast rinner ett minne till i min hjärna. Vid ett tillfälle lyckades en liten jordekorre, chipmunk, ta sig in i vårt hus. Fritjof upptäckte den genast och började springa efter den. Jag ville inte att något illa skulle hända jordekorren, så jag sprang efter Fritjof. Nedervåningen i vårt hus var byggt så man kunde springa runt där. Och Chris höll på att skratta ihjäl sig när jordekorren sprang runt, runt där med Fritjof efter sig och jag efter Fritjof. Det hela fick en lycklig lösning genom att Chris påpassligt stängde några dörrar, så att jag och Fritjof blev instängda i ett rum. Sedan öppnade hon ytterdörren och föste ut inkräktaren. Fritjof blev hela 20 år gammal.


Det andra foto är av Friherrinnan Lexis, som jag fortfarande har hos mig. Hon är en Norsk Skogskatt med lång päls. Den pälsen skötte Chris mycket noga. Jag har slarvat med borstning och kamning, så pälsen blev så väldigt tovig, så jar tvungen att ta henne till veterinären och låta dem raka av pälsen. Hon tycktes uppskatta det, för när hon kom hem var hon keligare än vanligt. Hon är inte så kelig normalt. Norrmännen är lite avvaktande mot oss svenskar. Men vi trivs bra tillsammans här i alla fall.


Så mycket mera kelig är dock Friendly. Han är på foto nummer tre. Vi upptäckte honom när han vadrade runt i vår skog i Hudson. Vi såg honom liggade och solbada i någon solglänta, eller fångande möss till lunchen, eller klättrande högt upp i träden när vi motionerade någon hund för nära honom. När vintern kom tillverkade jag ett litet isolerat hus till honom som jag satte på vår stora veranda. Vi lade också ut mat till honom där om kvällen, och emellanåt en skål med vatten. När det frusit över tog vi in skålen och satt ut en ny några timmar senare. Efter en vecka eller så hade Friendly accepterat bostaden och mat/vatten rutinerna. När jag satte ut maten stannade jag kvar ute och började så sakterliga umgås med Friendly. Vi blev med tiden så goda vänner att när våren kom flyttade han in till oss. Men först fick han en rejäl undersökning av veterinären. Han hade både mask och loppor och löss, så han fick vara i karantän någon tid. Det gillade han inte alls. Men sen han fick komma ut ur karantänen anpassade han sig bra och snabbt. Jag är så glad att han fortfarand finns hos mig. Han snor runt benen på mig, han ligger i min famn när jag jobbar på datorn, han sover med mig i sängen under nätterna och ibland tar vi en "cat-nap" på soffan tillsammans. Han har hjälpt mig mycet sedan Chris dog.


Alla tre hundar vi hade var Dalmatiner. Chris gillade den rasen och dessutom var de korthåriga, vilket var bra då vi bodde med skog runt om där det fanns gott om fästingar. Fästingarna var lätta att upptäcka och ta bort i den korta pälsen. Dessutom krävde Dalmatinerna mycket motion, vilket var bra för både Chris och mig. Vi hade ganska bra kondition och perfekt vikt när vi hade Dalmatiner.


Vår första Dalmatiner var en så kallad "breeder reject". Det var Francesca och ett av hennes öron var helt svart. En så stor svart fläck kallas "patch" och en sådan får inte finnas på en rasren Dalmatiner, men för oss betydde det naturligtvis inte något. (Dog picture number one). Det tog en tid innan vi tre vant oss vid varandra. Francesca hade överflödande energi, var envis med egna ideer. Men vi älskade henne. Hon, liksom de andra två hundarna sov alltid i vår säng.


Som jag sa, så behöver Dalmatiner mycket motion. När vi flyttade till huset i Falcon Heights och bara hade blomrabatter, en köksträdgård och två små gräsmattor, åkte vi ofta till en hundpark som faktiskt låg mellan ändarna av två av landningsbanornan på den internationella flygplatsen hör. Det var alltid mycket folk och hundar där och vi lärde även känna några människor som kom dit med sina hundar på de tider vi var där. Jag har alltid varit flygintresserad, så jag stortrivdes där. En gång när vi var där kom faktiskt presidentens plan, Airforce One, och landade där.


Vi skaffade så Fransiscus, (hundfoto nummer två) medan vi fortfarande hade Francesca. De kom bra överens och jag kunde motionera båda på samma gång, medan Chris helst tog ut dem en i taget. Till hundparkerna for de naturligtvis med tillsammans.


När Fransesca dog skaffade vi Francine. (Hundbild nummer tre) Även hon kom bra överens med Franciscus. De fick ledsamt nog bara ett år tillsamans. Francine och jag hade det fint tillsammans. Det var nästan uteslutande jag som fick gå ut med henne, för Chris hade blivit trött och hon var säkert sjuk redan då, även om vi inte visste om det. När Chris sedan blev riktigt dålig och jag måste sköta om här hemma, mer eller mindre dygnet runt, var vi tvugna att lämna ifrån oss Francine. Den uppfödare vi köpt Francine av hittade ett bra hem för henne där det redan fanns en annan Dalmatiner. Hundfoto nummer tre är när jag och Francine tar avsked av varandra. Bilen togs av den som hämtade Francine. Jag har fortfarande svårt att titta på det fotot.


Vi hade också alltid gott om vilda djur runt knutarna, rådjur, murmeldjur, pungråttor (opossum), rävar, och fåglar av alla de slag, vildkalkoner, gamar, hackspettar osv. Jag låter fotot av ugglan Ursula få representera dem. Uggland Ursula kom ofta och satte sig på en gren utanför vårt köksfönster och studerade med intresse vad vi hade för oss inne i huset. Kanske var hon intresserad av katterna som kom fram till fönstret och studerade henne. Fotot är taget genom köksfönstret.


Ja, jag har väl nämnt tidigare att vi var/är vegetarianer. Vi var så allvarliga djurvänner att vi inte kunde tänka oss att döda och äta upp dem.


English


Chris and I were never blessed with any children, but opened our home for cats and dogs in stead. We booth were devoted animal lovers and also did what we could to help the wild animals.


In all we had twelve cats and three dogs. Chris was very clever in naming our pets and she wanted them to have similar names. Here is a list over them and the years we had them.


Let's start with the cats: Frida 1991 - 2008. Fridelius 1991 - 2008. Fritjof 1993 - 2013. Fritz 1998 - 2013. Fridolf 2000 - 2011. Fridolfina (Fina) 2001 - 2016. Fridolina (Lina) 2001 - 2015. Friskus 2005 - 2012. Friherre Gustav 2005 - 2014. Friherrinnan Lexis 2007 - ?. Friendly 2010 - ?. Fridh 2014 - 2015.


And then the dogs: Francesca 1998 - 2012. Franciscus 2004 - 2013. Francine 2012 - ?


When we bought property and built our log house in Scandia, MN, the realtor sade that the deal included as many cats as we wanted as a bonus. He had a barn full of cats and a veriety of other animals. When the deal was finalized we went to his barn and Chris at once fell for a small grey cat girl, whom she gave the name Frida. I was not too used to animals yet and sat down on a haybale and looked at all the animals around me. Suddenly a small black kitten came and pulled on my jeans leg and right away Chris decided that that kitten was our Fridelius. Yes, that's how it began.


We had planned on having pets when we made the drawings for our house and had set aside one room as the cats own room. We called the room "Feline salon". For the dogs we have always had fenced in areas where they stayed a part of every day when the weather allowed. We walked them often also. That was good even for us. More about that later.


The first picture above is from the Feline salon in our house in Hudson, WI. (How many cats can you find in the photo?). It was on the second floor facing the woods, so there were always interesting things to see. The years we had a house in Falcon Heights, MN on the busy street Snelling Avenue, the Feline salon was on the second floor even there, and faced the street. Especial Frida seemed to be very interested of cars and was as glued in one of the windows facing the street.


Of course I liked Fridelius, but Fritjof was my favorite cat. A memory pops up in my brain. At one time a small chipmunk happened to come into our house. Fritjof saw it at once and ran after it. I did not want anything bad to happen to the chipmunk, so I ran after Fritjof. The bottom floor in the house was built so you could run around there. Chris was near to die of laughter when the chipmunk ran around, around with Fritjof after it, and I after Fritjof. All ended well when Chris timely closed a couple of doors, so I and Fritjof were captured in one rum. Then she opend the outer door and shooed out the intruder. Fritjof lived to be 20 years old.


The second photo is of Lexis, who still is with me. She is a Norwegian Forest cat with long fur. Chris cared for that fur wery seriously. I have neglected brushing and combing, so the fur became all tangled up and matted. I had to take her to the veterinarian to get shaved. She seamed to accept it as when she came home she was cuddly. Normally she is keeping to herself. The Norwegians never get too cuddly with Swedes. But we get along fairly well anyhow.


Friendly is so much more cuddly. He is in photo number three. We discovered him when he wandered around in our woods in Hudson. We saw him laying in a sunny spot, or catching mice for lunch, or climbing high in the trees when we walked one of our dogs and came too close to him. When winter arrived I made a small insulated house for him on our portio. We also gave him food every evening, and sometimes a bowl with water. When it froze over we took it in and put out a new one a few hours later. In a week Friendly had accepted the house and the food and water routines. When I delivered the food I stayed a little while and we begun to socialize. After a while we so close friends so when Spring arrived he moved in with us. But first he had a thorugly check up at the veterinarian.He had both worms and fleece, so he had to stay in quarantine some time. He did not like that at all. But when he came out from the quarantine he became fast a part of our family. I am so happy that he still is with me. He is all around my legs, he lays in my lap when I work on the lap top, he sleeps with me in my bed during the nights and sometimes we take a "cat-nap"on the bed together. He has ment much to me since Chris died.


All the tree dogs we had were Dalmatians. Chris liked that breed and in addition they had short hair, which was good as we lived in the woods with lots of ticks. The ticks were easy to see and remove in the short fur. And in addition the Dalmatians needed lots of exercise, which was good for both Chris and me. We were in good contition and perfect weight when we had Dalmatians.


Our first Dalmatian was a "breeder reject". It was Francesca and one of her ears was completely black. Such a large black spot is called "patch" and a perfect Dalmatian can not have such, but to us it did not mean anything. (Dog picture number one). It took some time before the three of us get used to each other. Fancesca had lots of energy, and was stubborn with ideas of her own. But we loved her. She, as well as the other two dogs always slept in our bed.


As I said, Dalmatians need lots of exercise. When we moved to the house in Falcon Heights and only had flower beds, a small kitchen garden and two small lawns, we often went to a dog park that actually was located between he ends of two of the runways at the international airport here. It was always lots of people and dogs there and we got to know some people that came there on the same schedule as we. I have always loved airplanes, so I liked it there. On one occation when we were ther, the presidents plane, Airforce One, landed there.


We then got Franciscus, (dog picture number two) while we still had Francesca. They get along well and I could walk both at the same time, while Chris rather took them out one at a time. To the dog parks both came at the same time of course.


When Francesca died we got Francine. (Dog picture number three). She also got along well with Franciscus.Sadly they got only one year together. Francine and I had a good time together. It was almost only I that walked her, as Chris was tired and probably was ill already then, even if we did not know it. When Chris then became really ill and I had to care for her here at home, more or less 24 hours a day, we had to let Francine go. The breeder we got Francine from found a good home for her where already one Dalmatian lived. Dog picture number three is when I and Francine say good bye to each other. The person that picked up Francine took the picture. I still have a hard time looking at that picture.


We also had a lot of wild animals around where we lived, deer, ground hogs, opossum, foxes, and all kinds of birds, wild turkeys, vultures, wood peckers and so on. I let the picture of the owl Ursula represent them. Ursula often came and sat on a branch outside our kitchen window and with interest checked out what we were doing in the kitchen. Maybe she was interested in the cats that came to the window to look at her. The picture is taken through our kitchen window.


I have probably mentioned that we were/am vegetarians. We loved the animals so much that we could not kill them and eat them.


Av Sven O. Sjöstedt - 17 februari 2018 18:03

  

Bilden från inlandsbanan ovan får illustrera hur livet ligger framför mig. Rakt, hinderfritt och jag kan inte se slutet på det. The picture from a Swedish railroad illustrates the life ahead of me. Straight, no hinder and I can not see the end of it.


English below the Swedish


Ett typiskt dieselelektrisktlok såväl i Sverige som i Amerika har åtta körlägen. När järnvägare här i USA frågar varandra hur de mår, får man ofta svar som "Notch 4", eller "Notch 8". Säger man fyra så mår man halvdåligt, medan 8 är toppen, full fart. Just nu mår jag notch 8, riktigt bra alltså. Jag har ju så mycket på gång just nu. 

Det här blir en mängd spridda tankar och funderingar bara.


När jag nu är inne på järnvägstänkande så byggdes det i Sverige under åren 1942-1949 en ellokserie som fick litteran F. Det finns tre lok i den serien bevarade på järnvägsmuseer i Sverige. Jag är ju född mitt i den serien, 1945, och håller visserligen till på järnvägsmuseum två dar i veckan, men något museiföremål är jag verkligen inte. Jag är i full drift fortfarande. Människan är starkare än maskinen.


Borde jag börja leva resten av mitt liv någonannanstans? Flytta till Amarillo i Texas eller Uppsala i Sverige, eller varför inte till Venedig i Italien? I Amarillo köpte jag ett par cowboystövlar under en av våra resor runt i landet. I Uppsala mötte jag Chris och i Venedig åt jag mitt livs första pizza. Jag har alltså något som knyter mig till alla tre platserna - och hundra andra saker knyter mig till hundra andra platser. Det är lockande att börja om någonannanstans. Förslag emottages tacksamt.


De flesta av oss människor är seglivade och slitstarka. Det slog mig att den länstol jag sitter i när jag skriver ner dessa rader köpte jag när jag fick min första lägenhet. Det var 1970 när jag fick hyra en av lägenheterna i Bergsbrunna stationshus söder om Uppsala. Tyget på stolen är tunnslitet och har ett par hål där stoppningen kommer ut. Jag har lagt en stor handduk över stolen för att den skall se bättre ut. Jag har inte haft någon ansiktslyftning eller fettsugning för att se bättre ut. Människan är hållbarare än möblerna.


Förresten så finns inte Bergsbrunna stationshus kvar längre. Det är många år sedan det demolerades och gick i graven. Men jag har inte demolerats och begravts. Tvärt om håller jag på med att bygga upp kroppen genom motion och kostriktig mat. Och vägen till graven blir längre och länge.


Men vad vill/kommer jag att göra med resten av livet nu då? Jag har lagt upp en "att-göra-innan-jag-dör-lista" som jag updaterar så fort en ny tanke eller ide slår sig ner i mitt huvud.


Problemet är bara att det mesta kostar pengar. Därför har jag, som ni som läser min Facebook sida redan vet, börjat jobba igen. Visserligen bara deltid, men det kommer att hjälpa mig genomföra mina framtidsplaner.


Jobbet har en annan funktion också. Det hjälper mig att strukturera mitt liv, få mig att känna mig nyttig, och inte minst vidga mina sociala kretsar.


Jag har inte varit riktig sanningsenlig mot er. Jag behöver faktiskt lite hjälp med att få ett perfekt utseende. En del av min nya inkomst kommer jag att investera i nya löständer, så jag kan börja gapskratta igen utan att skämmas.


Sen innehåller min lista resor, korta och långa. En tågresa till Chicago. En flygresa till Sverige. Och så stärkande friluftsliv, med vandringar i naturområden. Och så matlagningskonst. Jag vill åtminstone inom det kulinariska området komma upp i klass med "The Swedish Chef" i Mupparna.


Men vi tar en sak i taget. Nu först det nya jobbet. Ingen stress. Min kloka svärmor sade: "Sakta kommer man långan väg".

ENGLISH

A typical diesel-electric train engine both in Sweden as well as in the US has eight steps in the trottle. The steps are called notches. When you ask a railroader how he is doing, you frequdntly get answers like "Notch 4, or "Notch 8". If he says four he is so and so, while 8 is great, full speed. Right now I feel notch 8, quite well thus. I have so much going for me just now.


This blogg will only be a lot of scattered thoughts and musings.


While I am thinking railroads a line of electric engines were built in Sweden in the years of 1942 - 1949. They got the littera F. There are three engines from that line saved, and on display in railroad museums in Sweden. I was born in the middle of that line, 1945, and spend two days a week at a railroad museum, but I am for sure not any old item on display there. I am still in full working condition. The human being is stronger than the machine.


Should I live out the rest of my life somewhere else? Move to Amarillo, TX or Uppsala in Sweden, or why not Venice in Italy? During pur travel in the US I bought a pair of cowboy boots in Amarillo. I met Chris in Uppsala, and I ate my first pizza in my life in Venice. I thus have something tying me to all three places - and hundred other things tying me to hundred other places. It is tempting to start all over somwhere in a new place. Suggestions are accepted thankfully.
Most of us human beings are tuff and hardy. It hit me that the armchair I am sitting in writing these lines I bought when I got my first apartment. It was 1970 when I rented one of the two apartments in the railroad station building in Bergsbrunna south of Uppsala. The fabric on the chair is worn thin and has holes where the filling comes out. I have covered the chair with a large beach towel, so it looks better. I have not had any facelift or lipo-suction to look better. The human being is more durable than the furniture.


By the way, Bergsbrunna station building is no more. Many years ago it was torn down and went to the grave. But I am not torn down or buried. Contrary, I am building up my body through exercise and eating healthy. And my road to the grave gets longer and longer.


But what do I want to do/will I do with the rest of my life then? I have started a bucket list which I update as soon as a new thought or idea shows up.


The only problem is that most of the things I have on my bucket list cost money. Thats why I, as you who follow my Facebook page know, have begun working again. Only part time, but it will help me execute my dreams for the future.


The job has another function too. It helps me to structure my life, make me feel needed, and not least of all expand my social life.


I have not been compleately truthful to you. I actually need little help to get a perfect appearense. Some of my new earnings I am going to invest in new dentures, so I can let out a real good guffaw without being ashamed.
Then my bucket contains travel, short and long. A train ride to Chicago, IL. A flight to Sweden. And then building up my body by outdoor activities, hikes in national- and state parks. And then cooking my own food. I want within the culinary realm come up in at least the same class as the Swedish Chef in the Muppet Show.


But let's take one thing at a time. Now first my new job. No stress. My clever mother-in-law said: "Slowly and steady takes you far away."

Av Sven O. Sjöstedt - 9 februari 2018 21:51

        

Foton/Pictures: 1. Chris och jag vid en Rysk sovvagn. Chris and I by a Russian sleeper. 2. Chris och jag vid Röda Torget i Moskva. Chris and I at the Red Square in Moscow. 3. Min kusin Kerstin vid den vagn som skulle ta henne tvärs över Sibirien. My cousin Kerstin at the car that was going to take her across Siberia. 4.Sista gången vi besökte Leningrad var det kall vinter. The last time we visited Leningrad it was cold vinter.


English after the Swedish


Jag har gjort tre resor till Ryssland. Två av dem med Chris. Den första resan, som jag gjorde innan Chris kom in i mitt liv, var en gruppresa i slutet av oktober 1971. Den gick till Leningrad (Sankt Petersburg nu) och Moskva. I Leningrad såg vi en operett och en balett. I "Beriozka" butken köpte jag goda chokladkakor. I dessa butiker fick man bara betala med västvaluta. Ett fiffigt sätt för Ryssland att få in västvaluta och priserna var jämförelsevis billiga i dessa butiker. Så blev det naturligtvis Vinterpalatset och Eremitaget med dess ofattbara konstsamling.


Så var det dags att ta inrikesflyget till Moskva. Det blev en lite nervpirrande upplevelse för mig som visste lite om flygplan. Vi tog plats i planet och flygvärdinnorna, äldre, kraftiga damer i vardagskläder och med huckle på huvudet gick och delade ut hårda karameller att suga på. Det var för att minska öronbesvären vid lufttrycksförändringen. Sen kom en traktor och drog oss ut till änden av startbanan. Jag hade inte sett några skevroderviftningar eller annan kontroll att allt fungerade. Motorerna hade heller inte startats och varmkörts. Traktorn kopplades ifrån och körde åt sidan. Motorerna startades, gick genast upp på fullvarv och vi fick fart och lyfte genast. Inget slöseri med flygbränsle. Hur som hellst så landade vi senare på flygplatsen i Moskva och allt tycktes ha fungerat som det skulle. Vad är det för trams västvärldens flygföretag håller på med, varmkörning, roder- och instrumentkontroll?


I Moskva inkvarterades vi på det relativt moderna Intourist hotellet vid Gorkigatan i centrum. På kvällen gick vi på Bolshoi-teatern och såg en mycket imponerande balettföreställning. En annan dag åkte vi spårvagn till Folkhushållningsutställningen och såg stora Vostock rymdraketer bland annat. På kvällen blev det ett cirkusbesök. Även det blev en imponerande tillställning. Den resterande tiden blev det besök vid Röda torget, Kremel och andra historiska platser. Vi fick en del tid för oss själva också, och den tiden utnyttjade jag till att söka upp den förre premiärministern Nikita Chrusjtjov's grav. Han hade avlidit endast en månad tidigare. Det var en mycket enkel grav på en vanlig kyrkogård, men med mycket blommor och ett svartvitt foto av Chrusjtjov på den låga anspråkslösa gravstenen. Han blev avsatt och nekades statsbegravning, därav den enkla graven.


Hemresan från Moskva skedde med SAS och med alla de vanliga säkerhetsrutinerna innan start. Flygvärdinnorna bar proper uniform och på den tiden, 1971, fick vi såväl kaffe som mat på hemresan, inte bara hårda karameller att suga på.


Min andra resa i österled skedde 1976 då Chris och jag följde min kusin Kerstin till Moskva. Kerstin skulle besöka en väninna i Japan och hade beslutat resa dit med transsibiska järnvägen. Vi hade bokat våra resor på olika resebyråer, så Kerstin och vi hamnade på olika hotell. En liten rolig episod var när Kerstin en kväll skulle ta en taxi från vårt hotell till sitt hotell. Vi stod vid en starkt trafikerad gata med många taxibilar. Hur vi än vinkade och skrek var det ingen taxi som stannade. Det stod en polis lite längre ner på gatan. Chris gick fram till honom och förklarade vårt predikament. Polisen gick ut i gatan, visslade i sin pipa och pekade på en taxi. Taxin tvärbromsade och körde in till trottoaren. Polisen och Chris förklarade för taxicahauffören till vilket hotell han skulle skjutsa kusin Kerstin, och så for de iväg. Kerstin berättade när vi träffades nästa dag att taxichauffören hade varit väldigt artig och pekat ut alla sevärdheter de passerade på vägen.


Chris och jag hade bokat vår resa så sent att vi var tvugna att ta ett VIP-paket för att kunna besöka Moskva samtidigt som Kerstin och kunna åka med samma tåg som Kerstin. Det innebar att vi hade tillgång till en stor svart limousin med chafför/guide vissa dagar. Det utnyttjade vi naturligtvis till fullo. Vi hade några fina dagar och såg mycket innan Kerstin tog tåget österut och vi tog tåget västerut igen.


Redan året därpå, 1977, reste Chris och jag till Leningrad för att häsla på Chris' gamla vän och skolkamrat Brita, som studerade Ryska där. På tågresan till Leningrad hände, så här i efterhand, en rolig sak. Gränskontrollen vid Ryska gränsen visste vi sen tidigare resor var mycket intensiv och omfattande. Militärer gick längs vagnarna med hundar och lyste under dem med ficklampor. Inuti vagnarna kollades kupeerna noga. Man lyfte på madrasserna i vår sovvagn. Vårt problem kom när en militär kollade Chris' handväska. Han hittade nämligen en gammal handlingslista där. Den var på svenska med noteringar vad hon hade köpt och kvantiteter. Det var alltså en uppställning av ord han inte förstod och så siffror. Det måste alltså vara en hemlig kodlista. Chris försökte förklara, men det hjälpte inte. Han tog listan och våra pass och försvann. Det tog en rejäl tid, under vilken vi blev allt oroligare, innan han kom tillbaka och utan ett ord lämnade tillbaka listan och våra pass. Förmodligen hade man lyckats tolka orden och insett att det inte var koden för att störta regimen i Ryssland.


Genom Britas försorg fick vi sedan under några dagar se Leningrad icke som turister, utan som de vanliga innevånarna i staden. Vi åt enkel mat på små restauranger med igenimmade fönster. Vi var där mitt i vintern och det var kallt. Britas studentrum var mycket enkelt och primitivt. Floden Neva var istäckt och många var ute och vinterfiskade på floden. Den här vistelsen i Leningrad var en intressant och anorlunda reseupplevelse.


Sedan blev det bara Europaresor och så till det stora landet i väster.

 

English

 


I have made three journies to and in Russia. Two together with Chris. The first trip, which I took before Chris entered into my life, was an arranged group travel tour at the end of October 1971. We visited Leningrad (St Petersburg today) and Moscow. In Leningrad we attended an operetta and a balett. In the "Beriozka" store I bought tasty chocolate bars. In these stores you could pay only with currency from the western world. A tricky way for Russia to acquire west currency and the prices were comparable low in these stores. Then it of course was a visit to the Winter Palace and the Hermitage museum with its vast art collection.


Then it was time to take the local flight to Moscow. It became a somewhat nerve wracking experience for me who know some about airplanes. We boarded and the flight attendants, older, heavy set ladies in regular clothing and with bandanas on their heads, came and handed out hard candy to suck on, to release the air pressure in the ears at the take off. Then a tractor came and pulled the airplane to the end of the runway. I had not seen any rudders moving or other signs of pre take off checks. Neither had the engines been started and warmed up. The tractor was released and moved away. The airplane engines was started, full trottle direct and we accelerated and took off. No waste of fuel. Anyhow we landed at the Moscow airport safely, and all looked like it had worked fine. What kind of nonsense does the western airlines do, warming up the engines, rudder- and instrument-checks before take of?


In Moscow we booked into the comparely modern hotel at the Gorki street down town. In the evening we went to the Bolshoi-theatre and saw a very impressive ballet performance. One day we took the tram to the Exhibition of Achievements of National Economy (Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystva (VDNKh)) and saw hugh Vostoc rockets among much more. in the evening we attended a circus performance. That was also imposing. Rest of the time we had in Moscow we saw The Red Square, Kremlin and other historical buildings and places. We had some free time also. I used that time to find the grave of the old prime minister Nikita Khrushchev, who had died just a month earlier. It was a simple grave in a common cemetary, but with lots of flowers and a black and white photo of Khrushchev on the low, common marker. He was removed from power and denied state burial, thus the simple grave.


Our flight home from Moscow was with SAS and had all the safety checks before start. The flight attendants had proper uniform, and 1971 we were served both coffee and food on our flight home, not only hard candy to suck on.


My second travel to the east happened 1976, when Chris and I accompanied my cousin Kerstin to Moscow. Kerstin was goig to vsit a girl friend in Japan and had decided to got there by the Trans Siberian railway. We had booked our travel at different trave agents. Thus Kertin and we ended up in different hotels. A small funny episode happened when Kerstin one evening was going to take a cab from our hotell to her hotell. We stood at a busy street with many cabs drivng by. We waived and yelled, but no cab stopped. A polisman stood a little further down the street. Chris went up to him and explained our problem. The polisman stepped out into the street, blow his whistle and pointed at a cab. The cab stopped immediately and came into the sidewalk. The polisman and Chris explained what hotell Kerstin was going to, and they took off. Next day when we met Kerstin again she told us that the cabbie had been very polite and pointed out all the attractions they had passed.


Chris and I had booked our trip so late that we had to take a VIP-packet to be able to visit Moscow at the same time as Kerstin and also travel with the same train as her. The packet included access to a limousine with driver/guide for a couple of days. We really took advantage of that. We had some nice days and saw a lot before Kerstin took her train going east and we took our train going west again.


Already the following year, 1977, Chris and I went to Leningrad to visit an old friend and schoolmate of Chris', Brita, who was studying the Russian language there. During the train trip happened, in aftersight, a funny thing. Since our earlier train trip to Russia we knew that the border control at the Russian border was very throughly and extensive. Soldiers walked alongside the railcars with dogs and used flash lights to check under the cars. Inside the cars the compartments were checked from floor to ceiling. They checked under the bed matresses in our comparment. Our problem occured when a soldier checked Chris' handbag. He found an old shopping list in the handbag. It was written in Swedish listing what to buy and how much of each item. It was thus a listing he did not understand and numbers. It has to be a secret code list. Chris tried to explain, but he did not buy it. He took the list and our passports and dissapeard. It took a long time, during which we became more and more worried, before he returned and without a word gave us the passports and the list. Probably somebody had succeeded in translating the list and figured ut that it was not the code to topple the Russian government.


Thanks to Brita we were able to experience Leningrad as common people, not tourists, during a few days. We ate simple food in small restaurants with the windows all frosted over. We were there in the middle of the winter and it was cold. Brita's dorm room was very simple and old. The river Neva was cowered by ice and many people were out ice fishing on the river. This visit to Leningrad was an interesting and little different experience.


After that we just traveled around in Europe and then to the big country in the west.

 

Av Sven O. Sjöstedt - 2 februari 2018 04:57

 

English after the Swedish

 

Lilly Christina "Chris" Nyström föddes den 20:e maj, 1947 i Karperö by norr om Vasa i Finland. Hennes mor var Signe Alina Nyström (Holm) och hennes far var Axel Sigfrid Nyström.


Axel hade tillbringat en del av sitt liv i Kanada och Amerika. Han reste tillbaka till Amerika redan innan Chris var född för att skaffa jobb och ordna med bostad för sin familj. När Chris var ett år gammal tog Signe och hon Amerikaångaren M/S Stockholm från Helsingfors till New York. Axel mötte på kajen och tog sin familj till den bostad han hade skaffat i stadsdelen Bronx.


Axel arbetade som mekaniker på ett stort bageri, Levy's Rye Bread, som låg i Brooklyn. Signe var husmor, men arbetade även som hemhjälp. Chris växte upp i Bronx och gick i folkskolan i närheten. Hemma pratade man svenska, så hon växte upp tvåspråkig. Hon har berättat att hennes uppväxtmiljö mycket påminner om den som finns i "West Side Story".


När Axel pensionerades flyttade familjen "hem" till Signes hemgård i Karperö. Chris var fortfarande i skolåldern. Hon hade svårt att anpassa sig i finländska förhållanden med sin uppväxtbakgrund. Hon gick på flera folkhögskolor, men längtade tillbaka till Amerika.


I slutet av 60-talet sökte hon till Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma och blev antagen. Hon studerade biologi där med ryska språket som andra ämne. Hon trivdes i den amerikanska miljön och fick många vänner där.


Efter examen 1971 ville hon vidareutveckla det ryska språket och fortsatte språkstudierna vid en skola som löd under "Radio Free Europe" i Munchen, Tyskland. Där utvecklade hon även sina tyska språkkunskaper. Hon kom alltså att behärska engelska, svenska, finska, tyska och ryska. Vissa språk perfekt andra behjälpligt.


Chris ville dock gå djupare i det ryska språket och började på en ryskkurs vid universitetet i Uppsala. Och det blev hennes öde. Hon bodde på Nykterhetsvännernas Studenthem Arken i Uppsala. Jag bodde vid den tiden också i Uppsala och hade många vänner på det studenthemmet. Varje söndagskväll hade man "Söndagsfika" i sällskapsrummet i vilket jag deltog. Det blev plötsligt "inne" att dricka te, men jag såg alltid till att det fanns en kaffepanna på spisen i köket också. Chris föredrog även kaffet över teet, varvid vi ofta stötte samman vid kaffepannan och så blev det naturligt att vi satte oss bredvid varandra med våra kaffekoppar. Det ena ledde till det andra och så gifte vi oss den 20:e april 1974. "Där ser man faran av at dricka kaffe!" sade våra vänner.


Chris avslutade sina studier och började arbeta i stället. Hon fick jobb vid lantbruksuniversitetet i Ulltuna söder om Uppsala. Med sina språkkunskaper, speciellt den perfekta engelskan, blev hon eftertraktad som språkgranskare åt professorer och blivande sådana som publicerade sina arbeten och avhandlingar på engelska. Hon var anställd som sekreterare åt professorn på avdelningen för "Husdjurens utfordran och vård" (Hans Wiktorsson).


När jag 1975 blev befordrad till en tjänst vid SJ med placering i Umeå, flyttade vi dit. Chris hade inte svårt att få jobb vid universitetet där. Hon jobbade vid många avdelningar, men jag minns att hon tyckte det var mest spännande att arbeta åt professorerna inom avdelningen för Teoretisk Plasmafysik.


Under tiden vi bodde i Umeå reste vi var och varannan vecka till Chris' mor, som nu var änka sedan många år tillbaka, på hemgården i Karperö, Finland. Det var mycket tät bilfärjetrafik i Vasabåtarnas regi över Kvarken från Holmsund i Sverige till Vasklot i Finland. Under sommaren cyklade vi till Holmsund och tog cyklarna med på färjan för att sedan cykla från Vasklot till Karperö.


Ni som läst mina tidigare bloggar vet att 1983 flyttade vi till USA. För att börja någonstans så hade Chris ansökt till och kommit in vid Oral Roberts University i Tulsa, Oklahoma igen. Den här gången för att ta en "bachelor" examen. Vi bodde i studentbostäderna för gifta med egen tvårummare. Efter en tid i hettan och fuktigheten där sade jag till Chris att hon fick välja, antingen flyttar vi tillbaka till Sverige, eller också någonstans i USA där en svensk kan bo. Hon valde Minnesota.


På hösten 1983 flyttade vi alltså till St Paul. Evangelisten Billy Graham hade sitt högkvater i Minneapolis och Chris som alltid tyckt mycket om att läsa och skriva fick ett jobb som sekreterare på Billy Graham School of Christian Writing. Hon trivdes bra med det, men för henne var det inte nog. Hon började även arbeta som frilans fotojournalist (jag hjälpte henne att förvandla badrummet vårat till ett mörkrum, där hon framkallade och komponerade sina foton) och sände in bidrag till de svenskamerikanska tidningar som fanns här då, bland annat Nordstjernan-Svea, som publicerades varje vecka i New York. Chris blev med tiden den tidningens regionalredaktör för "Upper Midwest".

 

Inte ens det var nog för henne. Hon startde sitt eget postorderföretag, Marcus International, där hon sålde svensk musik (kassetter-CD), kalendrar, vykort med mera till den svensk-amerikanska marknaden. Hon köpte från importgrossister, men importerade även en del själv direkt från Sverige. (Jag hjälpte henne med transport och förtullningsfrågor).


1988 firades 350 årsjubileet av den första svenska kolonin i Amerika, Fort Christina, nu en del av Wilmington, Delaware. Bemanningen utökades vid det svenska konsulatet här i Minneapolis och Chris fick jobbet som pressombud vid konsulatet under generalkonsuln Karl-Erik Andersson. Det var mycket arbete med firandet och Chris fick chansen att träffa en mängd svenska kändisar och det svenska kungaparet.


Efter att det arbetet var avslutat koncentrerade hon sig på fotojournalistiken och postorderföretaget. Hon började även skriva böcker. Det tog dock aldrig riktig fart, men det finns nog flera bokmanus i lådorna i garaget här.


Hon var mera flexibel i jobben än jag och hade tillfälle att så gott som varje år resa till Scandinavien på besök. När hennes mor blev sjuk och dog blev det flera resor per år.


Hon ville alltid ha utmaningar och ett av de sista bevisen för det var att hon år 2012, vid 65 års ålder, tog sin juridiska doktorsexamen. Hon ägnade sig sen åt ett av de intressen som låg henne varmast om hjärtat, djurens väl och ve. En av de organisationer hon stödde var The Animal Legal Defense Fund.


Vi begåvades aldrig med några barn, så Chris öppnade dörren för hundar och katter. Under vår tid här i USA har vi haft tre hundar, Dalmatiner, och 12 katter, allt ifrån vildkatter till Norsk Skogskatt.


2015 blev Chris sjuk. Hon åkte in och ut på sjukhus och långvård. Hon hatade långvården. Hon var en självständig människa och kunde inte stå ut med att vara beroenda av andra. Lyckligtvis kunde jag ha henne hemma de sista månaderna under ett program som kallas "Hospice". Här hade hon sina katter, kude se sina favoritfilmer på DVD och ha mig nära 24 timmar om dygnet som "passopp". Chris dog den 1:a mars 2016. Huvudorsaken var förmaksflimmer och blodpropp i hjärtat.


Chris fick dock vara med om mycket under sin livstid. Fast bostad i tre olika länder. Mycket varierande utbildning. Många intressanta och givande jobb. Resor i många länder. Många intresseområden. Allt detta tack vare att hon var en drivande människa som inte såg några hinder för att göra det hon ville och kände för.


Och hon var en spännande, jobbig, och underbar livskamrat för mig i 42 år, utan vars inflytande jag aldrig skulle ha fått ett så rikt liv som jag har fått.


Tack Chris! Må du nu vara förenad med alla dina fyrfota vänner som gått före dig.

 

English

 

Lilly Christina "Chris" Nyström was born May 20, 1947 in the small village of Karperö north of Vasa, Finland. Her mother was Signe Alina Nyström (Holm) and her father was Axel Sigfrid Nyström.


Axel had spent a large portion of his life in Canada and America. He moved back to America already before Chris was born in order to get a job and an apartment ready for his family. When Chris was one year old, Signe and she took the oceanliner M/S Stockholm from Helsinki to New York. Axel met them at the dock and took his family to the apartment he had rented in the Bronx.


Axel worked as a mechanic at a large bakery, Levy's Rye Bread, located in Brooklyn. Signe mainly was a home maker but also worked as a cleaning lady/maid. Chris grew up in the Bronx and went to school close by. At home they spoke Swedish, so she grew up bilingual. She told me that her environment much looks like what can be seen in "West Side Story".


When Axel retired, the family moved "home" to Signe's homestead in Karperö. Chris was still at school age. She had difficuly assimilate in the Finnish environment with her American background. She attended several folk high schools, but longed back to the US.


In the late 60-ies she applied to study at Oral Roberts University (ORU) in Tulsa, OK, and was accepted. Her major was biology and her minor was Russian language. She really liked the American environment and got many friends during the years there.


After graduation 1971, she wanted to work more on her Russian language and continued her studies at "Radio Free Europe" in Munich, Germany. There she also developped her German language. She thus could communicate in English, Swedish, Finnish, German, and Russian. Some of the languages she spoke perfectly, other more just to get understood.


However, Chris wanted to work on her Russian studies and did begin a course at Uppsala University in Sweden. And that sealed her destiny. She lived at Nykterhetsvännernas Studenthem Arken i Uppsala, Sweden. At that time I also lived in Uppsala and had many friends at Arken. Every Sunday evening there was open house there called "Sunday coffee", which I attended regularly. Then it became popular among the students to drink tea, but I always made sure that there was a pot of coffee boiling in the kitchen too. Chris also preferred coffee, so we often met in the kitchen at the coffee pot. And then it just came naturley that we sat together drinking our coffee. One thing led to another and we got married April 20, 1974. "There you can see the danger of drinking coffee" our friends said.


Chris quit her studies and begun to work in stead. She got a job at the Agricultural University at Ulltuna, south of Uppsala. Thanks to her language knowledge, especially the perfect English, she was appreciated by the professors and students who publiced their works in the English language. She proof read their works. She was oficially working as secretary to the professor at the department for "The domestic stock, feeding and care" (Hans Wiktorsson).


When I 1975 was promoted to a position with the raiload in Umeå, we moved there. Chris had no difficulty finding a job at the university in Umeå. She worked at many different departments, but I remember she thought it was most exciting to work for the professors at the department of Theoretical Plasma Physics.


While we lived in Umeå we travelled almost every week to see Chris' mother, who was a widow since many years, on her homestead in Karperö, Finland. The car ferry traffic was frequent over Kvarken from the harbour at Holsund, Sweden to the harbour at Vasklot in Finland. During the Summer we used our bicycles and took them on the ferry.


You who have read earlier bloggs know that we moved to the US 1983. To begin somewhere Chris had applied to Oral Robeerts University (ORU) in Tulsa, OK. She was accepted, this time for a bachelor program. We lived in a two bedroom apartment in the student housing for married families. After some time in the heat and humidity I told Chris she could choose, either we moved back to Sweden or find some plase in the US where a Swede could live. She choose Minnesota.


In the Fall of 1983 we thus moved to St Paul. The evangelist Billy Graham had his headquarter in Minneapolis and Chris, who since her youth had loved reading and writing got a job as secretary at Billy Graham School of Christian Writing. She really loved it, but for her it was not enough. She even begun working as free lance journalist (I helped her convert our bathroom to a darkroom where she develloped and coppied her photos) and sent in illustrated articles to the different SwedishAmerican newspapers that were published here, among other Nordstjernan-Svea, which was published weekly in New York. Soon she was the regional editor for that paper here in Upper Midwest.

 

Not even that was enough for her. She started her own mail order business, Marcus International, where she sold Swedish music (cassettes and CD), calendars, cards and much other things to the Swedish American market. She bought from importers, but imported som direct from Sweden (I helped her with transportation issues and clearing US Customs).


1988 was the 350 year jubilation for the first Swedish colony in America, Fort Christina, now a part of Wilmington, DE. The staff at the Swedish Consulate here in Minneapolis was increased and Chris got the jobb as Press Secretary for the New Sweden celebrations under the Consul General Karl-Erik Andersson. It was a lot of work to plan and execute the celebration and Chris had the opportunity to meet a lot of well known Swedes, even the Swedish King and Queen.


After this work was finished she concentrated working as a photo journalist and with the mail order business. Sheoaso begun writing books. It never took off, but there are several book manuscrips in boxes in the garage here.


She was more flexible in her jobs than I was and had thus the possibilities to nearly every year take a trip to Scandinavia. When her mother became ill and died she made several trips every year.


She always looked for challenges and one of the last profs of that was that she 2012, at the age of 65, was awarded a juris doctor degree. After that she spent most of her time on what was closest to her, the care for animals and their rights. One of the organisations she was involved in was The Animal Legal Defense Fund.


We were never blessed with ant children, so Chris opened our door for dogs and cats. During our time here in the US we have had three dogs, Dalamatians, and 12 cats, all from feral cats to Norwegian Forest Cats.


2015 Chris became ill. She went in and out of hospitals and rehabilitation centers. She hated the rehabilitation centers. She was a very independent person and could not stand having to depend on other people. Luckily I could have her at home the last months under a program called "Hospice". Here at home she had her cats, could watch her favorite movies on DVD and have me close 24 hours a day as "assistant". Chris died March 1, 2016. The main cause was atrial fibrillation and a blood cloth in the heart.


Chris had lived a full life. Lived in three different countries. Very variated education. Many interesting and rewarding jobs. Traveled in many countries. Many areas of interest. All this due to the fact that she was a progressive person who did not see any hinder why she should not to do what she felt for and liked.


And she was an exciting, difficult, and wonderful wife for me during 42 years. A person that gave me a very rich life myself.


Thank you Chris! May you now be reunited with all your fourlegged friends that have gone before you.

 

Presentation

Gästbok

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards