Senaste inläggen

Av Sven O. Sjöstedt - 2 oktober 2018 19:07

 

English below the Swedish


Åter till den svenkamerikanska kulturen.


Nästan genast Chris och jag kom hit till Minnesota engagerade vi oss i de svenskamerikanska aktiviteter av olika slag som då, i början av 80-talet, var mycket levande och livliga. Vi gick på Frälsningsarmens svenska möten på kåren på Lake Street. Dess ledare, överste Stig Franzen, var själv mycket aktiv även utanför kåren. Bland annat var han ordförade i Svenska Kulturförbundet i Amerika. En post som både Chris och jag fick den äran att inneha senare. Chris har alltid tyckt om att skriva och fotografera. Hon blev ganska snart regionalredaktör för den svenska veckotidningen Nordstjernan/Svea. Den gavs ut i New York. Genom den sysslan fick vi stor insikt i vad som hände i svenskamerika här i "Upper Midwest". Vi deltog aktivt i den årliga tillställningen "Svenskarnas Dag". Vi var ofta uppe i det som kallades "Mobergland", trakterna där Vilhelm Moberg hade förlagt handlingen i sin novellserie om utvandrarna Karl Oskar och Kristina. Vi även personifierade Karl Oskar och Kristina vid olika tillfällen. Chris hade som mål att sända in två eller tre illustrearade bidrag till tidningen varje vecka, så vi var alltid på någon luciafest, eller midsommarfest, eller något däremellan.


När Chris blev allvarligt sjuk och dog, blev jag mycket deprimerad och lämnade allt socialt umgänge. Jag satt bara hemma och grublade. Efter ett och ett halv år började jag komma tillbaka och nu, två och ett halvt år efter hennes bortgång, är jag i full fart igen. Jag deltar i folkmusikfestivaler, går på Punschklubbens möten, har engagerat mig i aktiviteter i Mobergland igen, närmast Nya Duvemåla, mitt försenade födelsadagsfirande kommer att bli en logdans med svensk folkmusik, och så vidare. Det känns faktiskt mycket bra att vara tillbaka i svängen igen.


Utvandraren Karl Oskar Nilsson levde i 25 år efter att hans hustru Kristina dött. Hopas att utvandraren Sven Olov också kommer att leva i 25 år efter att hans hustru Christina dött.


English


Back to the Swedish/American culture.


Almost immediately after Chris and I came to Minnesota, we engaged ourself in the Swedish-American activities of different kinds, which in the early 80's were very lively. We went to the Salvation Army's Swedish meetings on the Corps on Lake Street. Its leader, Colonel Stig Franzen, was himself very active even outside the Corps. Among other things, he was chairman in the Swedish CulturalSociety in America. A duty that both Chris and I got the honor to hold later. Chris has always enjoyed writing and photographing. She soon became a regional editor for the Swedish weekly magazine Nordstjernan / Svea. It was published in New York. Through this work we gained insight into what happened in Swedish America in the "Upper Midwest". We participated actively in the annual "Swedes Day" event. We often visited what was called "Mobergland", the areas where Vilhelm Moberg had placed the action in his novel about the emigrants Karl Oskar and Kristina. We even personified Karl Oskar and Kristina at different events. Chris had the goal of submitting two or three illustrated articles to the magazine each week, so we were always at any Lucia party, or midsummer party, or something in between.


When Chris became seriously ill and died, I became very depressed and left all social activity. I just sat at home with my deep thinking. After one and a half years I started to come back and now, two and a half years after her passing, I'm in full swing again. I attend folk music festivals, attend the Punsch Club meetings, have engaged in activities in Mobergland again, particulary Nya Duvemåla, my delayed birthday party will be a barn dance with Swedish folk music, and so on. In fact, it feels very good to be back in the swing again.


Emigrant Karl Oskar Nilsson lived for 25 years after his wife Kristina died. I hope that immigrant Sven Olov will also live for 25 years after his wife Christina died.

Av Sven O. Sjöstedt - 21 september 2018 00:49

En gång om året hamnar jag på sjukhus. I år var det en häst som bet av mig 1/3 av höger ringfinger. Jag hamnade på akuten på sjukhuset i den lilla staden Amery i Wisconsin.


Once a year I end up in the hospital. This year there was a horse that bit of 1/3 of my right ring finger. I ended up in the emergency room at the hospital in the small town of Amery, Wisconsin.

 
Fingret läker bra och hästen, Bailey, och jag är goda vänner igen.
The finger is healing well and the horse, Bailey, and I'm good friends again.

 


2017 låg jag inne på mitt favoritsjukhus för att operera bort min prostata. Allt gick bra. Operationen gjordes på min födelsedag. Jag fick en födelsedagsbakelse av operationsläkaren när jag vaknade. Men med stränga förmaningar att jag måste vänta minst en vecka innan jag åt den.


In 2017 I was in my favorite hospital to remove my prostate. Everything went well. The operation was made on my birthday. I received a birthday pasty from the surgeon when I woke up. But with strict orders that I had to wait at least a week before I ate it.

 


2016 brast min blindtarm. Ambulans till sjukhuset. Operation direkt. När jag vaknade upp trodde jag att jag hamnat i himlen. Sjuksköterskan vid min säng pratade svenska. Ghazaleh Valadkhani hade bott i Sverige och även tagit sin sjuksköterskeexamen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Komplikationer tillstötte och jag blev kvar i hennes vård en vecka. Vi är fortfarande goda vänner.


In 2016 my appendicitis burst. Ambulance to the hospital. Surgery directly. When I woke up, I thought I had come to heaven. The nurse at my bed spoke Swedish. Ghazaleh Valadkhani had lived in Sweden and also earned her nurse's degree at Sahlgrenska Hospital in Gothenburg. Complications resulted in me staying in her care for a week. We are still good friends.

 


Återkommer nästa år med ett nytt kapitel?!?
Will return next year with a new chapter?!?

Av Sven O. Sjöstedt - 18 september 2018 04:53

 

English after the Swedish.


Jag har hört att två personer, en i Sverige och en i USA, saknar mina bloggar. Således kommer jag att försöka något varje vecka, även om det blir kort.

Jag upptäckte just min åldersgrupp!
Jag är en Seenager (senior tonåring).
Jag har allt som jag ville ha som tonåring, bara 55-60 år senare
Jag behöver inte gå till skolan eller jobba.
Jag får en månadspeng varje månad.
Jag har min egen lya.
Jag har inget utegångsförbud.
Jag har körkort och egen bil.
Jag gör vad jag vill, när jag vill det.
Jag kan dricka så mycket kaffe som jag vill.


Livet är gott! Njut av det!


I have heard that two persons, one in Sweden and one in the US, are missing my bloggs. Thus I am going to try wite someting each week, even if it will be short.

I JUST discovered my age group!
I am a Seenager (Senior teenager).
I have everything that I wanted as a teenager, only 55-60 years later
I don't have to go to school or work.
I get an allowance every month.
I have my own pad.
I don't have a curfew.
I have a driver's license and my own car.
I do what I want, when I want it.
I can drink as much coffee as I want.


Life is Good! Enjoy it!

 

Av Sven O. Sjöstedt - 13 juli 2018 20:23

  


Ni har inte hört från mig på ett tag. Jag ber om ursäkt om någon saknat mig, men ingen har sagt något, så då är väl allt bra. Uppehållet med bloggskrivandet har helt enketlt berott på att jag har för mycket att göra.


Livet är härligt och jag är i full fart. Jag tror att det till stor del är aktiviteterna som håller mig i form. Jag har hittat så många trevliga och nyttiga aktiviteter nu så jag hinner inte jobba. Jag har tagit ett par månaders ledighet från min arbetsplats vid Target. Kallas här LOA (Leave of absence).


Till att börja med har jag fått mina nya löstäder. De passar utmärkt och jag är mycket nöjd med dem. (Se fotot).


Sen har jag ju engagerat mig lite i min kommuns aktiviteter. Jag är ju Electoral Judge och så är jag medlem av The Community Assembly. Min kommun, eller stad, heter ju Brooklyn Park och har runt 80.600 innevånare med en medelålder av 33 år. 22% är födda utanför USA. De tre största etniska grupperna är: White 46 %, Black/African-American 27 %, Asian & Pacific Islander: 18 %. (Det här blev mycket statistik, men jag vet att vissa av mina läsare gillar sånt, Kalle?)


