English after the Swedish in each section.

En av mina vänner i Portugal berättade att han hade börjat snida i trä. Han skickade mig foton av några fina arbeten. Jag har aldrig provat på att snida. Vi hade visserligen träslöjd i skolan, men då gjorde vi praktiska saker. Jag tillverkade bland annat en liten bokhylla. Den har jag faktiskt kvar än. Jag tittar just nu på den och ser två träsniderier jag har på den. Se fotot ovan.

Gubben med skottkärran har jag ärvt efter en gammal svensk dam, Audrey Landquist. Jag beundrade den varje gång jag besökte henne och hon hade till min stora förvåning testamenterat den till mig. Under den står det " C. O. Trygg Sweden 1981". Det här fann jag i Wikipedia om honom "Carl Olof Trygg, född 21 december 1910 i Stora Tuna, död 1 mars 1993 i Halmstad, var en svensk skulptör. ....Trygg lärde sig tidigt att skära gubbar i trä av sin far...."

Det andra är en yxa inhuggen i en trästubbe. Den står det Ivar under. Ivar var lärare i träsnideri på American Swedish Institute i Minneapolis. Chris gjorde ett fotoreportage om honom en gång och han gav henne då den här lilla saken.

One of my friends in Portugal told me that he had started carving in wood. He sent me photos of some nice work. I have never tried to carve. Although we had woodcraft at school, we did practical things. Among other things, I made a small bookshelf. I actually still have it. I'm looking at it right now and see two wood carvings I have on it. See the photo above.

The old man with the wheelbarrow I inherited from an old Swedish lady, Audrey Landquist. I admired it every time I visited her and she had to my big surprise bequeathed it to me. Under it it says "C. O. Trygg Sweden 1981". This I found in Wikipedia about him "Carl Olof Trygg, born December 21, 1910 in Stora Tuna, died March 1, 1993 in Halmstad, was a Swedish sculptor. .... Trygg learned early to cut old men in wood from his father. ... "

The second is an ax carved into a tree stump. It says Ivar under it. Ivar was a woodcarving teacher at the American Swedish Institute in Minneapolis. Chris did a photo newspaper article about him once and he then gave her this little thing.

 
En bonde och hans hästar. A farmer and his horses.

De här tre hästarna kommer från Hemslöjden i Uppsala, Sverige. När vi bodde i USA och jag ensam for till Sverige iblan köpte jag en sån här handtäljd trähäst som present åt Chris. Hon var hästtokig, men det här var de största hästar jag någonsin gav henne. De här tre hästarna representerar alltså tre av mina sverigeresor.

These three horses come from Hemslöjden in Uppsala, Sweden. When we lived in the USA and I alone went to Sweden sometimes, I bought a hand-carved wooden horse like this as a present for Chris. She was crazy about horses, but these were the biggest horses I ever gave her. These three horses thus represent three of my trips to Sweden.

 
Dalahästar och Dalfolk.

Sen har vi de typiska Dalahästarna i varierande storlek. Under magen på de flesta står det på en liten lapp "Äkta Dalahemslöjd. Tillv G. A. Olsson, Nusnäs, Mora, Sweden". Vissa av dem, den stora svarta bland andra, har rest över Atlanten hit med mig. Andra har vi köpt i diverse Svenska affärer här i USA. Vid fötterna av den gamle mannen med käpp finns en blå liten Dalagris.

Then we have the typical Dala horses in varying sizes. Under the belly of most horses it says on a small note "Äkta Dalahemslöjd. Tillv G. A. Olsson, Nusnäs, Mora, Sweden". Some of them, the big black among others, have traveled across the Atlantic Ocean here with me. We have bought others in various Swedish stores here in the USA. At the feet of the old man with the cane is a blue little Dalapig.

 

Här är hela gänget samllat tillsammans. Normalt är de utpridda lite varstans i huset. De är trivsamma att ha runt sig som en liten kulturell påminnelse. De kräver så lite skötsel och klarar sig själva. Marilyn dammar av dem någon gång då och då, men det är allt.

Here the whole gang is gathered together. Normally, they are scattered around everywhere in the house. They are nice to have around as a little cultural reminder. They require so little care and manage on their own. Marilyn dusts them off every now and then, but that's all.