Senaste inläggen

Av Sven O. Sjöstedt - 18 juni 2020 20:34

 

English after Swedish


Två gamla trotjänare. Ångloket Hamra och jag. Hamra är 50 år äldre än jag, men båda ser vi bra och välbevarade ut och är i fungerande skick.


Under den senare tiden har jag funderat lite över livets gåta. Vi föds, lever och dör. Men vad gör vi mellan de två ändpunkterna?


Boken "Din stund på jorden" skriven av Vilhelm Moberg, en av mina favoritböcker skriven av en av mina favoriförfattare, innehåller ett av Vilhelm Mobergs mest tidlösa och älskade citat.”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! ..... Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.


På frågan om jag har tagit vara på mitt liv måste jag svara, ja!


Jag har verkligen varit väl lottad och öppen för olika möjligheter och utmaningar. Jag växte upp i ett fattigt arbetarhem i Örebro. Min far var skofabriksarbetare och min mor hemmafru, som var brukligt på den tiden när man hade barn. Vi bodde i ett rum och kök med vedspis och kakelugn som värmekällor och utedass. En kran med kallt vatten fanns i köket. Men det gick ingen nöd på oss, vi hade mat på bordet och hela och rena kläder. Jag visste inget annat och min upväxttid var lycklig.


Direkt efter skolan började jag arbeta på avlöningskontoret vid SJ Huvudverkstad i min hemstad Örebro. Efter några år där sökte jag in vid SJ skolan och efter två år där blev jag placerad vid Uppsala Trafikområde. Jag hade många befattningar på olika platser och slutade min SJ bana som Transportkonsulent i Umeå.


När jag var placerad i Uppsala mötte jag min blivande hustru Chris. Vi gifte oss 1974 och det var tack vare henne som jag hamnade i USA. Hon hade växt upp i Bronx, New York. När vi bodde i Sverige flög vi varje år till USA på semester och besökte hennes släkt och vänner. Vi såg mycke av landet eftersom de flest resorna inom USA skedde med järnväg. Jag var lyckligt lottad och hade genom min tjänst vid SJ järnvägsfribiljetter i stort sett över hela jorden. Vi reste också mycket i Europa.


Livet i USA har varit spännande och innehållsrikt. Genom Chris' jobb som regionalredaktör för en svenskamerikansk veckotidning fick vi vara med om många kulturella aktiviteter och träffa många intressanta personer, till och med det svenska kungaparet vid ett par tillfällen. Jag hade ett bra jobb här vid huvudkontoret på varuhuskedjan Target. Efter min pension 2010 tog vi det lite lugnare. Ledsamt nog blev Chris allvarligt sjuk och dog alldeles för tidigt 2016.


Åren efter hennes död blev de värsta åren för mig, men jag återvände så sakta till olika uppdrag vid ett järnvägsmuseum och inom svenskamerika.


En av mina aktiviteter var att agera den svenske immigranten Karl Oskar vid huset Nya Duvemåla i Lindström här i Minnesota. Där träffade jag för ett år sedan en annan voluntär där, Marilyn Wahlstrom, och vi kommer mycket bra överens. Hon är mycket musikintresserad, kykoorganist och spelar basfiol i Twin Cities Nyckelharpalag. Innan viruset stängde allt, hann vi gå på många konserter och olika musikarrangemang. Det har tack vare henne blivit många nya musikupplevelser för mig. Och jag hoppas vi får uppleva mycket mer tillsammans under vår stund på jorden.


English


Two old faithful servants. The steam engine Hamra and I. Hamra is 50 years older than I am, but both of us look good and well-preserved and are in working order.


Lately, I've been thinking a little about the riddle of life. We are born, live and die. But what do we do between the two endpoints?


The book "Your Moment on Earth" written by Vilhelm Moberg, one of my favorite books written by one of my favorite authors, contains one of Vilhelm Moberg's most timeless and beloved quotes. "I can never come here again! ..... Take care of your life! Be careful! Don't neglect it! For now it is your moment on earth! ”.


When asked if I have taken care of my life, I have to answer, yes!


I have really been lucky and open to various opportunities and challenges. I grew up in a poor labor family in Örebro. My father was a shoe factory worker and my mother a housewife, which was customary at that time when you had children. We lived in one room and kitchen with wood stove and tiled stove as heat sources and outhouse in the back yard. There was a tap with cold water in the kitchen. But we did not miss anything, we had food on the table and good and clean clothes. I knew no other life and my growing up was happy.


Immediately after school, I started working at the payroll office at the railroad main shop in my hometown of Örebro. After a few years there I applied to the railroad officer school and after two years there I was placed at Uppsala Traffic area. I had many positions in different places and ended my railroad job as Transport Consultant.


When I was stationed in Uppsala, I met my future wife Chris. We got married in 1974 and it was thanks to her that I ended up in the US. She had grown up in the Bronx, New York. When we lived in Sweden, we flew every year to the United States on vacation and visited her relatives and friends. We saw a lot of the country because most of the trips within the US were by rail. I was fortunate to have, through my service at Swedish railroad, free rail tickets, pretty much all over the world. We also traveled extensively in Europe.


Life in the United States has been exciting and rich. Through Chris' job as regional editor for a Swedish-American weekly magazine, we got to participate in many cultural activities and meet many interesting people, even the Swedish Royal Couple on a couple of occasions. I had a good job here at the headquarters of the Target department store chain. After my retirement in 2010, we took it a little easier. Sadly, Chris became seriously ill and died way too early in 2016.


The years after her death were the worst years of my life, but I slowly returned to various volunteer positions at a railway museum and within Swedish America.


One of my activities was to act as Swedish immigrant Karl Oskar at the New Duvemåla house in Lindström here in Minnesota. There I met another volunteer a year ago, Marilyn Wahlstrom, and we get along very well. She is very interested in music, church organist and plays bass in the Twin Cities Nyckelharpalag. Before the virus shut down everything, we attended many concerts and different music events. Thanks to her, I have had many new music experiences. And I hope we get to experience much more together during our time on earth.


Av Sven O. Sjöstedt - 12 juni 2020 18:08


Järnvägsnostalgi #2 Uppsala
Railway Nostalgia # 2 Uppsala


Några foton från min tid vid Uppsala Trafikområde i början av 1970-talet. Jag blev placerad där som Järnvägsassistent direkt efter utbildningen i Stockholm.
Some photos from my time at Uppsala Traffic area in the early 1970s. I was stationed there as a Railway Assistant right after my education in Stockholm.


 


Uppsala Trafikområde hade sina kontorslokaler på andra våningen i stationshuset på Uppsala Centralstation.
Uppsala Traffic area had its office space on the second floor of the station building at Uppsala Central Station.


 


Befattningen innebar mycket byråkrati, pappersskyfflande och stämplande.
The job involved a lot of bureaucracy, paper shuffling and stamping.


 


Men den förde även med sig många andra intressanta och roliga arbetsuppgifter. Tågklarering till exempel.
But it also brought with it many other interesting and fun tasks. Train dispatching for example.


 


Jag fick även ta emot och informera olika besöksgrupper. Här är det en grupp förskolebarn.
I also got to receive and inform different visiting groups. Here is a group of pre schoolers.


 


Eller vikariera som Stationsmästare i på stationen i Morgongåva på linjen mellan Uppsala och Sala. 

Or substitute as Stationmaster at the station in Morgongåva on the line between Uppsala and Sala.


 


Här pratar jag med tågklareraren, Förste Järnvägsexpeditör Stig Tjäder, på tågexpeditionen i Uppsala. Here I talk to the train dispatcher, First Railway Expeditioner Stig Tjäder, in the train expedition at Uppsala.


  

Befälskåren på Uppsala Trafikområde 1972, under ett informellt sammanträde på gågatan i Uppsala: Järnvägsassistent Sven-Olov Sjöstedt, Underinspektor Henry Friberg, Underinspektor Alvar Lindberg, Stationsinspektor Nils Thambert.
The officers at Uppsala Traffic Area 1972, during an informal business meeting on the pedestrian street in Uppsala: Railway Assistant Sven-Olov Sjöstedt, Deputy Inspector Henry Friberg, Deputy Inspector Alvar Lindberg, Station Inspector Nils Thambert.

