English below the Swedish

I går krånglade min mobiltelefon. Jag blev då fullt medveten om hur mycket den lilla manicken betyder i mitt liv. Inte minst nu i virustider. Jag blev genast på dåligt humör, sur, irriterad och en otrevlig människa att umgås med. Fråga Marilyn om ni inte tror mig.

Jag har ju allt jag behöver i den mobiltelefonen utöver den egentliga telefonfunktionen. Kalender, kontaktlistor med adresser, minnesanteckningar, Facebook, messageing, kamera med fotoarkiv, musikunderhållning och filmer, kartor med körinstruktioner och jag vet inte vad allt annat.

Under mina uppväxtår i slutet av 40-talet hade vi inte många kommunickationskanaler att välja på. Vi hade inte ens telefon. Nej om man ville tala med någon var det att ta till fötterna, eller om de bodde längre bort så tog man cykeln. För dem som bodde riktigt långt bort var det ett postkort eller brev som gällde. I riktiga paniksituationer och om den andra parten hade telefon, kunde vi gå ut till en telefonkiosk och ringa. Vi hade en sådan två kvarterer från där vi bodde. Det var först när jag började jobba, 1962, som jag skaffade telefon.

För bara en liten stund sedan lyckades jag få min mobiltelefon att fungera igen. Jag vet inte riktigt hur och vad jag gjorde, men den verkar fungera normalt igen. Nu vet jag vad lycka är och är en helt ny nänniska igen. Hoppas Marilyn vågar hälsa på mig senare i dag när hon får det här meddelandet.

English

Yesterday my cell phone topped working. I then became fully aware of how much the little manic means in my life. Not least now in virus times. I immediately became in a bad mood, angry, irritated and an unpleasant person to hang out with. Ask Marilyn if you don't believe me.

After all, I have everything I need in that mobile phone in addition to the actual phone function. Calendar, contact lists with addresses, memos, Facebook, messageing, camera with photo archive, music entertainment and movies, maps with driving instructions and I don't know what else.

During my growing up years in the late 1940s, we did not have many communication channels to choose from. We didn't even have a phone. No, if you wanted to talk to someone it was to use your feet, or if they you wanted to talk to, lived farther away, then you took the bike. For those who lived really far away, it was a postcard or letter that applied. In real panic situations and if the other party had a phone, we could go out to a phone booth and call. We had such two blocks from where we lived. It wasn't until I started working, in 1962, that I got a telephone.

Just a little while ago I managed to get my cell phone working again. I don't really know how and what I did, but it seems to work normally again. Now I know what happiness is and am a whole new human being again. Hope Marilyn dares to see me later today when she gets this message.

Jackson Street Roundhuse  

När min fru, Chris, dog på våren 2016, blev jag väldigt deprimerad och ensam. Vi hade ju inga barn eller syskon eller ens släktingar i närheten.  Min läkare sade att om jag skulle överleva måste jag kasta mig ut i livet igen, bli voluntär någonstans. Som gammal järnvägare letade jag runt för att se vad det fanns inom det området. Och jag fann Minnesota Transportation Museum med primäraktivitis vid  Jackson Street Roundhouse. Jag besökte museet och efter  att ha talat med två av de drivande krafterna, Jack och Barb Sheldon, började jag mitt nya liv som Docent vid museet. Jack Sheldon IV blev en mycket god vän och till och med adopterade mig som sin broder.

When my wife, Chris, died in the spring of 2016, I became very depressed and lonesome. We had no children or siblings or even relatives in the vicinity. My doctor said that if I were to survive, I had to throw myself out in the life again, volunteer somewhere. As an old railwayman, I looked around to see what was available  in that area. And I found the Minnesota Transportation Museum with primary activitis at the Jackson Street Roundhouse. I visited the museum and after talking with two of the driving forces, Jack and Barb Sheldon, I began my new life as a docent at the museum. Jack Sheldon IV remained very good friend and even adopted me as his brother.

Nedan 5 foton med commentarer på svenska och engelska.
Below 5 photos with commentaries in Swedish and English.

 
Jag hade många funktioner vid museet. På lördagarna körde vi ett tåg med diesellok och en caboose för besökarna. Tågresan ingick i entrepriset och var mycket uppskattad, inte bara av barnen. Ibland vikarierade jag som stationsmästare och min uppgift var då att göra högtalarutropen och sedan se till att alla var ombord innan jag kunde ge tågmästaren "Klart för avgång". Funktionen som stationsmästare var den funktion jag gillade mest.

I had many functions at the museum. On Saturdays we operated a train with diesel locomotive and a caboose for the visitors. The train journey was included in the enterance ticket  and was much appreciated, not just by the children. Sometimes I was standing in as stationmaster and my task then was to make the speaker calls and then make sure everyone was on board the caboose before I could give the train conductor "Ready for departure". The station master function was the function I liked most.

 
För det mesta var jag dock guide och tog grupper genom museet. Jag var lite handikappad, eftersom min bakgrund var det svenska järnvägssystemet, vilket är lite annorlunda än det amerikanska, även om spårvidden är den samma. Det var dock intressant att träffa alla våra besökare från när och fjärran. Ibland hände det till och med att svenskar kom på besök.

For the most part, though, I was a guide and took groups through the museum. I was a bit handicapped, because my background was the Swedish rail system, which is a little different from the American, although the track width is the same. However, it was interesting to meet all our visitors from near and far. Sometimes it even happened that Swedes came to visit.

 
Vi hade en fungerande smedja i maskinverstaden och kunde tillverka delar till museiföremålen, som inte längre gick att köpa på marknaden. Smedjan var även ett populärt och lärorikt besöksmål.

We had a working black smith shop in the machine shop and were able to manufacture parts for the museum objects, which were no longer available for purchase on the market. The smithy was also a popular and educational destination for our visitors..

 
De flesa av oss var gamla gubbar med eller utan skägg. Kamratskapet var stabilt och vi hade mycket trevligt tillsammans. Ledsamt nog har både Dan (längst fram till vänster) och Jack (längst fram till höger) lämnat jordelivet nu. Jeff (längst bak till vänser) var mycket instumentell när det gällde skapandet av den stora modelljärnvägen i skala G i museet.

Most of us volunteers were old guys with or without beards. The friendship was stable and we had a great time together. Sadly, both Dan (front left) and Jack (front right) have left the eartly life now. Jeff (at the back to the left) was very instrumental when it came to the creation of the large model railway in scale G in the museum.

 
Nu är museet stängt på grund av Corona viruset  och ingen vet när det kommer att öppna för allmänheten igen. Jag blir äldre för var dag och har fått nya prioriteringar i livet. Ibland funderar jag om jag har sett min sista caboose lämna stationen. Under alla omständigheter har jag mycket att tacka Minnesota Transport Museum för.

Now the museum is closed because of the Corona virus and no one knows when it will open to the public again. I grow older every day and now have new priorities in life. Sometimes I wonder if I've seen my last caboose leave the station. In any case, I have a lot to thank the Minnesota Transportation Museum for.

Stanna hemma.

English after the Swedish

Här är en glimt av mitt liv under denna Corona virus tid.

Jag bor ju i Minnesota och vår guvernör har utfärdat en bestämmelse som i stort går ut på att alla skall isolera sig hemma. Här är ett utdrag:

"I order as follows:
1. Beginning on Friday, March 27, 2020 at 11:59 pm through Friday, April 10, 2020 at
5:00 pm, all persons currently living within the State of Minnesota are ordered to stay
at home or in their place of residence except to engage in the Activities and Critical
Sector work set forth below in Paragraphs 5 and 6."

Giltighetstiden har nu för längts till 3e maj.

Men paragraf 5 punkt f tillåter mig och Marilyn att träffas. Den säger att man kan kolla up och hjälpa familjemedlemmar, vänner och husdjur i ett annat hushåll. Vi är båda över 70, ensamståede och har inga barn så vi kan kolla upp och hjälpa varandra.

På översta fotot hjälper jag vännen, den mycket nära vännen, Marilyn rensa takränorna inför vårregnen. Som tack bjuder hon mig sen på kaffe på altanen utanför sitt hus. (Nedre fotot).

Den kyrka som Marilyn är organist och körledare i har gudstjänster över Facebook nu. Det är bara prästen, hon, en solist och en kameraman som är i kyrkan. Församlingen sitter hemma och kollar det hela på facebook.

Jag hade tänkt att fira min 75-årsdag stort på mitt järnvägsmuseum med levande folkmusik, tårtor och underhållning. Men nu ser det inte ut att bli av. Även om själva toppen av viruset nås i maj här, som man har projekterat, så kommer det att ta flera månader innan allt är över och man tillåter folksamlingar igen. (PS,innan jag hann sända detta ändrades kurvan till att nå toppen i mitten av juli.)

Marilyn hade för ett år sedan bokat en resa till passionsspelen i Oberammergau, men den har blivit inställd. Vi hade även planerat en resa till Sverige och Finland i höst. Den kommer inte att bli av. Kanske nästa vår?

Som det är nu går det ingen nöd på oss, och vi trivs med varandras sällskap, så livet är drägligt. Men naturligvis hoppas vi att allt skall återgå till det normala snart. Personligen undrar jag dock om allt kan bli som förr igen, eller vissa saker kommer att för alltid bli förändrade. Vi får se.

 
English

Stay home.

Here's a glimpse of my life during this Corona virus era.

I live in Minnesota and our governor has issued an order that basically means that everyone should isolate themselves at home. Here is an excerpt from the order:

"I order as follows:
1. Beginning on Friday, March 27, 2020 at 11:59 pm through Friday, April 10, 2020 at
5:00 p.m., all persons currently living within the State of Minnesota are ordered to stay
at home or in their place of residence except to engage in the Activities and Critical
Sector work set forth below in Paragraphs 5 and 6. "

The validity period has now been extended to May 3rd.

But paragraph 5 point f allows me and Marilyn to meet. It says "Care of others. Individuals may care for a family member, friend, or pet in another household, and may transport family members, friends, or pets as allowed by this Executive Order." We are both over 70, alone and have no children so we can look up and help each other .

In the top photo I help the friend, the very close friend, Marilyn clean the gutters before the spring rain. As a thank you, she then offers me coffee on the terrace outside her house. (The lower photo).

The church in which Marilyn is an organist and choir director has worship services over Facebook now. Only the pastor, she, a soloist and a cameraman are in the church. The congregation sits at home watching it all on facebook.

I had intended to celebrate my 75th birthday at my railway museum with live folk music, cakes and entertainment. But now it doesn't seems to be happening. Even if the very peak of the virus is reached in May here, as projected, it will take several months before everything is over and crowds of people will be allowed again. (PS, before I could send this, the curve changed to reach the peak in mid-July.)

Marilyn had booked a trip to the passion play in Oberammergau a year ago, but it has been canceled. We had also planned a trip to Sweden and Finland this fall. It will not happen. Maybe next spring?

As it is now, we are well, and we enjoy each other's company, so life is decent. But of course we hope that everything will return to normal soon. Personally, though, I wonder if everything can be as it used to be, or some things will forever change. We'll see.

English after the Swedish

Påsken,

När jag skriver ner dessa rader är vi mitt inne i påsken. Som illustration valde jag ett foto jag tog inne i Christ Lutheran Chuch i Marine on St Croix, Minnesota. Kyrkan byggdes av svenska invandrare och invigdes 1872. (Notera texten ovanför altartavlan).

Påsken är ju den största högtiden under det kristna kyrkoåret och firas till minne av att Jesus led, dog och uppstod för att var och en som tror på Honom skall bli förlåten för sina synder och få evigt liv.

Jag minns att i Sverige under Långfredagen fram till slutet av 1960-talet var de flesta affärer och offentliga nöjen stängda till minne av Jesu korsfästelse. Under senare år har påsken förlorat mycket av sitt religiösa innehåll och blivit en sekulariserad familjehögtid där gammal folktro, fornnordiska traditioner och kristna traditioner blandas.
Under påsken hålls speciella påskgudstjänster och man sjunger påskpsalmer. Förutom de religiösa aktiviteterna så dekorerar man ofta hemmen med påskris, påskkycklingar och prydnader i ljusa färger, ofta gult. Vi gjorde det hemma och hade även speciella påskdukar med ägg, kycklingar och andra påsksymboler på. Släkten samlades för påskmiddagar. Då drack vi även speciell påskmust. Vi åt även påskägg, som vi ibland hade målat i vackra färger.

Man tänder påskbrasor ute och skjuter påsksmällare för att skrämma bort påskhäxorna som under påsken flyger på sina kvastar till Blåkulla. Jag var bara tillåten att ha så kallade ettöresbomber. De var små och gav inte mycket ljud ifrån sig när de exploderade. Det fanns också smatterband och större påsksmällare.

På min tid klädde småbarnen ut sig till påskgummor och gick runt och delade ut påskbrev, som de ritat och färglagt, mot att få påskgodis som tack. Jag vet inte om den påskseden fortfarande finns kvar.

Lite annorlunda blir det dock i år med år med Coronaviruset ibland oss. Påsken kommer till mycket att präglas av vad som enligt gammalt kallades stilla veckan.

Glad Påsk!

Easter,

When I write down these lines we are in the middle of Easter. As an illustration, I chose a photo I took inside Christ Lutheran Chuch in Marine on St. Croix, Minnesota. The church was built by Swedish immigrants and was inaugurated in 1872. (Note the text above the altar painting).

Easter is the most importan feast of the Christian church year and is commemorated by the fact that Jesus suffered, died, and was resurrected so that everyone who believes in Him will be forgiven of their sins and receive eternal life.
I remember that in Sweden during the Good Friday until the end of the 1960s, most business and public amusements were closed in memory of Jesus' crucifixion. In recent years, Easter has lost much of its religious content and has become a secularized family celebration where old folktale, Old Norse traditions and Christian traditions are mixed.
During Easter, special Easter worship services are held and Easter hymns are sung. In addition to the religious activities, the homes are often decorated with Easter branches with feathers, Easter chicks and ornaments in light colors, often yellow. We did it at home and also had special Easter table cloths with eggs, chickens and other Easter symbols on. The family gathered for Easter dinners. Then we also drank special Easter soft drinks. We also ate Easter eggs, which we had sometimes painted in beautiful colors.

Easter bonfires are lit and firecrackers are shot to scare away the Easter witches who fly on their brooms to Blåkulla during Easter. I was only allowed to have so-called one-penny bombs. They were small and did not emit much noise when they exploded. There were also crackling bands and bigger Easter crackers.

In my time, the toddlers dressed up as Easter women and walked around handing out Easter letters, which they drew and colored, to receive Easter candy as a thank you. I don't know if that Easter custom is still there.

It is a little different, however, this year with the Corona virus among us. Easter will be much influenced by what was, according to the old, called the quiet week.

Happy Easter!

English after the Swedish.

Levi's berättelse,

Under 9 år, 2010 - 2019, hette min bäste och mest förtrogned vän Friendly. Han var en katt. Speciellt efter min fru Chris dog 2016 blev han ett stort stöd och sällskap för mig. Men på våren 2019 dog han helt oväntat. Tomheten blev stor. Min pastor, Rev. Steve Bielenberg och hans fru Corinne insåg min situation och kom till min räddning. (Bild 2) De är personer som förstår männinskans alla behov. De tog mig till Animal Humane Society, där jag fick välja ut en katt som födelsedgspresent. Vi gick runt och tittade på de olika katter de hade där, men så fort vi kom till buren med Levi visste jag att han var katten för mig. Bilenbergs accepterade mitt val.

Levi var då tio månader gammal. Jag hade redan den Norska Skogskatten Lexis hemma.(Bild 3) Hon är 12 år och mycket reserverad. Hon och jag var aldrig kompisar. Hon var mer Chris' katt. Lexis och Levi var inte fientliga mot varandra, men inte heller kompisar. De respekterade varandra och med tiden kunde de sova med bara en halvmeter mellan varandra. Levi och jag blev dock vänner och kompisar på en gång. Han sover i min säng, han är runt mina fötter och han är med mig vad jag än gör. Han är mycket nyfiken och ständigt i vägen för mig. Han ligger på tangentbordet när jag skall gå på datorn. Han lägger sig mitt i tidningen eller boken jag läser. (Bild 4) Han ligger i mitt knä när jag tittar på TV. Vi är riktiga kompisar. Levi kom verklingen in i mitt liv när jag behövde en vän och konfidant.

Han är inte rädd för besökare heller utan låter dem klappa honom. Marilyn och han börjar också bli goda vänner nu, De leker tillsammans och korta stunder kan han även sitta i hennes knä.

Tack, Pastor Steve och Corinne för den förnyade livsgnista ni gav mig i form av Levi.

English

Levi's story,

For 9 years, 2010 - 2019, my best and most trusted friend was named Friendly. He was a cat. Especially after my wife Chris died in 2016, he became a great support and companion for me. But in the spring of 2019 he died completely unexpectedly. The emptiness became great. My Pastor, Rev. Steve Bielenberg and his wife Corinne realized my situation and came to my rescue. (pic 2). They are people who understand all human needs. They took me to the Animal Humane Society, where I got to choose a cat as a birthday present. We walked around looking at the different cats they had there, but as soon as we got to the cage with Levi I knew he was the cat for me. Bilenbergs accepted my choice.

Levi was then ten months old. I already had the Norwegian Forest Cat Lexis at home. (Pic 3) She is 12 years old and very reserved. She and I were never friends. She was more Chris' cat. Lexis and Levi were not hostile to each other, but neither were their friends. They respected each other and over time they could sleep with only aew feet between each other. However, Levi and I became friends and buddies at once. He sleeps in my bed, he's around my feet and he's with me whatever I do. He is very curious and constantly in the way of me. He is on the keyboard when I go to the computer. He lays in the middle of the newspaper or book I read. (Pic 4)He is in my lap when I watch TV. We are real friends. Levi arrived in my life when I needed a friend and confidant.

He is not afraid of visitors either, but lets them pat him. Marilyn and he are also starting to become good friends now. They play together and for short moments he can also sit on her lap.

Thank you, Pastor Steve and Corinne for the renewed spark of life you gave me in the form of Levi.

English after the Swedish.

Under mina 21 år vid Statens Järnvägar (SJ) hade jag många jobb på många platser. Jag vet att jag har många järnvägare och järnvägsintresserade som vänner, speciellt i Sverige, och vad jag upplevt vid SJ hände mellan 1962 och 1983, så för många är det historiska händelser, så jag kommer att emellanåt dela med mig glimtar från de åren.

Här kommer den första lilla glimten. Under några år hade jag som postadress "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag bodde alltså i stationshuset. Min lägenhet var en tvårummare i södra änden av stationshuset. Kök och vardagsrum på bottenvåningen och ett sovrum på övervåningen. Det var endast den relativt smala plattformen mellan huset och spåren. Byggnaden skakade varje gång ett tåg passerade. Porslinet skallrade i skåpen och tavlorna hängde aldrig vågrätt på väggarna. Det passerade 118 tåg per dygn på dubbelspåret. Jag vande mig ganska snart vid bullret och skakningarna när tågen passerade. Det gick så långt att om det under natten blev någon trafikstörning och tågen stod stilla, så vakna de jag av att det saknades något.

Så gott som alla tåg, såväl persontåg som godståg, passerade Bergsbrunna. Stationen var avbemannad, men det komen så kallad vagnuttagning, litet lokalt godståg, med jämna mellanrum för att utväxla vagnar vid tegelbruket som låg på stationens östra sida. Förutom lokförare och växlare så följde en tågklarerare med tåget. Han låste upp det gamla ställverkstornet söder om stationshuset och lade om växlarna in till tegelbruksspåret. Det var ett så kallat hävstångsställverk (se fotot) och det krävdes mycket styrka för att lägga om växlarna.

Själv hade jag en befattning vid Uppsala Central. Uppsala hade en stadsbusslinje som gick till Bergsbrunna, så på vintern tog jag bussen till och från jobbet. På sommaren cyklade jag. Men det var alltid ett elände att finna ett ledigt cykeställ vid Uppsala C. Alla i Uppsala tog cykeln till tåget. Ett av mina första jobb i Uppsala blev faktiskt att planera hur vi kunde utöka området för cyckelparkeringen. Men det är en annan historia.

English

During my 21 years at the Swedish State Railways (SJ), I had many jobs in many places. I know that I have many railroaders as friends, especially in Sweden, and what I experienced at SJ happened between 1962 and 1983, so for many these are historical events, so I will occasionally share glimpses from those years.

Here comes the first little glimps. For a few years I had the postal address "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna is a community located south of Uppsala at the double railroad track to Stockholm. I lived in the railroad station. My apartment was a one bedroom apartment at the south end of the station building. Kitchen and living room on the ground floor and one bedroom upstairs. It was only the relatively narrow platform between the house and the tracks. The building shook every time a train passed. The china rattled in the cabinets and the paintings never hung horizontally on the walls. 118 trains passed per day on the double track. I got used to the noise and shaking pretty soon as the trains passed. It went so far that if there was any traffic disturbance during the night and the trains stood still, then I woke up because there was something missing.

Almost all trains, both passenger trains and freight trains, passed Bergsbrunna without stopping. The station was unmanned, but there was a small local freight train running at regular intervals to exchange freight cars at the brick mill, which was located on the east side of the station. Besides train engineer and sitchman, a switch operator came with the train. He unlocked the old control tower south of the station house and operated the switches to the brick mill track. It was a so-called lever switch (see photo) and it took a lot of strength to change the switches between the different tracks.

I myself had a position at Uppsala Central Station. Uppsala had a city bus line that ran to Bergsbrunna, so in winter time I took the bus to and from work. In the summer I biked. But it was always a problem to find a free bike stand at Uppsala C. Everyone in Uppsala took the bike to the train. In fact, one of my first jobs in Uppsala was to plan how we could expand the area for bicycle parking. But that's another story.

Coronavirus 2020/03/21

 
English after Swedish

Fotot, taget av mig 1978 på inlandsbanan i trakten av Vilhelmina, skall illustrera den situation vi just nu befinner oss i med Coronaviruset. Tog jag fotot från förarhytten eller sista vagnen? Åker vi från mörkret mot ljuset eller från ljuset in i ett djupare mörker?

Jag har just kommit hem från att ha varit ute och handlat och skulle uträtta en del andra ärenden också. Men de andra ärendena blev det inget av för alla de ställena var stängda. Target var dock öppet och jag köpte det jag behövde och de hade till och med talettpapper. Jag köpte en förpackning med sex rullar som namnsdagspresent åt Marilyn. Nej, vi har inga namnsdagar här i USA, men Marilyn's andra namn är Joyce och det har jag översatt till Josefina och Josefina hade namnsdag i torsdags.

Det är en overklig situation här nu. Knappt några bilar på gatorna alls och som sagt de flesta affärer, restauranger, skolor, biografer, och andra ställen är stängda. Bensinpriset har också rasat, till viss del beroende på miskad efterfrågan och även till följd av överproduktion. När jag tankade kostade bensinen ungefär 5 kr per liter.

Marilyn och jag träffas dagligen. Vi lagar mat tillsammans, hon spelar lite piano för mig, vi ser DVD filmer, senast var det "Borta med vinden" och den filmen var tre timmar lång. Hon hjälper mig även med att gå igenom mina skåp, garderober och andra förvaringsplatser här för att rensa allt som har samlats genom årens lopp. Det blir oftast tre ungerfär lika stora högar. En som jag skall spara, en som skall ges bort till välgörenhet och en som jag kastar bort. I Sverige har jag hört att ni kaller det här för "Dödsstädning". Och när vädret är vackert tar vi promenader. Marilyn har också två cyklar. En har inte använts på länge, men med ny luft i däcken och olja på kedjan kommer den nog att rulla bra också, så när det blir lite varmare blir det nog cykelturer av.

Nej, jag måste sluta skriva nu för fört skall presidenten ha sin dagliga "breefing" på TV'n och sen kommer den lokale guvernören att ha sin. Skall bli intressant att se vad de hittar på i dag, utegångsförbud?

English

The photo, taken by me in 1978 on the inland railroad in the neighborhood of Vilhelmina, will illustrate the situation we are currently in with the Coronavirus. Did I take the photo from the cab or the last car? Do we go from the darkness to the light or from the light into a deeper darkness?

I have just come home from having been out shopping and would be doing some other business too. But the other businessess did not happen because all the places were closed. Target, however, was open and I bought what I needed and they even had bathróom tissues. I bought a pack of six rolls as a name day present for Marilyn. No, we have no name days here in the US, but Marilyn's second name is Joyce and I translated that to Josefina and Josefina had a name day last Thursday.

It is an unreal situation here now. Hardly any cars on the streets at all and as I said most shops, restaurants, schools, cinemas, and other places are closed. Gasoline prices have also plummeted, to some extent due to less demand and also due to overproduction. When I refueled, the gasoline cost $1.89 per gallon.

Marilyn and I meet daily. We cook together, she plays a little piano for me, we watch DVD movies, most recently it was "Gone with the Wind" and that movie was three hours long. She also helps me go through my cabinets, wardrobes and other storage places here to clear everything that has accumulated over the years. There will usually be three equal piles. One to save, one to give to charity and one to throw away. In Sweden, I have heard that you call this "Death Cleaning". And when the weather is beautiful we take walks. Marilyn also has two bicycles. One has not been used for a long time, but with new air in the tires and oil on the chain, it will probably roll well too, so when it gets a little warmer, there will probably be bike rides also.

Now, I have to stop writing before the President will have his daily "briefing" on the TV and then the local governor will have his. It will be interesting to see what they come up with today, curfew?

Sagan om en sten.
The story of a rock.

Det var en gång en stor stenbumling som låg mitt i en åker i det mörkaste Småland. Under årens gång var det många torpare som hatade den stenen, men den var för stor för dem att flytta bort till någon av de många stengärdesgårdarna. De hade helt enkelt varit tvugna att plöja och så och skörda runt den.

Once upon a time there was a large boulder that lay in the middle of a field in the darkest Småland. Over the years, many crofters hated that stone, but it was too big for them to move away to any of the many fences. They had simply been forced to plow and sow and harvest around it.

En dag kom en man vandrande över åkrarna. Han stannade vid alla stenar, gick runt dem och betraktade dem fundersamt. När han kom till stenbumlingen gick han runt den flera gånger och gav den en noggrann beskådning. Sen sade han för sig själv: "Det är den rätta stenen", och gick med raska steg därifrån.

One day a man came walking across the fields. He stopped at all the stones, walked around them and looked at them thoughtfully. When he came to the boulder he walked around it several times and gave it a careful inspection. Then he said to himself, "This is the right stone," and walked quickly from there.

Någon dag senare kom han tillbaka med några andra personer. De betraktade stenbumlingen och gjorde upp planer vad de skulle göra med den. Ytterligare några dagar senare kom de tillbaka med stora maskiner. En maskin grävde runt stenen. En annan maskin med lyftgafflar, lyfte upp stenbumlingen och lade ner den försiktigt på en lastpall. Sen spikade man ihop en krage runt stenen. På kragen stod det Volvo.

A day later, he returned with some other people. They watched the boulder and made plans for what to do with it. A few days later they came back with big machines. A machine dug around the boulder. Another machine with lifting forks, lifted the boulder and gently lowered it onto a pallet. Then they made a pallet collar around the stone. On the pallet collar it said Volvo.

Volvo säger ni. Är det inte ett företag som tillverkar bilar? Jo det är så, men ser ni, den man som först hittade stenen hade tidigare varit i Minnesota i de områden som många invandrade smålänningar bosatte sig i. Där hade han bland annat besökt ett gammalt hus som hade byggts av en av dessa invandrare. Det var nu ett museum och känt för att vara det hus som den svenske författaren Vilhelm Moberg hade utsett till att vara det hus där huvudpersonerna i hans bokserie om utvandringen från Sverige, Karl Oskar och Kristina skulle bo i den sista delen av deras liv på jorden. Det huset kallades för Nya Duvemåla. Mannen hade även noterat att det inte fanns en enda sten runt det huset. Han fick den vilda iden i huvudet att han skulle flytta en sten från Småland till det huset i Minnesota. Han lyckades få Volvo att hjälpa honom med flytten mot att de fick använda händelsen i sin reklam. Och resten är historia.

Volvo you say. Isn't that a company that makes cars? Yes, it is, but you see, the man who first found the stone had previously been in Minnesota in the areas where many immigrants from Småland settled. There, among other things, he had visited an old house that had been built by one of these immigrants. It was now a museum and known for being the house that Swedish author Vilhelm Moberg had designated to be the house where the main characters in his book series about emigration from Sweden, Karl Oskar and Kristina, would live in, the last years on earth . That house was called Nya Duvemåla. The man had also noted that there was not a single stone around that house. He got the wild idea in his head that he would move a stone from Småland to that house in Minnesota. He succeeded in getting Volvo to help him with the move and then being able to use the event in their advertising. And the rest is history.

Den småländska stenen anlände till Nya Duvemåla på en stor lastbil.
The stone from Småland arrived at New Duvemåla on a large truck.

 
En gaffeltruck flyttade stenen försiktigt från lastbilen till dess viloplats framför huset.
A forklift gently moved the stone from the truck to its resting place in front of the house.

Stenen är på plats. Mannen till höger är mannen i berättelsen. Karl Werner Peterson.
The stone is in place. The man on the right is the man in the story. Karl Werner Peterson.

Det var en stor församling som betraktade skådespelet med stenflytten. Även Karl Oskar och Kristina längst till höger.
There was a large congregation watching the spectacle with the stone move. Also Karl Oskar and Kristina at the far right.

Stenen finns kvar att beskåda än i dag. Välkommen att besöka Karl Oskar House/Nya Duvemåla i Lindström, Minnesota. Museet är öppet (om Coronaviruset inte hindrar det) varje söndag eftermiddag under sommaren. Om du vill besöka det vid någon annan tid kontakta mig via e-mail och jag skall försöka ordna så någon kan visa huset då. Min e-mail Svendasvede@aol.com.

The stone remains to be seen today. Welcome to visit Karl Oskar House / New Duvemåla in Lindström, Minnesota. The museum is open (if the Corona virus does not prevent it) every Sunday afternoon during the summer. If you want to visit it at some other time contact me via email and I will try to arrange so that someone can show the house then. My e-mail Svendasvede@aol.com.