Mitt idealväder på Bottenviken/My ideal weather on the Gulf of Bothnia.

English after the Swedish

Den här veckan måste jag tala om värmen. Jag tvingade ju Chris att flytta med mig till kallare trakter när vi bosatt oss i Tulsa i Oklahoma. Och vet ni vad! Den här veckan har vi haft varmare väder i Minnesota än vad de haft i Oklahoma.

Sex dagar i rad har vi haft över 90 grader varmt Farenheit (32 Celsius), med en av dagarna 100 grader (38 Celsius). Det är lite för mycket för mig. Som tur är har luftfuktigheten inte varit så hög. Dessutom har mirakulöst nog luftkonditioneringen fungerat både i bilen och i lägenheten. När elräkningen för månaden kommer behöver jag nog en stor mugg starkt kaffe innan jag öppnar räkningen.

I dag känner jag mig inte kry. Jag har haft magont under natten och så har jag måst uppsöka hemlighuset med jämna mellanrum. Jag har tagit en "sjukdag" från mitt museum, och då förstår ni att det är illa ställt med mig. Jag undrar om orsaken är värmen, eller om det har något att göra med den stora portion av tunnpankakor med vispgrädde, strimlad choklad, bananskivor, jordgubbar, pudersocker och så lingon på toppen som jag åt i går?

Jag har försökt vara försiktig och inte gjort något ansträngande i värmen. Hm, jo jag trampade ju vattencykel i Wisconsin i söndags och i går tog jag en motionspromenad efter att vågen hade gett mig ett chockbesked på morronen. Under promenaden hade jag dock även mössa på huvudet. Mitt hår behöver inte blekas mer och hjärnan är redan överhettad av allt det tankearbete den får utföra när jag grubblar över livets mysterier.

Jag gillar vintern och kylan mycket bttre än sommaren och dess hetta. På vintern kan man nämligen ta på sig ytterligare ett lager av kläder när det blir kallare, men på sommaren kan man bara ta av sig till en viss gräns. Gränsen sätts av två faktorer, moral och kroppsform. Inte alla vill offentligt avslöja hur många bilringar man har runt magen.

Förresten har jag mycket lättare för att bli förkyld under den varma sommaren än under den kalla vintern. Orsaken är just luftkonditioneringen, som i vissa fall är överdimensionerad eller inställd fel. Jag minns vid ett tillfälle när jag kom in i en biosalong där det var så kallt att jag kippade efter andan. Och inte hade jag någon ylletröja med mig att dra på mig under filmen. Jag darrade inte på grund av spänningen i filmen utan av frossan jag hade i kylan.

Nog om det. Jag skall avsluta här nu och står inför det svåra valet om jag skall ta en tupplur med Friendly eller en motinsrunda i den moderata värmen. Med hänsyn till hur jag känner mig blir det mycket troligt det första alternativet. "Sömnen läker" heter det ju.

English

This week I have to talk about the heat. I forced Chris to move with me to colder areas when we lived in Tulsa, Oklahoma. And you know what! This week we have had warmer weather in Minnesota than they had in Oklahoma.

Six days in a row we have had 90 degrees hot Farenheit (32 Celsius), with one of the days 100 degrees (38 Celsius). It's a little too much for me. Fortunately, the humidity has not been so high. In addition, the air conditioning has miraculously worked both in the car and in the apartment. When the electricity bill comes for the month, I probably need a big mug of coffee before I open the bill.

Today, I do not feel well. I have had stomach problems during the night and I have had to visit the bathroom at regular intervals. I've taken a "sick day" from my museum, and then you understand that it's bad for me. I wonder if the cause is the heat, or if it has anything to do with the large portion of thin pancakes with whipped cream, shredded chocolate, banana, strawberries, powder sugar and the lingonberries on top that I ate yesterday?

I have tried to be careful and not do any exercise in the heat. Hm, I trampled the watercraft in Wisconsin on Sunday and yesterday I took a stroll after the scale had given me a shock message in the morning. During the walk, however, I had a hat on my head. My hair does not need to fade anymore and the brain is already overheated by all the thought work it takes to solve the mysteries of life.

I like the winter and the cold a lot better than the summer and its heat. In winter, you can put on an additional layer of clothing when it gets colder, but in summer you can only undress to a certain limit. The boundary is set by two factors, morality and body shape. Not everyone wants to publicly disclose how many spare tires you have around your stomach.

By the way, It is much easier for me to get a cold in the hot summer than during the cold winter. The reason is just the air condition, which in some cases is oversized or set incorrectly. I remember at one point when I entered a movie lounge where it was so cold that I lost my breath when entering. And I did not carry a sweater with me to pull on during the film. I did not tremble because of the thrill of the film but of the chill I had in the cold theatre.

Enough about that. I will finish here now and face the difficult choice if I'm going to take a cat nap with Friendly or an exercise walk in moderate heat. Considering how I feel, it will very likely be the first option. "Sleep is healing" is a Swedish saying.

English below the Swedish

FaceBook - en förbannelse eller en välsignelse? Åsikterna är många och vitt skiljda. Jag har vänner som säger att de aldrig någonsin kan tänka sig att "utlämna" sig på FaceBook. Och så har vi dem, bland vilka jag befinner mig, som säger att FaceBook är det bästa som någonsin skapats.

Motståndarna säger att de är rädda för att exponera sig och sina liv på ett så allmänt och osäkert forum som FaceBook. Jag säger att i dagens internetvärld så finns det allehanda uppgifter om dig ute i cyberrymden vare sig du vill eller inte. Så varför inte då se till att det då också finns bilder och information som du själv, efter eget val, har publicerat där?

För mig har internet och speciellt då FaceBook blivit en välsignelse. Speciellt efter min fru, Chris, bortgång för två år sedan, har FaceBook blivit mitt huvudsakliga sociala forum och umgänge. Jag har även i många, måga fall fysisk kontakt med de vänner jag har på FaceBook.

FaceBook har raderat ut både tid och rum i möjligheten att kommunicera. Jag publicerar en bild med lite text och genast börjar det komma in kommentarer och synpunkter från en pensionerad flygvärdinna i Kalamazoo, från en järnvägare i Jhansi, Indien, från en lokförare i Schweiz, från en gammal skolkamrat i Stockholm, från en pensionär i Karperö, Finland, från en vän två kvarter bort ......

FaceBook har gett mig möjligheten att återknyta kontakten med gamla vänner. För en tid sedan fick jag kontakt igen med en gammal skolkamrat från Örebro. Det hade hänt mycket i bådas våra liv sedan Magister Månsson försökt klämma in lite vett i våra skallar. Såsom gammal järnvägare har jag ett mycket omfattande (järnvägs)- nät med både fysiska personer och ett otal järnvägsgrupper på FaceBook. Det är mycket intressant att hålla sig informerad om vad som händer inom det området.

Det är också så lätt att hålla kontakten med nya vänner man träffat i olika sammanhang. Ta till exempel en besökare på järnvägsmuseet där jag är voluntär. Han var från Atlanta i Georgia och vi fann att vi hade många gemensamma intressen, men hann bara prata en liten stund på museet. När vi skiljdes utväxlade vi FaceBook adresser och har sedan dess haft ett mycket givande utbyte av tankar och åsikter via FaceBook.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer på den här bloggen. Jag måste gå till FaceBook och se vilka kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg.

English

FaceBook - a Curse or a Blessing? The opinions are many and widely different. I have friends who say they can never ever "expose themselves" on FaceBook. And then we have them, among whom I am, who say FaceBook is the best thing ever created.

Opponents say they are afraid to expose themselves and their lives on such a general and unsafe forum as FaceBook. I say that in today's world of internet there is all kind of information about you in cyberspace, whether you want it or not. So why not make sure that there are also pictures and information that you, of your choice, have published there?

For me, the internet and especially FaceBook has become a blessing. Especially after my wife, Chris, passing away two years ago, FaceBook has become my main social forum and meeting place. I also have in many cases face to face contact with the friends I have on FaceBook.

FaceBook has deleted both time and space in the ability to communicate. I publish a picture with a little text and immediately it arrives comments from a retired flight attendant in Kalamazoo, from a railroader in Jhansi in India, from a train engineer in Switzerland, from an old schoolmate in Stockholm, from a senior citizen in Karperö, Finland, from a friend two blocks away ......

FaceBook has given me the opportunity to reconnect with old friends. Some time ago, I contacted with an old schoolmate from Örebro. There had been a lot happening in our lives since Magister Månsson tried to squeeze a little knowledge into our skulls. Being an old railroader, I have a very extensive (rail) network with both physical persons and countless railroad groups on FaceBook. It is very interesting to keep informed about what is happening in that area.

It's also so easy to keep in touch with new friends you've met in different contexts. For example, take a visitor to the railway museum where I am a volunteer. He was from Atlanta in Georgia and we found that we had many common interests, but we just had time to talk a little while at the museum. When we split, we exchanged FaceBook addresses and have since had a very rewarding exchange of thoughts and opinions through FaceBook.

No, now I can not write more on this blog. I have to go to FaceBook and see what comments I received on my last posting

English below the Swedish.

Jag har haft två "gamla" vänner från Sverige på besök. De bodde hos mig i tre nätter. Nu har de åkt vidare och det är bara jag, Friendly och Lexis kvar här.

Mina vänner och jag hade fullt hålligång hela tiden. Vi for runt i svenskbygderna, vandrade i delstatsparker, söndagsgudstjänst, besök på olika intressanta matställen. Hemma här var det heller aldrig en tyst stund. Vi hade så mycket att prata om. Det var 25 år sedan vi sågs senast.

Nu har de alltså åkt och det blev verkligen tomt och tyst här. Jag har till och med känt mig lite deppig. Återigen blev jag påmind om hur mycket jag saknar min fru Chris, som dog för två år sedan.

Visserligen har jag försökt att bygga upp ett nytt socialt kontaktnät. Jag har vänner runt mig, men de har också andra vänner och egna liv och intressen.

Jag skulle vilja ha en riktigt nära vän, på vars axel jag kunde gråta ut när jag har det besvärligt. Men det finns många hinder i vägen. Allra först känner jag mig fortfarande bunden av Chris. Jag älskade henne, och var henne aldrig otrogen. Visserligen gav vi löftet i Mikaelskyrkan i Uppsala 1974 att dela glädje och sorg med varandra och vara varandra trogna tills döden skiljer oss åt. Alltså skulle jag vara befriad från äktenskapslöftet nu när döden skiljt oss åt. Men det känns ändock fel på något sätt.

Sedan har jag ju nu under två år levt helt ensam och skapat mig mina egna vanor, för att inte säga ovanor. Det skulle nog bli ganska svårt att börja dela livet med en annan människa igen.

Ja, jag och mina katter får väl knalla på och ta en dag i taget, så får vi se vad som händer. Jag håller er underrättade.

English

I have had two "old" friends from Sweden on a visit. They stayed with me for three nights. Now they have gone on and it's only me, Friendly and Lexis left here.

My friends and I were in full swing all the time. We traveled around in the Swedish areas, wandered in state parks, Sunday worship, visits to various interesting eateries. At home here, it was never a quiet moment either. We had so much to talk about. It was 25 years since we last had seen each other.

Now they have gone and it is really empty and quiet here. I have even felt a bit depressed. Again, I was reminded of how much I miss my wife Chris, who died two years ago.

Certainly, I have tried to build a new social network. I have friends around me, but they also have other friends and their own lives and interests.

I would like a really close friend on whose shoulder I could cry when I'm hurting. But there are many obstacles in the way. First I still feel the attachment to Chris. I loved her, and was never unfaithful. Certainly, we gave the promise in Mikael Church in Uppsala 1974 to share joy and sorrow with each other and to be faithful to each other until death separates us. Thus, I would be free from the marriage promise now that death has separated us. But it still feels wrong in some way.

In addition, for two years I have lived completely alone and created my own habits, not to say bad habits. It would probably be quite difficult to start sharing life with another person again.

Yes, me and my cats are plodding on and taking a day at a time, so we'll see what's happening. I keep you informed.

 
Dagens blogg blir några bilder från norra delen av Inlandsbanan/Today's blog is a collection of pictures from the northern part of the Inland Line in Sweden.

Inlandsbanan är en svensk järnväg som går mellan Kristinehamn i söder och Gällivare i norr, totalt en sträcka av 1 288 kilometer /The Inland Line ( Inlandsbanan) is a 1,288-kilometre (800 mi) railway line between Kristinehamn and Gällivare in Sweden. It runs through the central parts of northern Sweden, and was built between 1908 and 1937.

 
Vi tog tåg nummer 3569 med avgång från Gällivare kl 13.05 söderut mot Jokkmokk/We took train number 3569, leaving Gällivare at 1.05 PM for Jokkmokk.

 
Långa, ensamma arbetspass att vara förare på Inlandsbanan/Long, lonely work shifts as engineer on the Inland Line.

 
Vi gjorde ett lite längre uppehåll i Jokkmokk/We made a longer stop in Jokkmokk.

 
Vid Jokkmokk finns en minnessten över inlandsbanans fullbordande, rest den sjätte augusti 1937./At Jokkmokk is a monument ercted to comemorate the completion of the Inland Line, August six, 1937

 
Dags att borda tåg nummer 3565 kl 15.10 för vidare resa mot Arvidsjaur/Time to board train number 3565 at 3.10 PM to continue to Arvidsjaur.

 
I en frostig destinationsskylt kan man läsa Arvidsjaur./In a frosty destination display you can read Arvidsjaur.

 
Söder om Jokkmokk passerar man den Geografiska Polcirken och där tog mina foton slut./South of Jokkmokk we cross the Artic Circle, and there ends my photos.

Umeå 1978

English below the Swedish

1978 stod jag mitt i livet, 33 år gammal, relativt nygift och just befordrad till Transportkonsulent vid Statens Järnvägar med placering på Försäljningsenheten i Umeå. Mitt ansvarsområde för vagnslasttrafiken var Västerbotten och södra Norrbotten, för styckegods hela övre Norrland. Jag var så stolt. Jag hade eget visitkort och allt.

  
Jag hade mitt kontor på andra våningen i tvåvåningshuset bortom stationshuset. Jag hade även en medhjälpare, Förste Järnvägsexpeditör Klas Fjällström.

 
Det huset kallades för personalhuset. Där fanns personallokaler, sammanträdesrum och så ytterligare två kontorsrum. Ett var för den facklige representanten och det andra för Baningeniör Curt Wärre, som hade ett specialuppdrag att inventera och registrera samtliga småfordon, dressiner och liknande, vid hela SJ.
I stationshuset fanns förutom tågexpedition, biljettexpedition och väntsal, lokaler på andra våningen för Stationsinspektören och hans medhjälpare.

På den tiden var linjen från stambanan vid Vännäs ner till Umeå och Holmsund oelektrifierad. Därför är persontåget som just kommer in på spår ett draget av ett diesellok.

På spår två ser jag ett växellok. Om jag inte tar fel är det min favoritloktyp, Z65.

Även godstrafiken var livlig i Umeå med godsvagnar på spår tre och fyra. Vagnarna på spår tre kan vara en del av ett färdigväxlat godståg i väntan på att få gå ut på den enkelspåriga linjen mot Vännäs så fort persontåget från Vännäs kommit in hinderfritt på spår ett.

En stor lastvagnskund var Volvo Umeverken, som tillverkade lastbilshytter. Den tillverkningen finns kvar än i dag, liksom järnvägstransporterna av lastbilshytter.

Väster om stadens centrum fanns ett stort industriområde, Västerslätt, med många järnvägslastkunder.
Godstrafiken ut till Holmsund var även intensiv.

Ja, tänk vilka minnen och känslor ett gammat bleknat foto kan framkalla.

English

In 1978, I was 33 years old, relatively newly married, and just promoted to Transport Consultant, located at the Umeå Sales Unit. My responsibility for the cargo traffic was Västerbotten and southern Norrbotten, for less than full car loads goods throughout Upper Norrland. I was so proud. I had my own business card and everything.
 
I had my office on the second floor of the two-storey house beyond the station house. I also had a helper, Klas Fjällström.

 
That house was called the peronel house. There were personel rooms, meeting rooms and so two more offices. One was for the union representative and the other for Baningeniör Curt Wärre, who had a special work assignment of inventing and registering all small rail vehicles, speeders and the like at all SJ.

In the station house there were in addition to a dispatch expedition, ticket expedition and waiting room, second floor rooms for the Station Inspector and his assistants.

At that time, the line from the main line at Vännäs down to Umeå and Holmsund was unelectrified. Therefore, the passenger train that is just coming in on track number one is pulled by a diesel locomotive.

On track two I see a switcher. If I'm not wrong, it's my favorite type, Z65.

The freight traffic was also lively in Umeå with freight wagons on tracks three and four. The cars on track three can be part of a ready-made freight train waiting to getting out on the single-track line towards Vännäs as soon as the passenger train from Vännäs has come in hinder free on track one.

A big rail transport customer was Volvo Umeverken, which manufactured truck cabs. The manufacturing is still existing today, as well as the rail transport.

To the west of the city center was a large industrial area, Västerslätt, with many railroad customers.
The freight traffic to Holmsund was also intensive.

Yes, imagine what memories and feelings an old faded photo can produce.

 
Ett foto jag tog vid midnatt i norra Sverige för många år sedan.A picture I took at midnight in Northern Sweden many years ago.

Vart tog veckan vägen? Eller: "En vecka i Sven's liv".

OOPS, det är redan söndag kväll och jag som inte skrivit någon blogg ännu för den här veckan.

Här i USA börjar veckan på söndagen, så det gör jag med.

Söndag, en mycket händelserik dag. : Ett helt oväntat besök av en man och hans dotter. båda från Sverige. Bengt hade växt upp i min födelsestad Örebro och vi hade mycket gemensamt. Vi hade till och med gått på samma skola, "Pralle", Örebro Praktiska Realskola, och i vissa ämnen haft samma lärare. Han hade dock gått den tekniska linjen och jag hade gått på handelslinjen. Efter en gemensam brunch åkte jag hem och gjorde mig i ordning för att att fara till jobbet. Jag jobbade tills stängningsdags, klockan 22. På hemvägen hamnade jag nästan i fängelse.