Av Sven O. Sjöstedt - 4 juni 2020 18:39


1967 gjorde den svenska sångerskan Ann-Lena Löfgren succe med sången "Lyckliga gatan".
https://www.youtube.com/watch?v=YE0-KWo_dhs .
In 1967 the Swedish singer Ann-Lena Löfgren made a success with the song "Happy street".
https://www.youtube.com/watch?v=YE0-KWo_dhs.


 


Min lyckliga gata var Strömersgatan på norr i Örebro Gatan gick i öst/västlig riktning mellan Storgatan och Skolgatan. Den korsade Slottsgatan. Här tillbringade jag mina uppväxtår. Det var verkligen lyckliga år.
My happy street was Strömersgatan in north Örebro. The street went in an east / west direction between Storgatan and Skolgatan. It crossed Slottsgatan. Here I spent my growing up. Those were really happy years.

  

Jag bodde i huset på Strömersgatan 8 i en lägenhet med ett rum och kök. De två fönstren till vänster på bottenvåningen var rumsfönstren. Köket låg mot gårdssidan. Endst en kran med kallt vatten inomhus. Vedspis i köket och kakelugn i rummet. Utedass tvärs över gården.
I lived in the house on Strömersgatan 8 in an apartment with a room and kitchen. The two windows to the left on the ground floor were the room windows. The kitchen was facing the courtyard. Only one tap with cold water indoors. Wood stove in the kitchen and tiled stove in the room. Outhouse across the courtyard.


   

På sommaren blommade en vit och en lila syren framför huset.

In the summer, a white and a purple lilac bloomed in front of the house.


 

Mot gårdssidan fanns en veranda och en balkong. Vi fikade ute på verandan och jag och mina kamrater lekte ofta där ute på sommaren. På insidan runt verandan gick en bänk där vi hade tävlingar med våra leksaksbilar.
Towards the courtyard was a veranda and a balcony. We had fika on the veranda and my friends and I often played out there in the summer. On the inside around the porch was a bench where we had racing competitions with our toy cars.




  

Vår granne, Gullan Johansson med dotter Britt-Marie, min mor, Anna och jag på trappen framför huset år 1950. Notera mina knäbyxor och stickade långstrumpor. Fotot var taget en vardag när våra fäder var på jobben.
Our neighbor, Gullan Johansson with daughter Britt-Marie, my mother, Anna and I on the stairs in front of the house in 1950. Note my knee pants and knitted long stockings. The photo was taken on a weekday when our fathers were at work.

 

Ett kvarter norr om Strömersgatan ligger Olaus Petri kyrkan där vi hade våra skolavslutningar och sjöng "Den blomstertid nu kommer...". Framför kyrkan står en staty av Olaus och Laurentius Petri. Framför den statyn står mina föräldrar Anna Maria och Sven Ragnar Sjöstedt.
One block north of Strömersgatan is the Olaus Petri church where we had our school year end sermonies and sang "Now comes the time for flowers ...". In front of the church stands a statue of Olaus and Laurentius Petri. In front of that statue are my parents Anna Maria and Sven Ragnar Sjöstedt


Av Sven O. Sjöstedt - 30 maj 2020 19:05



Kan det bli värre?      
Jag bor i Minneapolis. Vi har naturligtvis drabbats av viruset Corona. De senaste dagarna, efter att en svart man mördades av en vit pilsman här, har vi drabbats av upplopp och byggnader satts i brand. Av min livserfarenhet kommer olyckorna tre och tre. Vad kommer att drabba oss näst?


Coronaviruset är ännu inteunder kontroll här. Vi håller oss mest inne och när vi går ut har vi ansiktsskydd på och håller stort avstånd till andr människor. Många affärer, restauranger och allmänna byggnader är stängda. Vi har dock lyckat få de förnödenheter vi behöver och var även lyckliga nog att kunna köra upp till norra Minnesota för en tre dagars "semester!" från eländet.