Sedan jag slutade på Target så är mitt största fasta engagemang Minnesota Transportation Museum, där jag är guide med mera, varje onsdag och lördag. Jag trivs väldigt bra i den miljön, träffar trevliga besökare och har många goda medarbetare, som även blivit en del av mitt sociala liv. En har adopterat mig som sin bror och jag är med på vissa av den familjens aktiviteter, julfirande och dylikt.


Sen har jag ju börjat motionera mera på allvar. Jag vandrar med mina vänner i olika naturreservat och de dagar jag inte har gjort det så försöker jag på egen hand gå upp till fem engelska miles per dag. Jag har som present fått en liten grej jag har på armen som räknar steg, och distans och liknande åt mig.


En dag i veckan träffar jag andra pensionärsgubbar för en enkel fika och samvaro på McDonalds eller något liknande billigt ställe. Det är min version av den svenska ljugarbänken vid torget.


På söndagarna går jag i kyrkan, där jag också har många vänner nu. Ofta händer det att några av oss går ut och äter tillsammans efter gudstjänsten.


De dagar jag är hemma lagar jag min egen mat, vilket jag skall göra så fort jag avslutat detta skrivande. I dag blir det något lätt och enkelt. Det är så varmt att jag inte känner för någon tung mat.


Sen försöker jag vidga mina vyer och i dag hade jag planerat att besöka det hembygsmuseum som finns här, men på grund av regnet får det bli en annan dag. Hembygdsmuseet är uppbyggt runt en gammal bondgård etablerad av norska immigranter, John Eidem, i slutet av 1800-talet.


I stället får jag fortsätta gå igenom det otal av lådor och kartonger jag inte har tittat i sen de senaste tre gångerna jag flyttat. Jag måste "downsize" eller åtminstone veta vad jag har.


Vi hörs!


English

 

You have not heard from me for a while. I apologize if somebody missed me, but nobody has said anything, so then I assume everything is fine. The delay with blogging has been entirely dependent on the fact that I have too much to do.

 

Life is beautiful and I'm in full swing. I think that it is the activities that keep me in shape. I have found so many nice and useful activities now so I do not have time to work. I have taken a couple of months of leave from my workplace at Target. Called here LOA (Leave of absence).

 

For starters, I've got my new dentures. They are great and I am very pleased with them. (See photo).

 

Then I have engaged myself a bit in my municipality's activities. I am an Electoral Judge, and so am I a member of The Community Assembly. My municipality, or city, is called Brooklyn Park and has around 80,600 inhabitants with an average age of 33 years. 22% were born outside of the United States. The three largest ethnic groups are: White 46%, Black / African-American 27%, Asian & Pacific Islanders: 18%. (This became a lot of statistics, but I know some of my readers like that, Kalle?)

 

Since I finished work at Target, my biggest commitment is the Minnesota Transportation Museum, where I'm a docent every Wednesday and Saturday. I feel very at home in that environment, meet nice visitors and have many good co-volunteers who have also become part of my social life. One has adopted me as his brother and I participate in some of that family's activities, Christmas celebrations and the like.

 

Also, I began to exercise more seriously. I walk with my friends in different nature preserves and the days I have not done so, I try to walk up to five English miles a day on my own. As a gift I have received a small item I have on my arm, counting steps, and distance and the like for me.

 

One day a week, I meet other senior citizens for a simple snack and socializing at McDonald's or similar cheap place. It's my version of the Swedish "ljugarbänk" (bench to sit and spin yarns on) at the square.

 

On Sundays I go to church, where I also have many friends now. Often it happens that some of us go out and eat together after the worship service.

 

The days I'm at home I cook my own food, which I will do as soon as I finish writing. Today it will be something light and easy. It's so hot that I do not feel for heavy food.

 

Then I try to broaden my views and today I had planned to visit the homestead museum, but because of the rain it may be another day. The homestead museum is built around an old farmhouse established by Norwegian immigrants, John Eidem, at the end of the 19th century.

 

Instead, I'll keep going through the myriad of boxes and cartons I have not opened the last three times I moved. I have to "downsize" or at least know what I have.

 

See ya!

 

Av Sven O. Sjöstedt - 29 juni 2018 18:28

 



Här sitter jag nu vid mitt köksbord med min kaffemugg, en förpacking Oreo kakor och datorn öppnad till Facebook. Min katt Friendly ligger bredvid. Det händer tyvärr alltför ofta att det är så jag tillbringar min fritid. Det är oproduktivt, ohälsosamt och mentalt nedbrytande.


Men varför gör jag det då?


Jag är lat. Jag har inte viljestyrkan att resa mig och gå och göra det jag borde. Jag bara sitter kvar och stirrar emellanåt tomt ut genom fönstret. Förmodligen är det fortarande en sots depression sedan jag förlorade Chris.


Genom att anmäla mig till olika aktiviteter och uppdrag tvingar jag mig att bli aktiv. Jag har kvar en viss ansvarskänsla, så om jag lovat att göra någonting, så gör jag det.


Nu måste jag lova mig själv att göra vissa saker. Genom att skriva ner dem här sätter jag ett högre tryck på mig själv att verkligen göra det. Alltså lovar jag härmed mig själv att gå minst 10000 steg varje dag (min Fitbit räknar dem). Att inte äta snacks, kaffebröd och godis mellan mina tre mål. Att göra de riktiga måltiderna hälsosammare och äta dem i lugn och ro. Att ägna en till två timmar, om möjligt mer, varje dag till att gå igenom den mängd av ouppackade kartonger och backar jag har i garderober och garaget. Att finna trivsel, vänner och göra roliga saker. Att gå ner i vikt. Mål 165 - 170 pund (i dag på morgonen vägde jag 182 pund).


Hinner jag då med allt det här? Javisst, dygnet har 24 timmar och jag sover 6-8 timmar. Det lämnar 16 - 18 timmar för mig att fylla med aktiviteter.


Kommer jag att kunna hålla de här löftena? Ett gammalt svenskt ordspråk säger: Den som lever får se.


(PS. I dag skall det bli 110F inklusive luftfuktighetsfaktorn. Jag stannar inne. I kväll skall jag jobba 4 tim, men min arbetsplats vid Target är luftkonditionerad.)


English


Here I am sitting at my kitchen table with my coffee mug, a pack of Oreo cookies and the computer opened to Facebook. My cat Friendly is with me. Unfortunately, it happens too often that I spend my free time like this. It is un-productive, unhealthy and mentally destructive.


But why do I do that then?


I'm lazy. I do not have the will to rise and go and do what I should. I just sit still staring out the window. Probably, it's still a light depression since I lost Chris.


By signing up for various activities and assignments, I force myself to become active. I have a certain sense of responsibility, so if I promised to do something, I'll do that.


Now I have to promise myself to do some things. By writing down them here I put a higher pressure on myself to really do it. So I promise myself to go at least 10000 steps each day (my Fitbit counts them). Not to eat snacks, coffee bread and sweets between my three regular meals. To make the real meals healthier and eat them withouth sress. To spend one to two hours, if possible more, every day to go through the wast amount of unpacked cartons and fot lockers I have in the wardrobes and the garage. Finding well-being, friends and doing fun things. To lose weight. Goal 165 - 170 pounds (this morning I weighed 182 pounds).


Do I have time to do all this? Yes, the day has 24 hours and I sleep 6-8 hours. It leaves 16-18 hours for me to fill with activities.


Will I be able to keep these promises? An old Swedish saying goes: The one who lives may see.


(PS. Today, it will be 110F including the humidity factor. I'll stay in. Tonight I'll work 4 hours, but my workplace at Target is air conditioned.)

Av Sven O. Sjöstedt - 21 juni 2018 15:12

Det här är tredje och sista bloggen om de gamla vykortsalbumen. Vykorten här är gratulationskort, julkort och liknande. Jag låter korten tala för sigh själva. / This is the third and last blog about the old postcard albums. The postcards are greeting cards, Christmas cards and simular. I let the cards speak for themselves.

                   

Av Sven O. Sjöstedt - 14 juni 2018 15:37

Ett urval av 10 kort ur det digra albumet. Från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal. /  A selection of ten cards from the album. From late 1800 to early 1900.



 

Vi börjar naturligtvis med tåg / Naturally we begin with train.

 



 


 

 


 

 

Och så rundar vi av med lite modernare transportmedel / And then we select some more odern mode of transportation.

 

 

Så har jag sparat det bästa till sist - Then I have saved the best to last.


 

Av Sven O. Sjöstedt - 8 juni 2018 09:06

 

 

Gammalt vykortsalbum


Jag går igenom kartonger som Chris och jag packade för många år sedan i Sverige och Finland. I dag fann jag ett gammalt vykortsalbum som Chris' farmor möjligen kan ha sammanställt. Det finns vykort och olika typer av kommunickationskort i det. I dag tar jag bara fram ett av korten, men jag kommer i framtiden att visa och kommentera många andra.


 
Framsidan av kortet är ganska enkel. En flicka med bakgods som ger en annan flicka en kringla. Vad som är intressant är baksidan.


 
Kortet är sänt till "Tvätterskan Nyström Karperö". Nyström var Chris fars efternamn. Han var född i början av 1900-talet. Kortet är daterat 1909. Tvätterskan kan alltså ha varit hans mor, eller någon annan släkting.


Karperö ligger vid en sjö, Karperöfjärden, och det var inte otroligt att hon tvättade, eller åtminstone sköljde tvätten i sjön.


Texten lyder: "Var god och afhämta vår tvätt lördagen d. 3. April 1909, E Hammarström Vasa, Sandög. 4. d. 23 Mars 1909"


Om man tittar på poststämpeln så var kortet avsänt från Nikolaistad och frimärket har även krylliska boksäver. År 1909 löd Finland under Ryssland. Genom kejserligt manifest 1855 förändrades stadsnamnet Vasa till Nikolaistad; finska Nikolainkaupunki (efter tsar Nikolaj I av Ryssland). Alla försök att få ändringen att återgå var förgäves, intill dess efter ryska revolutionen 1917. Då återfick staden sitt gamla namn, som hela tiden fortlevt i dagligt tal. Det ser vi även på vykortet. Poststämpeln säger Nikolaistad, men E Hammarström uppger sin adress som Vasa.


Finland var i över 600 år en del av Sverige, som 1809 förlorade området till Ryssland. Finland blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. Finland blev självständigt 1917. Finland är konstitutionellt tvåspråkigt. ”Nationalspråken” finska och svenska har samma juridiska status även om den stora majoriteten har finska som modersmål.


 
Jag lägger in ytterligare ett kort. Det är faktiskt ett fotografi som på baksidan är upplagt som ett postkort. Fotografiet är taget vid Stadden Studio, Marshfield, Oregon, USA. Tyvärr saknas datumstämpel. Jag tror mig kunna identifiera mannen längst till höger i bakre raden som Chris' far, Axel, Sigfrid Nyström.


Old postcard album


I'm going through cartons that Chris and I packed many years ago in Sweden and Finland. Today, I found an old postcard album that Chris's grandmother may have compiled. There are postcards and different types of communication cards in it. Today, I only pick up one of the cards, but I will in the future show and comment on many others.


The front of the card is quite simple. A girl with baked goods giving another girl a pretzel. What's interesting is the backside.


The card has been sent to "Tvättskan (The laundress) Nyström Karperö". Nyström was Chris's father's last name. He was born in the early 20th century. The card is dated 1909. The laundress can thus have been his mother, or any other relative.


Karperö is located on a lake, Karperöfjärden, and it was not unbelievable that she was washing, or at least rinsing the laundry in the lake.


The text reads: "Please collect our laundry on Saturday, April 3rd, 1909, E Hammarström Vasa, Sandög. 4, March 23, 1909"


If you look at the postmark, the card was sent from Nikolaistad and the stamp also has cryllic letters. In 1909 Finland belonged to Russia. By imperial manifesto in 1855 the city name Vaasa changed to Nikolaistad; Finnish Nikolainkaupunki (after Tsar Nikolaj I of Russia). All attempts to make the change reversed were in vain, until after the Russian Revolution in 1917. Then the city regained its old name, which hads all the time been used by the citizen. We also see that on the postcard. The postmark says Nikolaistad, but E Hammarström states his address as Vaasa.


For more than 600 years, Finland had been part of Sweden, which in 1809 lost the territory to Russia. Finland became an autonomy within the Russian empire in 1809. Finland became independent in 1917. Finland is constitutional bilingual. "The national languages" Finnish and Swedish have the same legal status even though the vast majority have Finnish as their mother tongue.


I will add another card. It's actually a photograph that's on the back is laid out as a postcard. The photograph was taken at Stadden Studio, Marshfield, Oregon, USA. Unfortunately the date stamp is missing. I think I can identify the man to the right in the back row as Chris's father, Axel, Sigfrid Nyström.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards