Jag som tågklarerare/Station master vid Turntable & Western Railroad vid Jackson Street Rounhouse i St Paul, MN. - I as train despatcher/Station master vid Turntable & Western Railroad vid Jackson Street Rounhouse i St Paul, MN.

English below the Swedish.

Jag har varit borta från min blogg i ett par år då mycket tragiska saker hände. I dag fick jag lust att skriva mera än vad jag vill göra på Facebook. Där skriver jag mera korta sponta inlägg. Mina planer nu är att skriva här en gång i veckan. Vi får se hur det blir.

I alla fall så ser min livscykel ut att gå mot sin fullbordan. Jag är åter ensam i livet. Min hustru under 42 år, Chris, dog den 1a mars, 2016. Hon var hemma uder sin sista tid, och jag tog hand om henne. Då blev det för mycket för mig att även ta hand om vår sista hund, Dalmatinertiken Francine. Hennes uppfödare ordnade ett bra hem för henne där det redan fanns en Dalmatiner att umgås med. Så nu har jag alltså endast katterna Friendly och Lexis kvar. De är ett sällskap och något att ha ansvar för och pyssla om. Friendly sover med mig i sängen om nätterna.

Efter att Chris dog blev jag mycket deprimerad och satt bara inne vid köksbordet, stirrade ut genom fönstret och tröståt. Jag gick snabbt upp 6 kilo. Min läkare var mycket orolig och insiserade på att jag skulle finna något intressant att fylla min tid med. Han föreslog att jag skulle bli volontär någonstans. Mitt största intresse har alltid varit järnvägen och efter lite letande på internet hittade jag ett järnvägsmuseum i St Paul som jag besökte. http://www.transportationmuseum.org/ Jag tyckete om miljön och de människor jag träffade där och blev antagen som volontär där. Det var verkligen ett lyckat steg. Jag trivs i miljön och har fått många goda vänner bland de andra volontärerna där. Fotot ovan är från museet och även det sluter en cirkel. 1969 var jag tågklarerare i Uppsala, Sverige och nu är jag det igen här vid Turntable & Western Railroad i St Paul, MN ibland bland många andra funktioner. Det här voluntärjobbet är en av de saker som har gett mig livsviljan tillbaka.

Jag bor nu i ett äldreboende, Waterford http://waterfordliving.org/ och har egen fin lägenhet med allt, till och med egen tvätt och tork. Jag flyttade in medan Chris ännu låg på långvården. När jag etablerat mig tog jag hem Chris och skötte henne hemma. Lägenheten är rullstolsanpassad. Den dam som visade mig den lägenheten och skrev kontraktet, Corinne Bielenberg, blev vi goda vänner med. Hennes man Steven Bielenberg är pastor i King of Kings Lutheran Church, http://www.kingofkingsroseville.org/ och även med honom blev vi goda vänner. Pastorsparet var ett stort stöd och mycket hjälp under Chris sista tid. Jag är nu medlem i hans kyrka och har även vänner där.

På senhösten 2016 fick jag fantastiskt ont i magen. Jag kunde inte röra mig och ringde efter ambulans. De tog mig till akuten på North Memorial Hospital, där man konstaterade att min blindtarm hade brustit. Man opererade genast, men komplikationer tillstötte, så jag fick stanna en vecka. Mina vänner, Bielenbergs och Dave Barlage, tog hand om katterna och var till stor hjälp och stöd. Den brustna blindtarmen förde med sig att jag fick ännu en mycket god vän. En av sköterskorna, Ghazaleh, chockade mig med att prata svenska. Det visade sig att hon bott i Sverige en del av sitt liv och tagit sin sjuksköterskeexamen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon är mycket duktig på att laga hälsosam mat och motionerar mycket. Hon har haft ett mycket gott inflytande på mig, så nu motionerar jag regelbundet, ibland tillsammans med henne, och dessutom har jag börjat laga min egen mat hemma. Hon har även två katter, Pishi och Floki. Den senare är en viking. Hennes mat- och moionsprogram för mig, har fått mig att gå ner 1.5 kilo. En trend som jag hoppas kommer att fortsätta. Mitt mål är att gå ner de 6 kilo jag gick upp när Chris dog.

Innan det här blir för långt och trist vill jag bara nämna att jag hade prostatakanser och opererade bort min prostata. Jag är nu helt kanserfri. Operationen skedde på min födelsedag den 14e augusti 2017. Den mycket duktige operationsläkaren, Dr. Twidwell, gav mig till och med en bakelse med ljus i när jag vaknade från operationen med sträng tillsägelse att jag inte fick äta den på en vecka. Den här gången hamnade jag tyvärr inte på Ghazaleh's avdelning, men hon såg till mig ändå, liksom många andra goda vänner som jag hade fått under senaste året.

Jag har mycket mer att berätta, men slutar här för i dag med att säga att jag mår riktigt bra, med många nya och gamla vänner och aktiviteter som är positiva (även om vissa av motionsslingorna Ghazaleh släpar mig med på är jobbiga - men nyttiga.)

Vi hörs!

English

I have been gone from my blogg during a couple of years when very sad things happened. Today I got the urge to write more than what I normally do on Facebook. There I mostly write short spontanious entries. My plan is now to write here once a week. Let's see what happens.

Whatever, my life circle seems to be closing. I am once more alone. My wife of 42 years, Chris, died March 1, 2016. She spent her last time here at home, and I cared for her. At that time it became too much for me to also care for our last dog, the Dalmatian Francine. Her breeder found a new good home for her where it already was another Dalmatian to socialize with. Thus now I only have the cats Friendly and Lexis left. They are company and some thing to be resposible for and care for. Fiendly sleeps with me in the bed at night.

After Chris died I became very depressed and just sat at my dining room table, looking out the window and eating. I quickly gained 14 pound. My doctor was very worried over me and insisted that I should find something interesting to fill my time with. He suggested I should become a volonteer someplace. My biggest interest has always been railroading and after some looking around on internet I found a railroad musum in St Paul, which I visited. http://www.transportationmuseum.org/ I liked the environment and the people I met there and was accepted there as a volonteer. It really was a lucky step. I like the environment and have gained many friends among the other volunteers there. The photo above is from the museum and even that is the closure of an circle. 1969 I worked as train dispatcher in Uppsala, Sweden and now I am that again here the Turntable & Western Railroad in St Paul, Minnesota amoung many other functions at the museum. This volonteer duty is one of the things that have given me back my reason to live.

I live in a 55+ facility, Waterford http://waterfordliving.org/ and have a nice apartment of my own with all I need, even washer and dryer. I moved in while Chris still was at the care center. When I was establised I took home Chris and cared for her here. The apartment is adapted for whellchairs. We became good friends with the lady who showed me the apartment and made out the rental agreement, Corinne Bielenberg, Her husband, Steven Bielenberg, is Senior Pastor at King of Kings Lutheran Church, http://www.kingofkingsroseville.org/ and we became friends even with him. The Pastor and his wife were a great assett and much help during Chris' last time. I am now a member of his church and have many friends there.

Late Fall 2016 I got a terible stomack pain. I could not move and called 911. The ambulace took me to North Memorial Hospital, where they found out that my appendix had burst. They operated at once, but some complications made me stay in the hospital for a week. My friends, Bielenbergs, and Dave Barlage, took care of my cats and helped me a lot. The burst appendix gave me another good friend. One of the nurses, Ghazaleh, chocked me by talking Swedish. It turned out that she had lived in Sweden and acquired her nusing training and exam at Sahlgrenska sjukhuset in Gothenburg, Sweden. She is a very good cook regarding healthy food and exerccise a lot. She has had a very good influence on me, so now I exercise regularly, sometimes together with her. In addition I have begun to cook my own food at home. She has two cats, Pishi and Floki. Floki is a Viking. Ghazaleh's food- and exercise programs for me, have made me loose 3 pound. A trend which I hopw will continue. My goal is to loose all of the 14 pounds I gained when Chris died.

Before this turns out to be too long and boring I only want to mention that I had prostate cancer and they took out my prostate. I am now completely free from cancer. The surgery happened on my birthday, August 14, 2017. The very skilled surgeon, Dr. Twidwell, even gave me a cup cake with a candle in when I woke up. But he sternly forbade me to eat it for a week. This time I was not lucky enough to end up at Ghazaleh's ward , but she checked in on me anyhow, as well as many of the other good friends I had gained during the last year did.

I have much more to tell, but stop here for today by saying that I feel very good, with many old and new friends and positive activities (even if some of the exercise paths Ghazaleh drags me around on are cumebersome - but good for me).

See you later!   

 

Karl-Gustav "Kalle" Sjöström

16 januari 2018 07:25

Kul att läsa, även om en del faktiskt är känt för mig sedan tidigare. Fortsätt med dina blogginlägg, Sven!

 

Anna-Lisa

16 januari 2018 09:59

Det var nog en tuff tid men jag är glad att du kommit i farten igen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...