Men! Medans vi var där bröt dessa upplopp och plundringar ut i Minneapolis och St Paul. När vi kom tillbaka fann vi att våran stadsdel lyckligtvis hade lämnats i fred. De mesta oroligheterna är i centrum av storstäderna. Vi har dock drabbats av utegångsförbudet som har införts. Vi kan inte vara ute mellan 8 på kvällen och 6 på morgonen. Än så länge kan vi dock leva ett ganska så normalt liv i våra hem.


Men! Nu är jag orolig. När jag jobbade vid järnvägen noterade vi att olyckorna, de var få, kom i grupper om tre. I andra sammanhang under mitt långa liv har jag ofta också upplevt att olyckor hände i grupper av tre. Jag vet att det är ett gammalt svenskt ordspråk som heter "En olycka kommer sällan ensam".


Både Coronaviruset och upploppen pågår just nu, men vad kommer att hända näst?


Could it be worse?


I live in Minneapolis. Of course we have been affected by the Corona virus. In recent days, after a black man was murdered by a white police here, we have been hit by riots and buildings set on fire. From my life experience, the accidents come three and three. What will hit us next?


The corona virus is not yet under control here. We stay inside mostly and when we go out we have face protection and keep a great distance to other people. Many shops, restaurants and public buildings are closed. However, we have managed to get the supplies we need and were also lucky enough to be able to drive up to northern Minnesota for a three day "vacation!" from the misery.


But! While we were there, these riots and looting broke out in Minneapolis and St. Paul. When we came back we found that our neighborhood was fortunately left in peace. Most of the unrest is in the center of the big cities. However, we have been hit by the curfew that has been introduced. We can't be out between 8 in the evening and 6 in the morning. So far, however, we can live a pretty normal life in our homes.


But! Now I'm worried. When I was working at the railroad, we noticed that the accidents, they were few, came in groups of three. In other contexts during my long life, I have often experienced accidents in groups of three. I know it is an old Swedish proverb called "An accident rarely comes alone".


Both the Corona virus and the riots are going on right now, but what will happen next?

Av Sven O. Sjöstedt - 28 maj 2020 21:27

 

På vår väg till en semesterstuga "Up North" i Minnesota stannade vi till i den lilla orten Two Harbors. Det är en viktig utskeppningshamn av takonit från Minnesotas "Iron Range".Transporten från malmfälten till utskeppningshamnen sker med järnväg, The Duluth, Missabe and Iron Range Railway (DM&IR), populärt känd som Missabe Road. Operationen har stora likheter med malmbanan i Sverige mellan Kiruna och Narvik. Tyvärr kunde vi inte se några modernare lok och vagnar vid vårt korta stopp.  

On our way to a vacation home "Up North" in Minnesota we stopped in the small town of Two Harbors. It is an important shipping port of taconite from Minnesota's "Iron Range". Transportation from the ore fields to the shipping port is by rail, The Duluth, Missabe and Iron Range Railway (DM&IR), popularly known as Missabe Road. The operation has great similarities to the ore transportation in Sweden between Kiruna and Narvik. Unfortunately we could not see any modern locomotives and wagons at our short stop.

 

Här står Marilyn vid järnvägsinfarten till Two Harbors och i bakgrunden på kullen ser ni det fyrtorn som leder fartygen in till Two Harbors.

Here Marilyn stands at the railway entrance to Two Harbors and in the background on the hill you see the lighthouse that leads the vessels in to Two Harbors.

 

Även om vi inte såg några nya järnvägsfordon, såg vi två gamla ånglok. Jag sitter framför Baldwin Locomotive Class M4 Mallet # 229, även känd som en Yellowstone. Det byggdes 1943. Det användes för att transportera långa tåg av järnmalm mellan malmfälten och Two Harbors. Det gick i pension 1960.

Even if we did not see any new equipmet,we saw two old steam engines. I am resting in front of the Baldwin Locomotive Class M4 Mallet #229, also known as a Yellowstone. It was built 1943. It was used to haul moile long trains of iron ore between the Iron Range and Two Harbors. It was retired in 1960.

 

Den andra ångloket är Duluth & Iron Range 3 Spot. Även en Baldwin men byggd 1941.

The other steam engine on display is Duluth & Iron Range 3 Spot.Also a Baldwin but built in 1941.
 

En del av den långa utlastningskajen. Om ni förstorar den artistiskt tagna bilden så ser ni inom ramen av växelhandtaget en bogserbåt.

Part of the long loading dock. If you enlarge the artistically captured image, you will see a tugboat within the frame of the switch lever.
 

Två takonitfartyg låg inne för lastning. Det närmaste ser ut att heta Edwin H Gott.

Two taconite vessels were docked for loading. The closest seems to be named Edwin H Gott.

Sen var det dags att köra vidared norrut för vår korta semestertripp.

Then it was time to drive further north for our short vacation trip.

Av Sven O. Sjöstedt - 24 maj 2020 04:50

 


English below the Swedish


En lycklig svensk och hans kaffe.


Trots allt elände i världen i dag, inte minst Coronaviruset, är jag lycklig.


Men för att vara riktigt lycklig måste jag ha mitt kaffe. Det började tidigt i mitt liv. När jag växte upp hade vi bara en vedspis i köket. Min far gick upp först och tände i spisen och satte en kaffepanna på den. Under dagen drack vi av kaffet, fyllde på mer vatten och kaffe, drack kaffe, fyllde på mer kaffe och vatten och så vidare. På kvällen var kaffet i pannan ganska starkt.


I Uppsala låg, och ligger tydligen fortfarande, Lindvalls kafferosteri nära centralstationen. Jag kunde känna doften hela tiden när jag jobbade. Men det är Gevaliakaffet som följt mig runt världen till Brooklyn Park i Minnesota. Det finns i de flesta mataffärer. Jag köper mitt Gevaliakaffe i den varuhuskedja där jag jobbade, Target.


När jag bodde i Uppsala besökte jag på söndagskvällarna ett studenthem som kllades Arken. De hade söndagsfika, men på den tiden var det inne för studenterna att dricka te. En flicka var lika kaffetokig som jag och vi turades om att se till att det alltid fanns en kaffepanna på söndagsfiket. Den flickan var Chris och hon blev sedan min fru. Våra vänner sade alltid att där ser man faran av att dricka kaffe.


Chris dog alldeles för tidigt och efter några års ensamhet har jag nu träffat Marilyn, och hon är även en kaffeälskare. Jag är en lycklig man.


Dags att sluta skriva och ta en fikapaus.


A happy Swede and his coffee.


Despite all the misery in the world today, not least the Corona virus, I am happy.


But to be really happy I have to have my coffee. It started early in my life. When I was growing up we only had one wood stove in the kitchen. My father first went up in the morning and lit the stove and put a coffee pot on it. During the day we drank the coffee, filled more water and coffee, drank coffee, filled more coffee and water and so on. In the evening, the coffee in the pot was quite strong.


In Uppsala was, and apparently still is, Lindvall's coffee rostery near the central station. I could smell the scent all the time as I worked. But it's Gevalia coffee that followed me around the world to Brooklyn Park in Minnesota. It is available in most grocery stores. I buy my Gevalia coffee in the department store chain where I worked, Target.


When I lived in Uppsala, I visited a student home called the Ark, on Sunday evenings . They had Sunday fika, but at that time it was in among the students to drink tea. One girl was as coffee-mad as I was and we took turns to make sure there was always a coffee pot available on Sunday evenings. That girl was Chris and she then became my wife. Our friends always said that there you see the danger of drinking coffee.


Chris died way too soon and after a few years of loneliness I have now met Marilyn, and she is also a coffee lover. I am a happy man.


Time to stop writing and take a coffee break.


Av Sven O. Sjöstedt - 16 maj 2020 05:14





 

     


English after the Swedish


Jag har sedan min fru Chris dog för fyra år sedan föstökt att rensa ur min lägenhet. Jag har alldeles för många böcker jag aldrig kommer att läsa, för mycket kläder jag adrig kommer att använda, alldeles för mycket nostalgiska prylar, foton och document från mitt mycket aktiva liv som jag aldrig mer kommer att titta på, möbler jag aldrig mer kommer att använda. Problemet är dock att jag inte har kommit mg för att på allvar ta itu med det här jobbet.


In i mitt liv stiger Marilyn. Hon gav mig ny livslust och en ny gnista att förenkla mitt liv. Hon hjälper mig nu att gå igenom min mess och sortera i tre grupper. Slänga bort, ge bort, spara. Min soptunna har varit full de senaste veckorna. Vi packar lådor med användbara saker. Jag kör en billast av dem varje morron till ARC, en organisation som har fler affärer där de sedan säljer de donerade prylarna. Jag gissar att jag kan jämföra dem med Myrorna i Sverige.


Sen jag började utrensningen har jag blivit medveten om den Svenska modellen "Döstädning". Så här har den förklarats för mig: "Den svenska praktiken av döstädning (bokstavligen "dödsrengöring") är en enkel levande etik och estetik som, medan den främst är inriktad på att inte tynga de som överlever dig med dina ägodelar, också används som en permanent form av hushållsorganisation som sekundärt fokuserar på att behålla endast de ägodelar som har starkt värde.


Egentligen är det ganska lite man behöver för att leva ett bekvämt och okomplicerat liv.


English


I have since my wife Chris died four years ago tried to clean out my apartment. I have far too many books I will never read, too much clothes I will never wear, too much nostalgic gadgets, photos and documents from my very active life, that I will never look at, furniture I will never again use. The problem, however, is that I have not had the right urge to deal with this job in earnest.


Into my life comes Marilyn. She gave me new life and a new spark to simplify my life. She now helps me go through my mess and sort into three groups. Throw away, give away, save. My trash bin has been full in recent weeks. We pack boxes of useful things. I drive a carload of them every morning to ARC, an organization that has stores where they then sell the donated items providing funding for programs that help adults and children with disabilities. I guess I can compare them to Myrorna (the Ants) in Sweden.


Since I started the purging, I have become aware of the Swedish model "Death Cleaning". Here's how it was explained to me: "The Swedish practice of death cleaning is a simple living ethic and aesthetic that, while primarily focused on not burdening those who survive you with your belongings, is also used as a permanent form of household organization that secondary focuses on retaining only those possessions that have strong value for you."


Actually, there is very little you need to live a comfortable and uncomplicated life.

Av Sven O. Sjöstedt - 8 maj 2020 17:47

 


 


English below the Swedish


Specialblogg. Förra helgen gjorde jag ett inlägg i en specialgrupp på FB angående mitt jobb på avlöningskotoret på SJ Centralverkstad i Örebro. Jag har sedan fått begäran om mer detaljead information och tänkte att kanske någon annan vore intresserad av arbetslivshistoriska vingslag i Sverige för 57 år sedan. Jag kan inte se vem som hoppar över att läsa detta kåseri, så ha inte dåligt samvete om du gör det. Dessutom har jag inga minnesanteckningar, så allt är hur jag minns det som hände för 57 år sedan och mitt minne är långt ifrån korrekt, så ta det hela med en nypa salt.


CV, SJ Centralverkstad eller "Centrala Vilohemmet" var ett betydande inslag i stadsbilden i Örebro. Det var en revisions och reparationsverkstad för ellok, diesellok, sovvagnar, motorvagnar och annan verksamhet som pressenningsverkstad och spåväxelverkstad. I runda tal arbetade 1200 personer där. Jag arbetade på avlöningskontoret vid CV i början av 60-talet. På den tiden, med manuell uträkning av verkstadsarbetarnas avlöningar, gick det åt mycket manuell arbetskraft.


Så gott som allt arbete i verkstaden skedde på ackord. Det var mycket räknande. I ett litet kontor i vagnverkstaden, kallad avdelning 2, statt två personer och kollade och räknade ackordsedlar hela dagarna. Uppgifterna sändes sedan upp till avlöningsontoret, där vi förde in uppgifterna i stora liggare, tillsammans med alla andra uppgifter om semesterbetalningar, sjukdagar och så vidare. Allt räknande skedde med manuella räknemaskiner, "räknesnurror". Liggarna var sorterade per avdelning och enskilld arbetare. I liggarna hörde bladen ihop två och två. Det övre var originalet. Sen var ett karbonpapper och det under bladet, kopian, var perforerat i långa remsor, en för varje avlöningsperiod.


Löneutbetalningarna var i kontanter. På avlöningsdagens morron tog två av oss taxi till en bank, där vi dagen innan hade lagt in en beställning om antalet sedlar och mynt i varierande valörer, och kom tillbaka med två resväskor fulla med kontanter. Hela dagen gick sen åt att följa lönelistorna , allt arbete skedde på ackord så det var alltid olika belopp varje gång, och räkna upp var arbetares lön i ett kuvert med hans eller hennes verkstadsavdelnings nummer och eget nummer och namn på. Till exempel 17/ 24 Eriksson. Avdelning 17 var, om jag minns rätt plåtslagarverkstaden. Kopieremsan från liggarna revs av och lades tillsammans med pengarna i kuverten. Vi hade inte tid för lunch på avlöningsdagen, men fick de härligaste rågkakesmörgåsar från markan de dagarna. Sedan delade vi upp oss i lag och gick ut till de olika verkstäderna och delade ut avlöningskuverten vid stämpelklockorna när arbetarna stämplade ut för dagen.


Nästa morgon började karusellen om igen. PS, vi kontorsarbetare hade månadslön.


English


Special Blog. Last weekend I made a posting in a special group at FB regarding my job at the payroll department at the Swedish State railroad main shop in Örebro. I have then received the request for more detailed information and thought that maybe someone else would be interested in working life history in Sweden 57 years ago. I can't see who skips reading this crap, so don't have a bad conscience if you do. Also, I have no memory notes, so everything is how I remember what happened 57 years ago and my memory is far from correct, so take it all with a pinch of salt.


CV, SJ Central Workshop or "Central Vilohemmet" was a significant feature of the cityscape in Örebro. It was an refurbish and repair workshop for electric locomotives, diesel locomotives, sleeping cars, motor carriages and other activities such as a tarp repair shop and switchgear workshop. In round numbers 1200 people worked there. I worked at the payroll office at CV in the early 60's. At that time, with manual calculation of the workers' salaries, a lot of manual labor was needed.


Almost all work in the workshop was done as piecework. It was very much calculating. In a small office in the wagon workshop, called department 2, two people sat checking and counting the items completed on the piecework lists and notes all day. The data was then sent up to the payroll office, where we entered the data in large ledgers, along with all other information about holiday payments, sick days and so on. Every calculation was done with manual calculators, "counting spins". The ledgers were sorted by department and individual workers. In the ledgers the sheets belonged two and two. The upper was the original. Then it was a carbon paper and the one under the leaf, the copy, was perforated in long strips, one for each pay period.


Salary payments were in cash. In the morning of payday, two of us took a taxi to a bank, where the day before we had placed an order on the number of banknotes and coins in varying denominations, and came back with two suitcases full of cash. The whole day then went to follow the lists in the ledgers, as all work was done as poecework there were always different amounts each time, and counting up each workers' pay in an envelope with his or her workshop department number and own number and name. For example, 17/24 Eriksson. Section 17 was, if I remember correctly, the sheet metal workshop. The copy strip from the ledgers were torn off and put together with the money in the envelopes. We did not have time for lunch on payday, but got the most delicious rye cake sandwiches from the canteen those days. Then we split up into teams and went out to the various workshops and distributed the pay envelopes at the time clocks when the workers clocked out for the day.


The next morning the carousel started again. PS We office workers were paid by the month.


Presentation

Gästbok

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards