Kan det bli värre?      
Jag bor i Minneapolis. Vi har naturligtvis drabbats av viruset Corona. De senaste dagarna, efter att en svart man mördades av en vit pilsman här, har vi drabbats av upplopp och byggnader satts i brand. Av min livserfarenhet kommer olyckorna tre och tre. Vad kommer att drabba oss näst?

Coronaviruset är ännu inteunder kontroll här. Vi håller oss mest inne och när vi går ut har vi ansiktsskydd på och håller stort avstånd till andr människor. Många affärer, restauranger och allmänna byggnader är stängda. Vi har dock lyckat få de förnödenheter vi behöver och var även lyckliga nog att kunna köra upp till norra Minnesota för en tre dagars "semester!" från eländet.

Men! Medans vi var där bröt dessa upplopp och plundringar ut i Minneapolis och St Paul. När vi kom tillbaka fann vi att våran stadsdel lyckligtvis hade lämnats i fred. De mesta oroligheterna är i centrum av storstäderna. Vi har dock drabbats av utegångsförbudet som har införts. Vi kan inte vara ute mellan 8 på kvällen och 6 på morgonen. Än så länge kan vi dock leva ett ganska så normalt liv i våra hem.

Men! Nu är jag orolig. När jag jobbade vid järnvägen noterade vi att olyckorna, de var få, kom i grupper om tre. I andra sammanhang under mitt långa liv har jag ofta också upplevt att olyckor hände i grupper av tre. Jag vet att det är ett gammalt svenskt ordspråk som heter "En olycka kommer sällan ensam".

Både Coronaviruset och upploppen pågår just nu, men vad kommer att hända näst?

Could it be worse?

I live in Minneapolis. Of course we have been affected by the Corona virus. In recent days, after a black man was murdered by a white police here, we have been hit by riots and buildings set on fire. From my life experience, the accidents come three and three. What will hit us next?

The corona virus is not yet under control here. We stay inside mostly and when we go out we have face protection and keep a great distance to other people. Many shops, restaurants and public buildings are closed. However, we have managed to get the supplies we need and were also lucky enough to be able to drive up to northern Minnesota for a three day "vacation!" from the misery.

But! While we were there, these riots and looting broke out in Minneapolis and St. Paul. When we came back we found that our neighborhood was fortunately left in peace. Most of the unrest is in the center of the big cities. However, we have been hit by the curfew that has been introduced. We can't be out between 8 in the evening and 6 in the morning. So far, however, we can live a pretty normal life in our homes.

But! Now I'm worried. When I was working at the railroad, we noticed that the accidents, they were few, came in groups of three. In other contexts during my long life, I have often experienced accidents in groups of three. I know it is an old Swedish proverb called "An accident rarely comes alone".

Both the Corona virus and the riots are going on right now, but what will happen next?

 

På vår väg till en semesterstuga "Up North" i Minnesota stannade vi till i den lilla orten Two Harbors. Det är en viktig utskeppningshamn av takonit från Minnesotas "Iron Range".Transporten från malmfälten till utskeppningshamnen sker med järnväg, The Duluth, Missabe and Iron Range Railway (DM&IR), populärt känd som Missabe Road. Operationen har stora likheter med malmbanan i Sverige mellan Kiruna och Narvik. Tyvärr kunde vi inte se några modernare lok och vagnar vid vårt korta stopp.  

On our way to a vacation home "Up North" in Minnesota we stopped in the small town of Two Harbors. It is an important shipping port of taconite from Minnesota's "Iron Range". Transportation from the ore fields to the shipping port is by rail, The Duluth, Missabe and Iron Range Railway (DM&IR), popularly known as Missabe Road. The operation has great similarities to the ore transportation in Sweden between Kiruna and Narvik. Unfortunately we could not see any modern locomotives and wagons at our short stop.

 

Här står Marilyn vid järnvägsinfarten till Two Harbors och i bakgrunden på kullen ser ni det fyrtorn som leder fartygen in till Two Harbors.

Here Marilyn stands at the railway entrance to Two Harbors and in the background on the hill you see the lighthouse that leads the vessels in to Two Harbors.

 

Även om vi inte såg några nya järnvägsfordon, såg vi två gamla ånglok. Jag sitter framför Baldwin Locomotive Class M4 Mallet # 229, även känd som en Yellowstone. Det byggdes 1943. Det användes för att transportera långa tåg av järnmalm mellan malmfälten och Two Harbors. Det gick i pension 1960.

Even if we did not see any new equipmet,we saw two old steam engines. I am resting in front of the Baldwin Locomotive Class M4 Mallet #229, also known as a Yellowstone. It was built 1943. It was used to haul moile long trains of iron ore between the Iron Range and Two Harbors. It was retired in 1960.

 

Den andra ångloket är Duluth & Iron Range 3 Spot. Även en Baldwin men byggd 1941.

The other steam engine on display is Duluth & Iron Range 3 Spot.Also a Baldwin but built in 1941.
 

En del av den långa utlastningskajen. Om ni förstorar den artistiskt tagna bilden så ser ni inom ramen av växelhandtaget en bogserbåt.

Part of the long loading dock. If you enlarge the artistically captured image, you will see a tugboat within the frame of the switch lever.
 

Två takonitfartyg låg inne för lastning. Det närmaste ser ut att heta Edwin H Gott.

Two taconite vessels were docked for loading. The closest seems to be named Edwin H Gott.

Sen var det dags att köra vidared norrut för vår korta semestertripp.

Then it was time to drive further north for our short vacation trip.

English below the Swedish

En lycklig svensk och hans kaffe.

Trots allt elände i världen i dag, inte minst Coronaviruset, är jag lycklig.

Men för att vara riktigt lycklig måste jag ha mitt kaffe. Det började tidigt i mitt liv. När jag växte upp hade vi bara en vedspis i köket. Min far gick upp först och tände i spisen och satte en kaffepanna på den. Under dagen drack vi av kaffet, fyllde på mer vatten och kaffe, drack kaffe, fyllde på mer kaffe och vatten och så vidare. På kvällen var kaffet i pannan ganska starkt.

I Uppsala låg, och ligger tydligen fortfarande, Lindvalls kafferosteri nära centralstationen. Jag kunde känna doften hela tiden när jag jobbade. Men det är Gevaliakaffet som följt mig runt världen till Brooklyn Park i Minnesota. Det finns i de flesta mataffärer. Jag köper mitt Gevaliakaffe i den varuhuskedja där jag jobbade, Target.

När jag bodde i Uppsala besökte jag på söndagskvällarna ett studenthem som kllades Arken. De hade söndagsfika, men på den tiden var det inne för studenterna att dricka te. En flicka var lika kaffetokig som jag och vi turades om att se till att det alltid fanns en kaffepanna på söndagsfiket. Den flickan var Chris och hon blev sedan min fru. Våra vänner sade alltid att där ser man faran av att dricka kaffe.

Chris dog alldeles för tidigt och efter några års ensamhet har jag nu träffat Marilyn, och hon är även en kaffeälskare. Jag är en lycklig man.

Dags att sluta skriva och ta en fikapaus.

A happy Swede and his coffee.

Despite all the misery in the world today, not least the Corona virus, I am happy.

But to be really happy I have to have my coffee. It started early in my life. When I was growing up we only had one wood stove in the kitchen. My father first went up in the morning and lit the stove and put a coffee pot on it. During the day we drank the coffee, filled more water and coffee, drank coffee, filled more coffee and water and so on. In the evening, the coffee in the pot was quite strong.

In Uppsala was, and apparently still is, Lindvall's coffee rostery near the central station. I could smell the scent all the time as I worked. But it's Gevalia coffee that followed me around the world to Brooklyn Park in Minnesota. It is available in most grocery stores. I buy my Gevalia coffee in the department store chain where I worked, Target.

When I lived in Uppsala, I visited a student home called the Ark, on Sunday evenings . They had Sunday fika, but at that time it was in among the students to drink tea. One girl was as coffee-mad as I was and we took turns to make sure there was always a coffee pot available on Sunday evenings. That girl was Chris and she then became my wife. Our friends always said that there you see the danger of drinking coffee.

Chris died way too soon and after a few years of loneliness I have now met Marilyn, and she is also a coffee lover. I am a happy man.

Time to stop writing and take a coffee break.

English after the Swedish

Jag har sedan min fru Chris dog för fyra år sedan föstökt att rensa ur min lägenhet. Jag har alldeles för många böcker jag aldrig kommer att läsa, för mycket kläder jag adrig kommer att använda, alldeles för mycket nostalgiska prylar, foton och document från mitt mycket aktiva liv som jag aldrig mer kommer att titta på, möbler jag aldrig mer kommer att använda. Problemet är dock att jag inte har kommit mg för att på allvar ta itu med det här jobbet.

In i mitt liv stiger Marilyn. Hon gav mig ny livslust och en ny gnista att förenkla mitt liv. Hon hjälper mig nu att gå igenom min mess och sortera i tre grupper. Slänga bort, ge bort, spara. Min soptunna har varit full de senaste veckorna. Vi packar lådor med användbara saker. Jag kör en billast av dem varje morron till ARC, en organisation som har fler affärer där de sedan säljer de donerade prylarna. Jag gissar att jag kan jämföra dem med Myrorna i Sverige.

Sen jag började utrensningen har jag blivit medveten om den Svenska modellen "Döstädning". Så här har den förklarats för mig: "Den svenska praktiken av döstädning (bokstavligen "dödsrengöring") är en enkel levande etik och estetik som, medan den främst är inriktad på att inte tynga de som överlever dig med dina ägodelar, också används som en permanent form av hushållsorganisation som sekundärt fokuserar på att behålla endast de ägodelar som har starkt värde.

Egentligen är det ganska lite man behöver för att leva ett bekvämt och okomplicerat liv.

English

I have since my wife Chris died four years ago tried to clean out my apartment. I have far too many books I will never read, too much clothes I will never wear, too much nostalgic gadgets, photos and documents from my very active life, that I will never look at, furniture I will never again use. The problem, however, is that I have not had the right urge to deal with this job in earnest.

Into my life comes Marilyn. She gave me new life and a new spark to simplify my life. She now helps me go through my mess and sort into three groups. Throw away, give away, save. My trash bin has been full in recent weeks. We pack boxes of useful things. I drive a carload of them every morning to ARC, an organization that has stores where they then sell the donated items providing funding for programs that help adults and children with disabilities. I guess I can compare them to Myrorna (the Ants) in Sweden.

Since I started the purging, I have become aware of the Swedish model "Death Cleaning". Here's how it was explained to me: "The Swedish practice of death cleaning is a simple living ethic and aesthetic that, while primarily focused on not burdening those who survive you with your belongings, is also used as a permanent form of household organization that secondary focuses on retaining only those possessions that have strong value for you."

Actually, there is very little you need to live a comfortable and uncomplicated life.

English below the Swedish

Specialblogg. Förra helgen gjorde jag ett inlägg i en specialgrupp på FB angående mitt jobb på avlöningskotoret på SJ Centralverkstad i Örebro. Jag har sedan fått begäran om mer detaljead information och tänkte att kanske någon annan vore intresserad av arbetslivshistoriska vingslag i Sverige för 57 år sedan. Jag kan inte se vem som hoppar över att läsa detta kåseri, så ha inte dåligt samvete om du gör det. Dessutom har jag inga minnesanteckningar, så allt är hur jag minns det som hände för 57 år sedan och mitt minne är långt ifrån korrekt, så ta det hela med en nypa salt.

CV, SJ Centralverkstad eller "Centrala Vilohemmet" var ett betydande inslag i stadsbilden i Örebro. Det var en revisions och reparationsverkstad för ellok, diesellok, sovvagnar, motorvagnar och annan verksamhet som pressenningsverkstad och spåväxelverkstad. I runda tal arbetade 1200 personer där. Jag arbetade på avlöningskontoret vid CV i början av 60-talet. På den tiden, med manuell uträkning av verkstadsarbetarnas avlöningar, gick det åt mycket manuell arbetskraft.

Så gott som allt arbete i verkstaden skedde på ackord. Det var mycket räknande. I ett litet kontor i vagnverkstaden, kallad avdelning 2, statt två personer och kollade och räknade ackordsedlar hela dagarna. Uppgifterna sändes sedan upp till avlöningsontoret, där vi förde in uppgifterna i stora liggare, tillsammans med alla andra uppgifter om semesterbetalningar, sjukdagar och så vidare. Allt räknande skedde med manuella räknemaskiner, "räknesnurror". Liggarna var sorterade per avdelning och enskilld arbetare. I liggarna hörde bladen ihop två och två. Det övre var originalet. Sen var ett karbonpapper och det under bladet, kopian, var perforerat i långa remsor, en för varje avlöningsperiod.

Löneutbetalningarna var i kontanter. På avlöningsdagens morron tog två av oss taxi till en bank, där vi dagen innan hade lagt in en beställning om antalet sedlar och mynt i varierande valörer, och kom tillbaka med två resväskor fulla med kontanter. Hela dagen gick sen åt att följa lönelistorna , allt arbete skedde på ackord så det var alltid olika belopp varje gång, och räkna upp var arbetares lön i ett kuvert med hans eller hennes verkstadsavdelnings nummer och eget nummer och namn på. Till exempel 17/ 24 Eriksson. Avdelning 17 var, om jag minns rätt plåtslagarverkstaden. Kopieremsan från liggarna revs av och lades tillsammans med pengarna i kuverten. Vi hade inte tid för lunch på avlöningsdagen, men fick de härligaste rågkakesmörgåsar från markan de dagarna. Sedan delade vi upp oss i lag och gick ut till de olika verkstäderna och delade ut avlöningskuverten vid stämpelklockorna när arbetarna stämplade ut för dagen.

Nästa morgon började karusellen om igen. PS, vi kontorsarbetare hade månadslön.

English

Special Blog. Last weekend I made a posting in a special group at FB regarding my job at the payroll department at the Swedish State railroad main shop in Örebro. I have then received the request for more detailed information and thought that maybe someone else would be interested in working life history in Sweden 57 years ago. I can't see who skips reading this crap, so don't have a bad conscience if you do. Also, I have no memory notes, so everything is how I remember what happened 57 years ago and my memory is far from correct, so take it all with a pinch of salt.

CV, SJ Central Workshop or "Central Vilohemmet" was a significant feature of the cityscape in Örebro. It was an refurbish and repair workshop for electric locomotives, diesel locomotives, sleeping cars, motor carriages and other activities such as a tarp repair shop and switchgear workshop. In round numbers 1200 people worked there. I worked at the payroll office at CV in the early 60's. At that time, with manual calculation of the workers' salaries, a lot of manual labor was needed.

Almost all work in the workshop was done as piecework. It was very much calculating. In a small office in the wagon workshop, called department 2, two people sat checking and counting the items completed on the piecework lists and notes all day. The data was then sent up to the payroll office, where we entered the data in large ledgers, along with all other information about holiday payments, sick days and so on. Every calculation was done with manual calculators, "counting spins". The ledgers were sorted by department and individual workers. In the ledgers the sheets belonged two and two. The upper was the original. Then it was a carbon paper and the one under the leaf, the copy, was perforated in long strips, one for each pay period.

Salary payments were in cash. In the morning of payday, two of us took a taxi to a bank, where the day before we had placed an order on the number of banknotes and coins in varying denominations, and came back with two suitcases full of cash. The whole day then went to follow the lists in the ledgers, as all work was done as poecework there were always different amounts each time, and counting up each workers' pay in an envelope with his or her workshop department number and own number and name. For example, 17/24 Eriksson. Section 17 was, if I remember correctly, the sheet metal workshop. The copy strip from the ledgers were torn off and put together with the money in the envelopes. We did not have time for lunch on payday, but got the most delicious rye cake sandwiches from the canteen those days. Then we split up into teams and went out to the various workshops and distributed the pay envelopes at the time clocks when the workers clocked out for the day.

The next morning the carousel started again. PS We office workers were paid by the month.

English below the Swedish

I går krånglade min mobiltelefon. Jag blev då fullt medveten om hur mycket den lilla manicken betyder i mitt liv. Inte minst nu i virustider. Jag blev genast på dåligt humör, sur, irriterad och en otrevlig människa att umgås med. Fråga Marilyn om ni inte tror mig.

Jag har ju allt jag behöver i den mobiltelefonen utöver den egentliga telefonfunktionen. Kalender, kontaktlistor med adresser, minnesanteckningar, Facebook, messageing, kamera med fotoarkiv, musikunderhållning och filmer, kartor med körinstruktioner och jag vet inte vad allt annat.

Under mina uppväxtår i slutet av 40-talet hade vi inte många kommunickationskanaler att välja på. Vi hade inte ens telefon. Nej om man ville tala med någon var det att ta till fötterna, eller om de bodde längre bort så tog man cykeln. För dem som bodde riktigt långt bort var det ett postkort eller brev som gällde. I riktiga paniksituationer och om den andra parten hade telefon, kunde vi gå ut till en telefonkiosk och ringa. Vi hade en sådan två kvarterer från där vi bodde. Det var först när jag började jobba, 1962, som jag skaffade telefon.

För bara en liten stund sedan lyckades jag få min mobiltelefon att fungera igen. Jag vet inte riktigt hur och vad jag gjorde, men den verkar fungera normalt igen. Nu vet jag vad lycka är och är en helt ny nänniska igen. Hoppas Marilyn vågar hälsa på mig senare i dag när hon får det här meddelandet.

English

Yesterday my cell phone topped working. I then became fully aware of how much the little manic means in my life. Not least now in virus times. I immediately became in a bad mood, angry, irritated and an unpleasant person to hang out with. Ask Marilyn if you don't believe me.

After all, I have everything I need in that mobile phone in addition to the actual phone function. Calendar, contact lists with addresses, memos, Facebook, messageing, camera with photo archive, music entertainment and movies, maps with driving instructions and I don't know what else.

During my growing up years in the late 1940s, we did not have many communication channels to choose from. We didn't even have a phone. No, if you wanted to talk to someone it was to use your feet, or if they you wanted to talk to, lived farther away, then you took the bike. For those who lived really far away, it was a postcard or letter that applied. In real panic situations and if the other party had a phone, we could go out to a phone booth and call. We had such two blocks from where we lived. It wasn't until I started working, in 1962, that I got a telephone.

Just a little while ago I managed to get my cell phone working again. I don't really know how and what I did, but it seems to work normally again. Now I know what happiness is and am a whole new human being again. Hope Marilyn dares to see me later today when she gets this message.