På vägen hem fick jag ett begär för något ohälsosamt och stannade därmed vid Super America bensinstation bara tre kvarter hemifrån. Lamporna var tända och dörren upplåst. Jag gick in och efter några minuters sökande i hyllorna började en siren tjuta och en intensivt blå strålkastare började blinka. Whoops, kanske var butiken stängd, och detta var inbrottslarmet, men dörren var ju upplåst. När det inte hänt något efter några minuter ringde jag 911. Jag förklarade situationen för poliskvinnan som svarade, en väldigt trevlig dam som bad mig att lämna butiken så att hon kunde höra vad jag sa över det tjutande larmet. I tystnaden utanför hade vi en trevlig chatt och hon sa att hon skulle skicka en officer till min hjälp. Just då kom en liten sportbil infarande på bensinstationen. Det var butikschefen, som jag känner, eftersom jag tankar där hela tiden. Hans larmbolag hade ringt honom. En kort förklaring, och han gick in och stängde av larmet. Nu anlände polisen. Han stannade på den säkra sidan bakom bildörren, medan vi förklarade vilka vi var och vad som hade hänt. Sakerna lugnade sig, butikschefen låste alla dörrarna till affären och vi skildes åt tre håll som vänner. Jag ångrar dock att jag inte frågade butikschefen om chokladkakan som jag hade gått in i affären för att köpa.

Måndag: Upp och plockade iordning i lägenheten. Min städtant skulle komma och då är det ju viktigt att det inte ser alltför hemskt ut hemma. Hon är trevlig och har alltid med sig färskt bakverk från ett bageri på vägen. När hon gått åt jag lunch och tog sedan i det vackra vädret en promenad i den näraliggande parken. Jag passerade platsen för nattens äventyr. Det såg ut som om de behöver nyanställa efter att ha avskedat den som var ansvarig för att stänga affären i går kväll. De hade en skylt om lediga platser utanför affären.

Enligt mitt stoppur tog promenaden 37 minuter och 24 sekunder. Jag jobbar hårt på att gå ner i vikt. Sedan i mitten av september 2017, då jag började bokföra vikten, har jag gått ner från 184 pund (83.5 kg) till 177 pund (80 kg). Mitt närmaste mål är 170 pund (77 kg).

På kvällen såg jag två av snitt av en TV serie som jag hittat på Netflix. Den är Engelsk och heter "Happy Valley". Det är en polisdeckarserie i stil med den svenska "Wallander".

Tisdag: Lugn dag. Jag sov länge. Vanliga morronrutiner med rengöring av katternas sandlådor och mat och friskt vatten till dem. Tog en längre promenad även i dag i det vackra vädret. Veckohandlade. Bokförde, budgeterade och betalade räkningar. Jag har ett ganska avancerat ekonomiskt system, så jag vet hela tiden hur jag ligger till. Just nu håller jag på att sätta undan pengar för nya löständer. Jag har ingen tandförsäkring, så det kommer att gå på en vacker slant.

Såg två nya avsnitt av "Happy Valley" innan jag somnade.

Onsdag: Heldag som Docent på Jackson Street Roundhouse. Hur de dagarna går till har jag skrivit om många gänger, så jag upprepar mig inte här.

Varierade kvällens underhållning med att se ett avsnitt var av "Frazier" och "West Wing". Friendly låg som vanligt i min famn och sov. Lexis ligger på golvet. Hon är mer reserverad av sig.

Torsdag: Besök på sjukhuset för provtagning. Vi har svårt att få mitt INR-värde, blodkoaguleringsvärde, att hålla sig vid rätt nivå. Jag tar läkemedlet warfarin, och det gäller att bestämma hur många milligram av det som jag skall ta dagligen. Jag har försökt att äta mera hälsosamt på senare tid och det inverkar på INR värdet. Dagens promenad blev hela en och en halv timme. OK, jag skall erkänna att jag köpte kaffe och satt en stund och njöt på en parkbänk, men en timme var jag nog på fötterna.

Mera "Frazier" och "West Wing" på kvällen.

Fredag: Dagens förmiddagspromenad blev 37 minuter och 43 sekunder lång. Lätt lunch och så iväg till jobbet. Jag trivs mycket bra som kassör och möter mycket trevliga människor. Speciellt nu när vädret är vackert, efter en lång och snörik vår, verkar alla ha tinat upp.

Kvällens film blev två avsnitt av "Newhart" på YouTbe.

Lördag: Upp tidigt. Vi hade "Öppet Hus" här på pensionärshemmet och jag hjälpte till att förbereda det. Sen passade jag på att klippa mig. Vi har frisersalong i huvudbyggnaden. Lade en stor tvätt i tvättmaskinen innan jag for iväg till jobbet. Tog hand om tvätten igen när jag kom hem.

Tillbaka till "Happy Vally". Två avsnitt. Jag och Friendly gick tidigt i säng.

Och så var ytterligare en vecka av mitt liv gången.

English

Where did the week go? Or: "A week in Sven's life".

OOPS, it is already Sunday night and I have not written any blog yet for this week.

Here in the United States, the week starts on Sunday, so I'll do that too.

Sunday, a very eventful day. : An unexpected visit of a man and his daughter, both from Sweden. Bengt had grown up in my hometown Örebro and we had a lot in common. We had even attended the same school, "Pralle", Örebro Praktiska Realskola, and in some subjects had the same teacher. However, he had gone the technical line and I had been on the business line. After a common brunch I went home and made me ready to go to work. I worked until closing at 22 o'clock. On my way home, I almost ended up in jail.

On my way home, I got a craving of something unhealthy and stopped at the Super America gas station just three blocks away from home. The lights were lit and the door unlocked. I walked in and after a few minutes searching in the shelves, a siren began to scream and an intense blue light began to flash. Whoops, maybe the shop was closed, and this was the burglary alarm, but the door was unlocked. When nothing happen after a few minutes I called 911. I explained the situation to the dispatcher who answered, a very nice lady who asked me to leave the shop so she could hear what I was saying above the noise. In the silence outside we had a nice chat and she said she would send an officer to my help. Just then a small sports car arrived at the gas station. It was the store manager, I know him, as I get my gas there all the time. His security company had called him. A brief explanation, and he went in and turned off the alarm. Now the police arrived. He stayed on the safe side behind the car door, while we explained who we were and what had happened. Things calmed down, the store manager locked all the doors to the store and we departed three ways like friends. However, I regret that I did not ask the store manager about the chocolate bar I had entered the store to buy.

Monday: Up and picked up in the apartment. My cleaning lady would come and then it's important that it does not look too terrible at home. She is nice and always brings fresh pastries from a bakery on her way. When she left I had lunch and then I took a nice walk in the nearby park. I passed the place for the night's adventure. It looked like they needed to hire a new person after dismissing the person who was responsible for closing the store last night. They had a sign of vacancies outside the store.

According to my stopwatch the walk lasted 37 minutes and 24 seconds. I'm working hard to lose weight. Since mid-September 2017, when I started recording the weight, I've gone down from 184 pounds (83.5 kg) to 177 pounds (80 kg). My nearest target is 170 pounds (77 kg).

In the evening I saw two episodes of a TV series that I found on Netflix. It is English and is called "Happy Valley". It is a police series in the style of the Swedish "Wallander".

Tuesday: Calm day. I slept late. Regular Moning routines with cleaning the cat litter boxes and bring food and fresh water to them. Took a longer walk even today in the beautiful weather. Weekly shopping. Book keeping, budgeted and paid bills. I have a fairly advanced financial system, so I always know how my finances are. Right now, I am putting away money for new dentures. I have no dental insurance, so it will cost a nice sum.

Saw two new episodes of "Happy Valley" before I fell asleep.

Wednesday: Whole day as a Docent at Jackson Street Roundhouse. How those days are I have written about many times, so I do not repeat it again.

Varied the evening's entertainment by seeing a section of "Frazier" and "West Wing". Friendly lay as usual in my lap and sleept. Lexis is on the floor. She is more reserved.

Thursday: Visit to the hospital for blood test. We have difficulty getting my INR, blood clotting value, to stay at the right level. I take the drug warfarin, and it's about determining how many milligrams of that I'll take daily. I have tried to eat more healthily lately and it affects the INR value. Today's walk was a whole hour and a half. OK, I'll admit I bought coffee and sat for a while and enjoyed life at a park bench, but for an hour I was probably on my feet.

More "Frazier" and "West Wing" in the evening.

Friday: Today's morning walk was 37 minutes and 43 seconds long. Easy lunch and then off to work. I feel very good as cashier and meet very nice people. Especially now that the weather is beautiful, after a tall and snowy spring, everyone seems to have cheered up.

The evening's film became two episodes of "Newhart" on YouTbe.

Saturday: Up early. We had "Open House" here at the retirement home and I helped to prepare it. Then I cut my hair. We have a hair salon in the main building. Loaded a large laundry in the washing machine before I got to work. Took care of the laundry again when I got home.

Back to "Happy Vally". Two sections. Me and Friendly went to bed early.

And then another week of my life was gone.

Friendly och/and Friherrinnan Lexis.

English below the Swedish

 
EN FB vän i Sverige postade den här bilden.

Jag sade till henne att jag saknade nummer två om jag inte fick räkna mina katter. Hon svarade "Jo katterna gills/ jag räknar in mina två också 💕".

Mina två katter, vildkatten Friendly och den Norska Skogskatten Lexis, är verkligen, sedan Chtis dog, mina två livskamrater.

Friendly möter mig vid dörren när jag kommer hem, han sitter i mitt knä när jag jobbar med datorn, han sover med mig i sängen på nätterna.

Lexis är mer reserverad. Hon håller på sin värdighet och så kan det väl kanske också vara att hon är norska och jag svensk. Jag får smeka henne, men hon tycker inte om när jag skall kamma och borsta henne. Hon har lång päls och den kan bli tovig. Lexis var mer Chris' katt och efter att Chris dog tänkte jag inte så mycket på att sköta Lexis, det hade Chris gjort. Lexis' päls blev så tovig att jag var tvungen att ta henne till veterinären som rakade av henne pälsen. Den har vuxit ut nu, så det är väl bäst att jag tar mig i kragen och försöker borsta och kamma Lexis igen.

År 2010 hade vi ett hus med (2 acres) lite över 8.000 kvadratmeters skogstomt. På sensommaren märkte vi att en liten grå katt hade den skogen som sitt revir. När det blev höst och kallt började vi sätta ut vatten och mat åt den. När kylan och vintern kom på allvar tillverkade jag ett litet isolerat hus åt katten. Huset satte vi i bortersta hörnet på vår altan. Två gånger om dagen satte vi ut nytt vatten. Vattnet frös ju efter en stund, men katten, som Chris kallade Friendly, för den fräste så fort vi kom nära, lärde sig snart vid vilka tider det sattes ut friskt vatten. Vi märkte även att Friendly började sova om nätterna i det isolerade katthuset. Även när det var riktigt kalla dagar kunde vi se katten där.

Vi hade några utomhusmöbler på altanen och jag började sitta där en stund efter att jag satt ut kvällsmaten och vattnet åt katten. Efter ett tag kom katten och luktade på mina byxben och sen strök sig mot dem. En kväll hoppade katten upp i min famn. Det var en kall kväll och jag öppnad min vinterjacka och lät katten sitta innanför . Det blev sedan en rutin varje kväll.

En kväll kom katten efter mig när jag gick in. Katten tittade in, men det tog några kvällar innan den följde med mig in. Vi hade redan flera innekatter och eftersom vi inte visste om den nya katten hade sjukdomar, loppor och löss, så fick den nya katten tillbringa den första natten ensam i en del av huset. Nästa dag tog vi den till veterinären och visst hade den loppor och löss. Veterinären konstaterade även att det var en hankatt. Vi fick medicin och höll den i karantän en tid.

Vad jag minns nu, så här långt efter, så gick socialiseringen med de andra katterna förvånansvärt bra. När min bäste vän bland katterna, Fritjof, dog 2013, 20 år gammal, tog Friendly hans plats på ett naturligt sätt. Vi har sedan dess varit bästa kompisar i vått och torrt. Och jag hoppas verkligen att vi skall få många fler år tillsammans.

English

A FB Friend in Sweden posted this image.
 
I told her I missed number two if I could not count my cats. She replied, "Yes, the cats counts/ I count my two too 💕".

My two cats, the Wild Cat Friendly and the Norwegian Forestry Lexis, are really, since Chtis died, my two companions.

Friendly meets me at the door when I get home, he is sitting in my lap when I work with the computer, he is sleeping with me in bed at night.

Lexis is more reserved. She is dignified and maybe it also is as she is Norwegian and I am Swedish. I'll be patting her, but she does not like me to comb and brush her. She has long fur and it can be all tangled up. Lexis was more Chris's cat and after Chris died, I did not think so much about managing Lexis, as Chris had done. Lexis's fur became so bad that I had to take her to the vet who shaved her coat. It has grown out now, so it's best I try to brush and comb Lexis again.

In 2010, we had a house with 2 acres of woodland around. In the late summer we noticed that a little gray cat had the forest as it turf. When it was autumn and cold, we started to pour out water and food for it. When the cold and winter came I made a small insulated house for the cat. That house we put in the corner of our patio. Twice a day we put out new water. The water froze after a while, but the cat, as Chris called Friendly, for it hissed as soon as we got cloose, soon learned at what times fresh water was put. We also noticed that Friendly began to sleep at night in the insulated cat house. Even when it was really cold days we could see the cat there.

We had some outdoor furniture on the patio and I started sitting there for a while after I put out the evening meal and the water to the cat. After a while the cat came and sniffed my pants and then stroked against them. One evening, the cat jumped into my lap. It was a cold night and I opened my winter jacket and let the cat sit inside. It then became a routine every night.

One night, the cat came after me when I entered our house. The cat looked in, but it took a few nights before it came in with me. We already had several cats and because we did not know if the new cat had diseases, fleas and lice, the new cat was allowed to spend the first night alone in a part of the house. The next day we took it to the vet and it certainly had the fleas and lice. The veterinarian also found that it was a male cat. We got medicine and kept it quarantined for some time.

What I remember now, this far after, socialization with the other cats went surprisingly good. When my best friend among the cats, Fritjof, died in 2013, 20 years old, Friendly took his place in a natural way. Since then we have been best friends in happiness and sorrow. And I really hope we will have many more years together.

Utsikten från mitt fönster de senaste dagarna. The view from my window in recent days.

English below the Swedish

Den här bloggen blir tidigt publicerad. Det har snöat och blåst sedan i lördags morse och jag har inte mycket annat att göra än att sitta inne och stirra ut genom fönstret, skriva, läsa och rensa i gamla lådor.

Utsikten från mitt fönster ser ni i fotot här ovan. Den vanligtvis mycket livligt trafikerade gatan mitt i bilden har varit ödsligt tom på bilar. Men trafiken på annat håll har tydligen varit igång för jag hörde på TV-nyheterna att enligt "State Troopers" statistik har det här i Minnesota varit över 400 krockar och mer än 700 dikeskörningar de senaste dagarna.  ( Uppdatering  The State Patrol says that from Friday morning to Sunday evening, there were 630 crashes, 1,1182 spin-outs and 20 jackknifed semis on Minnesota roads. The collisions left 69 people hurt, with two victims suffering serious injuries.)

I princip gillar jag vintern, men i år har den blivit lite för lång. Jag kan inte sjunga lika hurtfrisk om den som Carola gör i sången "Hej mitt vinterland" https://www.youtube.com/watch?v=20R9_w7uJGM Ärligt talat så kan jag inte sjunga alls. Jag har ingen sångröst.

Egentligen är det omväxlingen mellan de fyra årstiderna som jag gillar. Var årstid har sin charm, men det skall vara balans mellan dem. Jag har faktiskt allvarligt funderat på att flytta till värmen söderöver. Jag har vänner i Phoenix, i Arizona, som jag kollat bosttadssituationen där med, men de har avrått mig att flytta dit, för de tror 37 - 49 grader Celsius och mer under maj till september, skulle gå mig mer på nerverna än den långa vintern gör här i år.

Ja, som de flesta av er vet så började Chris' och mitt amerikaliv i Tulsa, Oklahoma och jag fick fö mycket av värmen och den höga luftfuktigheten redan då och där. Jag gav Chris ett val, antingen flyttar vi tillbaka till Sverige, eller också flyttar vi någonstans där en svensk kan bo. Det blev Minnesota, och jag har trivts här tills nu.

Om jag kan stå ut en vecka till så har man lovat att våren skall komma och då blir allt bra igen.

Nu tar vi en kopp kaffe igen tills våren anländer.

English

This blog will be published early. It has snowed and blown since Saturday morning and I have nothing more to do than to sit inside and gaze out the window, write, read and clean out old boxes.

You can see the view from my window in the photo above. The usually very busy street in the middle of the picture has been desperately empty on cars. But traffic elsewhere has apparently been running because I heard on the TV news that according to "State Troopers" statistics, in Minnesota has been over 400 crashes and more than 700 spin outs in recent days. (Updating The State Patrol says that from Friday morning to Sunday evening, there were 630 crashes, 1,1182 spin-outs and 20 jackknifed semis on Minnesota roads. The collisions left 69 people hurt, with two victims suffering serious injuries.)

In principle, I like winter, but this year it has become a bit too long. I can not sing as gladly as Carola does in the song "Hello my winter country" https://www.youtube.com/watch?v=20R9_w7uJGM Honestly, I can not sing at all. I have no vocal voice.

Actually, it's the difference between the four seasons that I like. Every season has its charm, but there must be a balance between them. I have actually seriously thought about moving to the heat southwards. I have friends in Phoenix, Arizona, and I checked the housing situation there, but they have advised me not to move there because they think 100 - 120 degrees Farenheit and more in May to September would go more on my nerves than the long winter do this year.

Yes, as most of you know, Chris and my American life started in Tulsa, Oklahoma, and I got a lot of heat and the high humidity already then and there. I gave Chris a choice, either we move back to Sweden, or we'll move somewhere where a Swedish can live. It became Minnesota, and I have enjoyed it so far.

If I can stand it for a week, I have been promised that spring will come and then everything will be fine again.

Now we take another cup of coffee until Spring arrives.