English below the Swedish

Jag växte upp i en helt omodern lägenhet. Min far steg upp först på morgonen och gjorde eld i vedspisen. Sen satte han på kaffepannan på spisen. Kaffepannan stod på spisen hela dagen. När den började bli tom fyllde vi på mer vatten och mer kaffe, och så höll vi på hela dagen. När kvällen kom var det ganska starkt kaffe i panna. Jag vill minnas att ingen av oss i familjen hade några sömnsvårigheter. 

Min mamma och några grannfruar hade kafferep varje förmiddag. De träffades omväxlande hos varandra och handarbetade, drack kaffe och skvallrade. Det var det normala sociala livet på den tiden då de flesta kvinnorna var hemmafruar. 

Jag fortsatte med att dricka kaffe när jag gick genom livet. Under de år jag bodde i Uppsala besökte jag regelbundet det så kallade "Söndagsfikat" på studenthemmet Arken. Nu hade det plötsligt blivit "inne" att dricka te, men jag ville fortfarande ha mitt kaffe, så jag gick alltid ut i köket för att kolla att en kaffepanna stod på spisen också. En av studentskorna, Chris, som bodde på Arken, var också kaffedrickare och kollade liksom jag att det alltid fanns kaffe. Efter att vi fått vårt kaffe var det naturligt att vi gick tillsammans ut i sällskapsrummet och satte oss brevid varandra fär att avnjuta vårt kaffe. Efter en tid tog jag mod till mig och bjöd ut Chris på kaffe på det ärevördiga Ofvandahls Konditori. Hon sade ja tack och det blev vår första "träff". Sedan gick det som det gick och vi fick 42 fina år tillsammans. När vi gifte oss sade våra vänner: "Där ser man faran av att dricka kaffe!" 

Såväl i Sverige som USA är det vanligt med kyrkkaffe. I den kyrka, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Umeå, som vi var aktiva i, hade man riktigt långbord med tygduk, porslinskoppar på fat och med hembakat kaffebröd till. Här i USA i King of Kings Lutherska kyka har man tre papplådor med köpesdonuts, tre kaffeurnor med staplar med styrofomkoppar och bara ståplats. Jag tyckte nog det var högtidligare och finare i Umeå. Man tar nog kaffedrickandet, "fikat" allvarligare i det gamla landet.

På längre flyg, båt och tågresor finns det oftast tillgång till kaffe med dopp. Även där kan kvaliten vara mycket skiftande. Det bästa resekaffet tror jag nog att jag hade på färjorna över Bottenviken mellan Holmsund i Sverige och Vasklot i Finland. Det kaffet var starkt, svart och hett och serverades i porslinskoppar. 

Här hittade jag pensionärskören i Arvidsjaur som verklingen tar sången om kaffetåren på allvar.

https://www.youtube.com/watch?v=tiCu867-Xy8

Avslutningsvis skall jag erkänna att jag har två svåra laster, kaffe och choklad.

English

I grew up in a very old apartment. My dad got up first in the morning and made fire in the wood stove. Then he put the coffee pot on the stove. The coffee pot sat on the stove all day. When it started to drain, we poured more water and more coffee, and so we went on all day. When the evening came, there was pretty strong coffee in the pot. I want to remember that neither of us in the family had any sleep problems.

My mom and a few neighbor ladies had a coffee gathering every morning. They met with each other and handcrafted, drank coffee and gossipped. It was the normal social life at the time when most women were housewives.

I continued drinking coffee when I went through life. During the years I lived in Uppsala, I regularly visited the so-called "Sunday coffe klatch" at the student home, Arken. Now it had suddenly become popular to drink tea, but I still wanted my coffee, so I always went out to the kitchen to see that a coffee pot was on the stove as well. One of the students, Chris, who lived at the Arken, was also a coffee drinker and like me also checked that there was coffee. After we got our coffee it was natural that we went out together in the lounge and sat together to enjoy our coffee. After a while, I took courage to me and invited Chris to coffee at the venerable Ofvandahls Konditori. She said yes thanks and it became our first "date". From there it just progressed naturally and we had 42 nice years together. When we got married, our friends said, "There you see the danger of drinking coffee!"

Both in Sweden and in the USA it is common with church coffee. In the church, the Evangelical Fosterland Foundation in Umeå, where we were active, we had a long table with cloth, china cups on platters and homebaked buns and cookies. Here in the US in King of Kings Lutheran church there are three cardboard boxes with store bought donuts, three coffee urns with stacks of styrofoam cups and just stand around. I thought it was more formal and finer in Umeå. You probably take drinking coffee more seriously in the old country.
For longer flights, ship and train journeys there is usually access to coffee and baked goods. Even there, the quality can be very varied. The best travel coffee experience I think I had on the ferries across the Gulf of Bothnia between Holmsund in Sweden and Vasklot in Finland. That coffee was strong, black and hot and served in porcelain cups.

Here I found the pensioneer choir in Arvidsjaur that really takes the song of the coffee drinking seriously.

https://www.youtube.com/watch?v=tiCu867-Xy8

In conclusion, I acknowledge that I have two "bad" habits, coffee and chocolate.

Morgongåva. Augusti 1969. Avgång för lokalgodståg 9105 mot Uppsala. High Ball for the local East bound freight 9105. 

English after the Swedish.

När jag ser tillbaka på mitt brokiga liv och försöker identifiera den lyckligaste tiden eller upplevelsen jag haft, är det omöjligt för mig att bara välja en händelse. Det är många som är unika, var och en på sitt sätt. Här är en av dem i min tidigaste järnvägskarriär.

Som nyutexaminerad järnvägsassistent blev jag placerad vid Uppsala Trafikområde. I augusti 1969 blev jag uskickad att vikariera för stationsmästaren i Morgongåva, som skulle ha semester. Det var verkligen något stort för mig. Jag skulle få min första "egna" järnvägsstation. Visserligen en liten station, men med både persontrafik och godstrafik. Förutom att vara chefsansvarig så ingick tågklarering, biljettförsäljning, godshantering, vagnslastutväxling och mycket annat i jobbet.

Morgongåva är ett litet samhälle som ligger vid järnvägslinjen från Uppsala till Sala. Samhället ligger mellan två sjöar, Axsjön och Ramsjön. De närmaste samhällena med bemannade järnvägsstationer var Heby i väster och Järlåsa i öster. Samhället hade då lite över 1.400 innevånare. En siffra som inte har ändrats mycket sedan dess. De industier som fanns där och utnyttjade järnvägen var framför allt firman Westeråsmaskiner som tillverkade lantbruksmaskiner och även snöskotrar under namnet Aktiv Fisher. Kuriosa/Kultfakta: I medverkandelistan till Star Wars episod 5 "Rymdimperiet slår tillbaka" står det att snöfordonen tillhandahölls av Aktiv Fisher.

Det jag nu skriver här nedan måste tas med en nypa salt. Allt bygger på mitt minne, som kan svika mig på vissa punkter, men i stort sett förhöll det sig sålunda:

Efter att jag på skakiga ben klivit av tåget och blivit välkomnad av den stationsmästare som hade semestern i blicken, ställde jag ifrån mig min lilla väska med det allra nödvändigaste för en veckas vistelse, rena underkläder, tandborste, och frystorkat snabbkaffe. Sen vidtog en rundvandring i det lilla stationshuset och över bangården samt en snabbgenomgång av tågordning och säkerhetssystem. Varpå stationsmästaren ringde de bevakade stationerna på var sida och ställde till "fri genomfart" i Morgongåva och gick på semester.

Jag vill minnas att stationen var bemannad från 7 till 19. Vi var två man på stationen och sen en växlare som följde med lokalgodståget.

Det fanns inget hotell i Morgongåva. Jag sov på sjukbåren i resgodsmagasinet och tog morrondoppet i den närbelägna sjön. Jag minns inte om det var Axsjön eller Ramsjön. Sen satte jag på kaffepannan på den gamla elplattan och satt på plattformssoffan i morronsolen och avnjöt morronkaffet innan det var dags att börja dagen med småstensinspektion, som den ordinarie stationsmästaren inpräntat i mig som något mycket viktigt. Det innebar en lång promenad över hela bangården för att kolla att alla växlar låg rätt och inga småstenar eller annat skräp lagt sig vid växeltungorna under natten, så de inte kunde fungera tillfredsställande. Sen var det dags att ta tillbaka den fria genomfarten och ställa infartssignalerna till stopp och därmed började dagens allvar. När andremannen kom i tjänst framemot lunchtiden, gick jag till en liten restaurang inne i samhället och åt ett ordentligt mål mat.

Bekymmerslösa, varma, vackra svenska sommardagar. Det enda som grämer mig än i dag är att jag inte lärde mig ställverket ordentligt innan vikariatet började. Mitt första tåg, ett Paprikatåg från Stockholm till Borlänge vill jag minnas, fick jag ta in på tre korta mot rött. Jag kunde inte låsa den tågväg jag lagt. Men jag lärde mig det mycket snabbt efter det. (Förklaring för den icke järnvägskunnige: Lokföraren blåser en lång signal "Tåg kommer" med tyfonen, när han närmar sig en station där infartssignalen visar stopp, vilket den gorde i mitt fall. Om signalen inte då slår om till grönt blåser han tre korta signaler "Beredd", som innebär att föraren är beredd på såväl hinder som spårändring, när tåget går in på stationen.)

Detta var ett av de trevligaste uppdrag jag hade under tiden jag var placerad vid Uppsala trafikområde.

Ja, ja, allt detta hände under den gamle kungens (GD Lars Peterson) tid när SJ betydde Statens Järnvägar.

English

When I look back on my exciting life and try to identify the happiest time or experience I've had, it's impossible for me to choose one event only. There are many who are unique, each in their own way. Here's one of them during my earliest railroad career.

As a newly graduated railway assistant, I was stationed at Uppsala Traffic Area. In August 1969, I was sent out to substitute as stationmaster at Morgongåva. The regular stationmaster were going on vacation. It was really something big for me. I would get my first "own" train station. Certainly a small station, but with both passenger and freight traffic. In addition to being chief executive officer the work also included train safety operations, ticket sales, freight handling, cargo load exchange and much more.

Morgongåva is a small community located at the railway line from Uppsala to Sala. The community lies between two lakes, Axsjön and Ramsjön. The nearest communities with manned railway stations were Heby to the west and Järlåsa to the east. The community then had little more than 1,400 inhabitants. A figure that has not changed much since. The industries that were there and utilized the railroad were, in particular, the company Westeråsmaskiner which manufactured agricultural machines and also snowmobiles under the name Active Fisher. Curiosity / Cultivation Facts: In the involvement list of Star Wars episode 5, "The Empire Strikes Back" it says the snowmobiles were provided by Active Fisher.

What I now write below must be taken with a pinch of salt. Everything is based on my memory, which may fail me on some points, but basically this is what happened:

After getting of the train on shaky legs and being welcomed by the station master who had the vacation in sight, I dropped my little bag with the most necessary items for one week stay, clean underwear, toothbrush and freeze-dried instant coffee. Then a walking tour followed in the little station house and across the rail yard, as well as a quick information of the train schedules and safety system. Then the station master called the manned stations on each side and set the system for "free passage" in Morgongåva and went on vacation.

I think I remember that the station was manned from 7 to 19. We were two men at the station and then a switch man that came with the local freight train.

There was no hotel in Morgongåva. I slept on a stretcher in the express goods magazine and took the morning dip in the nearby lake. I do not remember if it was Axsjön or Ramsjön. Then I put the coffee pot on the old electric plate and sat on the platform sofa in the morning sun and enjoyed the morning coffee before it was time to start the day with pebble inspection, as the regular stationary officer expressed to me as something very important. It meant a long walk all over the rail yard to check that all the switches were lined right and no pebbles or other debri had ended up in the the switches during the night, so they could not work satisfactorily. Then it was time to take back the free passage and set the traffic signals to stop and thus began the day's business. When the second man came to work shortly before lunchtime, I went to a small restaurant in the community and ate a proper meal.

Carefree, warm, beautiful Swedish summer days. The only thing that I still regret is that I did not learn how to operate the switch panel properly before the start of the week. My first train, a unit passenger train from Stockholm to Borlänge, if I remember right, I had to take in to the station by manual signaling against a red signal. I could not lock in the train route I had set. But I learned fast after that. (Explanation for the non-rail expert: The engineer blows a long signal "Train comes" with the typhoon when he approaches a station where the approach signal shows stop, as it did in my case. If the signal does not turn to green, he blows three short signals "Prepared", which means that the engineer is prepared for obstacles as well as track changes when the train enters the station.)

This was one of the nicest assignments I had while I was stationed at Uppsala traffic area.

Yes, yes, all this happened during the old king's (GD Lars Peterson) reign when SJ stood for the State Railways.

Plymoth Valiant ,       Ford Pinto,              Ford Escort,             Ford Focus.

English below the Swedish

 
När jag bodde i Sverige ägde jag ingen bil. Jag använde fötterna, cykeln, bussar och tåg som fortskaffningsmedel där. Men när vi bosatte oss i USA, bilens förlovade land, fann vi det nödvändigt att skaffa bil. Och här kommer sagan om alla fyra bilar vi haft här.

När vi först kom till USA bosatte vi oss i den södra utkanten av staden Tulsa i Oklahoma. Vi konstaterade snabbt att vi behövde en bil för att ta oss runt med. Närmaste begagnade bilhandel var i den lilla staden Jenks, på gångavstånd från där vi bodde. Bilhandeln hette "Maranatha Motors" och det lätt ju betryggande. Vi föll för en Silverfärgad Plymoth Valiant med vinrött tak. Bilförsäljaren ville jag skulle provköra bilen, vilket jag gjorde. Men vad jag inte tänkte på var att den hade en åttacylindrig motor, så när jag trampade på gasen släppte hjulen kontakten med grusplanen där bilen stod och gruset bara sprutade bakom den. Även efter det lilla missödet så beslöt vi oss för att köpa bilen vilken Chris genast döpte till Selma.

Selma skötte sig bra och vi gjorde även två resor upp till Minnesota med henne. Det enda problemet var bensinförbrukningen. Men på den tiden i Oklahoma var bensinen ganska billig. När vi så flyttade upp till St Paul i Minnesota hade vi inte fler ägodelar än vad som rymdes i en U-Haul trailer och det var ingen konst för Selma att dra den efter sig med den starka motorn.

Ledsamt nog körde jag rakt in i sidan på en bil som körde mot rött inne i Minneapolis. Båda bilarna blev illa tilltygade. Selmas front blev totalförstörd, men jag köpte en ny kylare och nya strålkastare och knåpade ihop henne igen. Men ramen hade blivit sned så Selma rullade sidledes när vi var ute och körde. Jag ville inte kosta på en verkstad som rätade ut ramen, utan vi beslöt oss för att köpa en ny begagnad bil i stället.
Den bil vi föll för den här gången var en Ford Pinto i mörkt gul färg med träpaneler på sidorna. Det var en stationsvagn, så vi kunde lasta en hel del i den. Den var billig och väl använd tidigare. Värmen fungerade mycket dåligt på vintern och på sommaren funkade inte luftkonditioneringen. Vi behöll Pinto i två år. Sen tyckte vi att det var dags att skaffa en ny bil.

Den här gången beslöt vi oss för att köpa en ny bil, inte en begagnad. Det blev en Ford Escort. Chris gillade blått, så det blev en blå version. Den bilen döptde hon till Tilda. Tilda var Chris mormor och en seg gumma som klarade av det mesta, vilket vi hoppades skulle avspegla sig i vår Tilda. Vi beställde speciella nummerplåtar som det stod "TILDA" på. Tilda och vi upplevde mycket tillsammans och jag körde den bilen tills den så småningom inte orkade mer. Den hade gått 131.057 miles (211.000 Km ungefär). Det avgörande var när bromsledningen började läcka på flera ställen och jag endast kunde använda handbromsen att bromsa med. Det krävde god planering och långt avstånd till bilen framför på motorvägen.

Nästa bil vi köpte var också en Ford, en en Ford Focus. Nu hade vi två hundar, Dalmatiner, och eftersom jag inte fick tag i någon begagnad liten brandbil, så valde vi en brandkårsröd stationsvagn. Vi tyckte inte vi hade råd med en sådan där specialbeställd nummerplåt, så den här bilen har bara en vanlig plåt. Av någon anledning fick den inte heller något namn. Den har hittills varit en sån där bil jag bara fyllt besin i när tanken blivit halvtom. Jag är en sån där försiktig person som inte vill bli stående någonstans utan bensin. Så har jag bytt olja var 5.000 mile (8.000 km). Och så har jag kört och kört och kört. Det börjar närmar sig 130.000 miles (209.000 km) nu.

Jag har alltid fört bok över mina bilar. Kollar bensinförbrukning och för upp alla utgifter jag har haft, hur långt jag kört,hur lång tid jag har haft bilen, kostnad per dag, kostnad per mil. Jag gör noteringarna efter varje tankning och det här är dagens siffror för den senaste bilen: 2a mars 2018 (senaste tankningen), Total miles 127.026 (205.000 km). Totalkostnad för bilinnehav (inklusive inköpskostnad, skatt, försäkring, underhåll, bensin, olja och även parkeringsavgifter) $34,668.87 (284,074 svenska kronor). Kostnad per körd mile 27c (Kostnad per km 1 kr 40 öre). Kostnad per dag jag ägt bilen $8,33 (68 SKR).

Jag funderar om inte den här Focusen kommer att bli min sista bil. Jag tycker inte det är roligt att köra längre. Möjligen kan jag tänka mig att långtidshyra nästa bil, så jag inte behöver bekymra mig för underhåll och liknande. Den som lever får se.

English

When I lived in Sweden, I did not own a car. I used my feet, the bike, buses and trains to move around there. But when we settled in the United States, the land of autmobiles, we found it necessary to get a car. And here's the story of all four cars we've had here.

When we first arrived in the United States, we settled on the southern outskirts of Tulsa, Oklahoma. We quickly found that we needed a car to get around with. The nearest used car dealership was in the small town of Jenks, within walking distance of where we lived. The car dealership was called "Maranatha Motors" and that sounded reliable. We fell for a Silver-colored Plymoth Valiant with wine red roof. The car dealer would like me to test drive the car, which I did. But what I did not think about was that it had an eight-cylinder engine, so when I stepped on the gas, the wheels let go of the gravel where the car stood and the gravel just sprouted behind it. Even after this little mishap, we decided to buy the car which Chris immediately named Selma.

Selma was doing well and we also made two trips up to Minnesota with her. The only problem was the fuel consumption. But at that time in Oklahoma, the gasoline was quite cheap. When we moved to St Paul in Minnesota, we had no more possessions than what fit in a U-Haul trailer and there was no problem for Selma to pull it with the strong engine.

Sadly, I drove straight into the side of a car running a red light in Minneapolis. Both cars were badly damaged. Selma's front was completely destroyed, but I bought a new radiator and new headlights and patched her together again. But the frame had been bent so Selma rolled sideways when we were driving. I did not want to pay the cost to straighten the frame, so we decided to buy a new used car instead.

The car we fell for this time was a Ford Pinto in dark yellow color with wooden panels on the sides. It was a station car so we could load a lot in it. It was cheap and well used before. The heat worked very badly in winter and in the summer the air conditioning did not work. We kept Pinto for two years. Then we thought it was time to get a new car.

This time we decided to buy a new car, not a used one. It was a Ford Escort. Chris liked blue colors so it became a blue version. Chris gave the car the name Tilda. Tilda was Chris Grandmother and a strong old lady who just get going which we hoped would reflect in our Tilda. We ordered special license plates with the name "TILDA". Tilda and we experienced a lot together and I drove that car until it eventually did not manage more. It had gone 131,057 miles (211,000 Km approximately). The crucial thing was when the brake line began to leak in several places and I could only use the handbrake to brake. It required good planning and long distance to the car in front on the highway.

The next car we bought was also a Ford, a Ford Focus. Now we had two dogs, Dalmatians, and because I did not get hold on a used little fire truck, we chose a fire truck red station wagon. We did not think we could afford specially ordered number plates, so this car has only regular plates. For some reason, it did not get a name either. So far, it has been a car in wich I've only filled the tank when it was half full. I'm such an over anxious person who does not want to be standing somewhere without gasoline. Then I have changed oil every 5,000 miles (8,000 km). And then I've driven and driven and driven. It starts approaching 130,000 miles (209,000 km) now.

I have always kept records for my cars. Checking fuel consumption and log all expenses I've had, how far I drove, how long I've had the car, cost per day, cost per mile. I record the notes after each refueling and these are today's figures for the latest car: March 2, 2018 (last refueling), Total miles 127,026 (205,000 km). Total cost of car ownership (including purchase cost, tax, insurance, maintenance, gasoline, oil and also parking fees) $ 34,668.87 (284,074 Swedish kronor). Cost per mile mile 27c (Cost per km 1 SKR 40 öre). Cost per day I owned the car $ 8.33 (68 SKR).

I wonder if this Focus will be my last car. I do not think it's fun to drive anymore. Perhaps I can rent a long-term rental next car, so I do not have to worry about maintenance and the like. We'll see.

Jag vid min kolonistuga på CV-kolonin. 

English below the Swedish

Efter min realexamen började jag arbeta på avlöningskontoret vid SJ Huvudverkstad i Örebro. Jag bodde ju på norr och kunde cykla hem och äta lunch. Cyklade gjorde förresten de flesta CV-arna. Det var ett trafikbekymmer när de 1200 verkstadsarbetarna myllrade ut genom de tre portarna på kvällen. De tre portarna sade jag. Huvudporten ledde ut på Söda Grev Rosengatan. Så fanns det en port mot väster som ledde ut på Skolgatan, och så fanns det en mot norr med en bro över Lillån för de som bodde i Rynninge eller däromkring.

Bron över Lillån kommer mig att tänka på alla små privatbåtar som låg förtöjda i ån vid Rynninge. Där fanns allt ifrån små roddbåtar till tjusiga Petterssonbåtarmed inombordsmotor. Det var nära till utloppet i Hjälmaren och sen var det fritt fram till Stockholm för den äventyrlige båtägaren.

Där Lillån flyter ihop med Svartån fanns, och finns än i dag, naturreservatet Oset. Mycket känt för sitt fågelliv. Den välkände fågelskådaren och författaren till många fågelböcker, Erik Rosenberg, var en flitig besökare där.

Öster om SJ Huvudverkstad fanns ett större koloniområde för SJ-anställda. Under en tid hade jag en kolonilott med en liten stuga där. Fotot ovan är därifrån. Området var stort med egen dansban och ett musteri.

En gång i tiden kallades Örebro även för Skostaden. Många i mina föräldrars generation arbetade på skofabrik. Min far jobbade först på Örebro Läderutstansning AB och senare fram till sin pensionering på Örebro Skofabrik. Min mor och några av hennes systrar arbetade vid Skofabriken Oscaria. Min morfar hade jobbat på Masters, och så vidare.

Min mor med många syskon bodde i Lindbacka, längs järnvägen till Svartå. På den tiden var det som sagt många som arbetade inom skoindustrin i Örebro. Persontågen på Svartåbanan kallades för skomakartågen, eller också för Svartåmärra.

1965 bodde jag i Örebro. Det var då staden firade sitt 700-års jubileum. Det var en stor tillställning med utställningar, kungabesök, och musik. Speciellt minns jag när regementets musikkår framförde Tchaikovskys overture 1812 stående vid slottets vöstra sida. Som en del av overtyren sköts kanonskott från kanonerna vid slottet och kyrkklockorna i St Nicolai kyrka ringde. Det var mäktigt. En riktig "gåshudsupplevelse".

På den tiden var jag även ute och dansade en del. På sommaren var det Brunnsparken som gällde, med två dansbanor och en länga med tombolastånd och skjutbanor. Ett kafe fanns där även liksom en scen för olika artistframträdanden. På vintern var det den nybyggda Club 700 på söder som gällde.

Det gamla Söder med träkåkar förvandlades till en modärn stadsdel med Hjalmar Bergman teatern, Club 700, Varuhuset Krämaren och annat under tiden jag bodde i Örebro.

Även vattentornet Svampen byggdes under min tid i Örebro. Jag bodde ju på norr och följde med stort intresse det unika byggandet av vattentornet. Man byggde ju den stora vattenbehållaren först och lyfte sedan upp den alltefter man byggde resten.

Det dröjde länge innan vi skaffade TV hemma, så jag och mina kompisar tillbringade mycket tid på konditorier med TV för att se Bröderna Cartwright och annat. Men jag gillade godbitar och bakelser, så det blev besök även på de ställen som inte hade TV. Några namn och ställen jag kommer ihåg ännu är Princesskonditoriet. Hälls, och Vasa.

Jag har alltid varit flyginteresserad och hängde mycket ute vid Gutavsviksfältet. Jag kom mig in så jag fick hjälpa till med lite av varje och som tack fick jag även flyga en del. Om ni är intresserade av att veta mer om Gustavsviksfältet kan ni gå till http://gustavsviksflygfalt.se/ Under "Biblioteket" kan ni hitta mina berättelser. Men det finns också mycket annat intressant där för speciellt er örebroare som läser detta.

Jag hoppas att ännu en gång i livet få återse mitt Örebro.

English

After my high school exam, I started working at the payroll office at SJ Huvudverkstad in Örebro. I lived in the north side of town and could ride my bike home and have lunch. By the way, most of the workers at CV travelled by bike. It was a traffic concern when the 1200 workers dolbed out through the three gates in the evening. I said the three gates. The main gate led to Södra Grev Rosengatan. Then there was a gate to the west that led out onto Skolgatan, and then there was one to the north with a bridge over Lillån for those who lived in Rynninge or around there.

The bridge over the Lillån remind me of all the small private boats moored in the river at Rynninge. There were everything from small rowing boats to the fancy Pettersson boats with inboard engine. It was close to the outlet in Hjälmaren and then it was free way on to Stockholm for the adventurous boat owner.

Where the Lillån merges into Svartån there existed, and still exists today, the Oset nature preserve. Very famous for its bird life. The well-known birdwatcher and the author of many bird books, Erik Rosenberg, was a frequent visitor there.

East of SJ Huvudverkstad, there was a larger colony area for SJ employees. For a while I had a plot with a little cabin there. The photo above is from there. The area was large with its own dance pavillion and a shop for making apple juice.

Once upon a time Örebro was also called Skostaden, "the Shoe City". Many of my parents' generation worked at the shoe factories. My father first worked at Örebro Läderutstansning AB and later until his retirement at Örebro Skofabrik. My mother and some of her sisters worked at the Oscaria Skofabrik. My grandfather had worked at Masters, and so on.

My mother with many siblings lived in Lindbacka, along the railway line to Svartå. At that time, as it was said, many people worked in the shoe industry in Örebro. The passenger rails on Svartåbanan were called the shoemakers train, or also for Svartåmärra.

In 1965 I lived in Örebro. That's when the city celebrated its 700th anniversary. It was a great event with exhibitions, royal visits, and music. In particular, I remember when the military band performed Tchaikovsky's overture 1812 standing at the western side of the castle. As a part of the music composition, cannon shots were fired from the cannons at the castle and the church bells in St Nicolai church rang. That was powerful.

In the sixties I was out dancing too. In the summer it was Brunnsparken, with two dancepavillians and a long building with tombolas and shooting lanes. There was also a cafe there as well as a scene for various performances. In the winter it was the newly built Club 700 on the south that was the place for dancing.

The old Söder with old wooden houses was transformed into a fashionable neighborhood with Hjalmar Bergman theater, Club 700, Varuhuset Krämaren and more while I lived in Örebro

Even the water tower "The Mushroom" was built during my time in Örebro. I lived in the north of town and followed the unique construction of the water tower with great interest. They first built the large water tank and then lifted it up as they built the rest.

It took a long time before we got TV at home, so my friends and I spent a lot of time in the cafes with TV to see the Cartwrights and others. But I liked goodies and bakings so that there was also visits to those places that did not have TV. Some names and places I still remember are Princess's. Hälls, and Vasa.

I have always been interested in aeronatics and hanged a lot at the Gutavsvik airfield. I befriended pilots so I got to help with some duties and, as a thank you, I also got to fly some. If you are interested in knowing more about the Gustavsvik airfield, go to http://gustavsviksflygfalt.se/ Under "Biblioteket" you can find my stories. But there are also a lot of other interesting articles and photos there for especially you living in Örebro who read this.

I hope to see my Örebro again once more before I die..

English below the Swedish

Jag föddes på lasarettet i Örebro den 14e augusti, 1945. Jag växte upp på Strömergatan 8. I en enrummare på nedre våningen till vänster i huset på fotot. Helt omodernt med utedass och enbart kallt vatten i en kran i köket, vedspis och kakelugn var värmekällorna på vintern. I slutet av 50-talet flyttade vi till en annan enrummare med badrum på Schantzgatan 2 A. Jag kan säga att jag tillbringade hela min örebrotid på norr. Jag flyttade till Stockholm/Uppsala 1962.

Strömersgatan gick mellan Storgatan och Skolgatan. Uppe vid Storgatan var en liten park och där fanns även "Lydias Kiosk" där jag, när jag var riktigt lycklig, fick köpa en grön pistageglasspinne. I andra änden av Strömergatan fanns en annan "kulinarisk" begivenhet, Korv-Lasse's korvkiosk, där jag ibland kunde få köpa mig en kokt korv med potatismos och gurksallad. Det var lycka! När jag nu är inne på det "kulinariska" kommer jag att tänka på att jag alltid fick årets första glasstrut den första maj. Inhandlad från Glass-Kalle som hade sitt glasstånd vid östra delen av Engelbrektsgatan, om jag inte minns fel. Pappa var skofabriksarbetare och gick med i Första Maj demonstrationståget och mamma och jag stod längs vägen och tittade på. Det var efter att demonstrationen var upplöst som vi återförenades och åt glass.

Tillbaka till barnaåren vid Strömersgatan. Gatan mynnade ut vid järnvägsbostäderna som kallades Sing Sing och Honolulu. Öster om dem fanns vad vi kallade Stora Gärdet, ett område där nu Grendjärgatan går fram. På sommaren lekte vi indianer och cowboys där och på vintern anordnade vi vinterolympiader, med en liten hoppbacke och så längdlöpning på skidor.

Lite mer om mat. I hörnet av Strömmersgatan och Slottsgatan fanns Carlsons Speceributik. I hörnet av Slottsgatan och Norra Grevrosengatan fanns Konsumbutiken. Löngre norrut på Slottsgatan fanns Slottsbageriet, med dess underbara skorpor. Sen inte alltför långt borta låg Örebro Kexfabrik, dit mamma ofta skickade mig för att köpa billiga smulkex.
Det var inte långt till Svartån, där vi grabbar brukade gå och meta. Vi fick mest mört, men också en och annan braxen. Jag minns inte att vi tog hem någon fisk, utan slängde oftast tillbaka de stackarna i vattnet igen.

I Svartån ligger även Stora Holmen. Där fanns, och lär finnas fortfarande, ett lilleputtståg. Kanske det var där mitt järnvägsintresse vaknade. Man kunde sen för en billig penning ta en roddbåt över ån till stadsparken, med de vackra rosenplanteringarna.

Inte långt från stadsparken låg Hamnplan. Där anordnades "Barnens Trafiklekskola några somrar. Man hade byggt upp en liten stad med gator och och handmanövrerade trafikljus. Det var roligt och lärorikt.

Så litet om skolor. De första två åren av min skoltid gick jag i Marsfältets skola för Fröken Else Thyr. Jag minns inte så mycket av den tiden. Från tredje klass gick jag i Olaus Petriskolan. Det var endast pojkar i klassen. Vårt klassrum var högst upp, (6 våningar?). Vi fick bra motion när vi gick ut och in på rasterna. Vår lärare var en ung nyutexaminerad lärare från Skåne, Magister Månsson. Jag har nyupptäckt en skolkamrat från den tiden på Facebook. Sedan gick jag fyraårig reaskola på handelslinjen på Pralle aka Örebro Praktiska Realskola aka Gumaeliusskolan. Jo jag klarade examen.

Oj, vad mycket jag minns från Örebro. Jag blir utan tid att skriva. Jag slutar här för den här veckan och fortsätter med platser jag minns och besökte från tiden efter jag slutat skolan nästa vecka.

English

I was born in Örebro on August 14, 1945. I grew up on Strömergatan 8. In a single room on the lower floor to the left of the house on the photo. Totally outdated with outdoor toalet and cold water only in a faucet in the kitchen, wood stove and tiled stove were the heat sources in the winter. In the late 50's we moved to another one bedroom apartment with a bathroom on Schantzgatan 2 A. I can say that I spent my time in Örebro in the northern part of town. I moved to Stockholm / Uppsala in 1962

Strömersgatan streched between Storgatan and Skolgatan. At Storgatan was a small park and there was also Lydia's kiosk, where I was really lucky to buy a green pistachio pin from ttime to time. At the other end of Strömergatan there was another "culinary" event, Korv-Lasse's hot dog kiosk, where I could sometimes buy a hot dog with mashed potatoes and cucumber salad. That was happiness for me! When on the "culinary" theme, I remember that I always got the first ice cream cone of the year on May 1st. Purchased from Glass-Kalle, who had his ice cream stand on the eastern part of Engelbrektsgatan, if I do not remember wrong. Dad worked in the shoe industry and joined the May 1st demonstration parade and mom and I stood along the way and watched. It was after the demonstration was dissolved as we reunited and ate ice cream.

Back to the childhood years at Strömersgatan. The street ended at the railway houses called Sing Sing and Honolulu. To the east of them were what we called "Stora Gärdet", an area where Grendjärgatan is located now. In the summer we played Indians and Cowboys there and in the winter we organized winter Olympics, with a little jumping hill and cross-country skiing.

A little more about food. In the corner of Strömersgatan and Slottsgatan there was Carlson's Speceributik. In the corner of Slottsgatan and Norra Grevrosengatan there was Konsumbutiken. Further north on Slottsgatan there was the Slottsbageriet, with its wonderful cobbles. Not too far away, Orebro Kexfabrik, where my mother often sent me to buy cheap second hand, broken, kex.

It was not far to the river Svartån, where we guys used to go and fish. We got mostly roach, but also one and another brax. I do not remember going home with any fish, but usually throwing them back in the water again.

In the river is also Stora Holmen. There was, and still is, a small kids railway. Perhaps that was where my railroad interest woke up. You could then, for a cheap money, take a rowing boat across the river to the city park, with its beautiful rose plantations.

Not far from the city park lay the harbor square. There was a couple of summers "Children's Trafic playgrounds". A small town was built with streets and hand-operated traffic lights. It was fun and educational.

So little about schools. During the first two years of my schooling I went to Marsfältets school for Miss Else Thyr. I do not remember so much of that time. From third grade I went to Olaus Petriskolan. There were only boys in the class. Our classroom was at the top, (6 floors?). We got good exercise when we went out on the breaks. Our teacher was a young graduate from Skåne, Magister Månsson. I have recently discovered a school mate from that time on Facebook. Then I went for a four-year high school on the business line at Pralle aka Örebro Practical Real School aka Gumaelius School. Yes, I passed the exam.

Oh, how much I remember from Örebro. I will be without time to write more now. I will end here for this week and continue with places I remember and visited from the time after I finished school next week