English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.

Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.

Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i handtagen. Men i går blev den lite lättare. En av de större bördorna i påsen, en boköversättning, blev klar och jag kunde ta den ur påsen. Bara för att genast fylla tomrummet med en ny börda. Men den nya bördan är inte så tung även om den har större volym. Det är ett självpåtaget projekt runt det historiska huset, Karl Oskar House/Nya Duvemåla, i Lindström. Minnesota.

Huset byggdes i mitten av artonhundratalet av invandraren Carl Linn från Hovmantorp i Sverige. Denne Carl Linn är Marilyn's morfarsfar. Just det huset utsåg författaren Vilhelm Moberg till att bli huset hans uppdiktade invandrare Karl Oskar skulle bo i. Moberg var på väg till Gladerkyrkogården under sin faktainsamlingsresor i Amerikas svenskbygder när han fick se huset på en liten kulle. "I det där huset skall Karl Oskar dö" lär han ha utbrustit. Huset ägs av kommunen men förvaltas av en ideell förening där båda jag och Marilyn är styrelsemedlemmar.

Nu har min nyfikenhet tagit överhanden och jag vill veta så mycket som möjligt om det huset och dess öden genom tidens gång. Från invandraren Carl Linn till dagsläget. Vem har bott där? Vem har lekt där? Vad har hänt där? Mycket intressanta fågor Bland annat har jag ställt upp en kronologist lista med några svar på dessa frågor. Mer hoppas jag kunna fylla i.
1825, 18/11 föddes Carl Jonasson/Linn i Hovmantorp
1852, 08/?? Carl Linn seglar från Göteborg på Abrosius
1852, 10/?? Carl Linn når Ki Chi Saga
1853, våren Carl Linn ansöker om hemman på en fastighet mellan Linn sjön och Kroonsjön och bygger där en timmerstuga.
1995 Familjerna Gerald och Urban Holt donerade huset Nya Duvemåla till Chisago Historical Society.
1996, 09/13 Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia av Sverige besöker Karl Oskars Hus.
1996, 10/13 Benny Andersson och Björn Ulvaeus besöker huset i samband med ett framförande av deras svenska succémusikal, "Kristina från Duvemåla" på Chisago Lakes High School, Lindström.
2019, 07/05 Släkten Moberg har släktträff vid Nya Duvemåla

Nog om det. I botten på min påse finns det alltid återkommande glada, nyttiga saker, som månadsstädning av huset, voluntärjobb på American Swedish Institute, och inte minst musik, konserter, Nya Duvemåla Folkmusiklag med mycket mera.

Livet är fantastiskt när påsen är full!

English

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 12. Life is like a bag.

Life is like a bag, empty and void of content if you don't fill it with something.

My bag has been overflowing and so heavy that I didn't dare lift it by the handles. But yesterday it got a little easier. One of the larger burdens in the bag, a book translation, was finished and I was able to take it out of the bag. Only to immediately fill the void with a new burden. But the new burden is not so heavy even though it has more volume. It is a self-imposed project around the historic house, Karl Oskar House/Nya Duvemåla, in Lindström. Minnesota.

The house was built in the middle of the nineteenth century by the immigrant Carl Linn from Hovmantorp in Sweden. This Carl Linn is Marilyn's great-grandfather. The author Vilhelm Moberg designated that very house as the house his fictional immigrant Karl Oskar would live in. Moberg was on his way to Glader Cemetery during his fact-gathering trips in the Swedish regions of America when he saw the house on a small hill. "Karl Oskar will die in that house," he is said to have exclaimed. The house is owned by the municipality but is managed by a non-profit association where both Marilyn and I are board members.

Now my curiosity has gotten the better of me and I want to know as much as possible about that house and its fate over time. From the immigrant Carl Linn to the current situation. Who has lived there? Who has played there? What has happened there? Very interesting points. Among other things, I have drawn up a chronological list with some answers to these questions. I hope to fill in more.
1825, 18/11, Carl Jonasson/Linn was born in Hovmantorp
1852, 08/?? Carl Linn sails from Gothenburg on Abrosius
1852, 10/?? Carl Linn reaches Ki Chi Saga
1853, spring Carl Linn applies for a homestead on a property between Lake Linn and Lake Kroon and builds a log cabin there.
1995 The Gerald and Urban Holt families donated the Nya Duvemåla house to the Chisago Historical Society.
1996, 09/13 King Carl XVI Gustaf and Queen Silvia of Sweden visit the Karl Oskar House.
1996, 10/13 Benny Andersson and Björn Ulvaeus visit the house in connection with a performance of their Swedish hit musical, "Kristina from Duvemåla" at Chisago Lakes High School, Lindström.
2019, 07/05 The Moberg family has a family reunion at Nya Duvemåla.

Enough about that. At the bottom of my bag there are always recurring happy, useful things, such as monthly cleaning of the house, volunteer work at the American Swedish Institute, and not least music, concerts, Nya Duvemåla Folk Musik Lag and much more.

Life is great when the bag is full!

Steget in i dataåldern,

När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbord en telefon och lite vid sidan om i bakgrunden fanns en räknemaskin.

När jag till exempel jobbade på avlöningskontoret vid SJ's Huvudverkstad i Örebro räknade vi ut avlöningarna för de 1200 verkstadsarbetarna på manuella räknesnurror. Det var ett evigt snurrande fram och tillbaka på veven på räknemaskinen, men det fungerade alltid. Avlöningarna blev aldrig sena. Måga år senare hade jag avancerat till en elektrisk räknemaskin när jag räknade ut de olika kostnadsvarianterna som ingick i de fraktavtal jag erbjöd järnvägens större transportkunder. Räknemaskinen fanns inte ens på mitt skrivbord, utan lite vid sidan om. På den centrala platsen mitt på skrivbordet fanns papper och penna.

Men när jag klev in på kontoret hos min arbetsgivare i USA omgavs jag plötsligt av datorer. Nu var det telefonen som hamnade i ett hörn i bakgrunden. På fotot av mig i min kub ärag omgiven av tre datorer. Det ligger faktiskt en penna på ett pappersark på skrivbordet också, men de intar inte den centrala plats som på mitt skrivbord i Sverige. Varför jag hade tre datorer runt mig minns jag inte, men jag minns att jag använde alla tre. Jag hade även en fjärde dator som inte syns på fotot. Det var en ganska klumpig bärdator, inte som dagens laptops, som jag tog med mig på bussen de dagar jag arbetade i ett distributionscenter i St Paul. Min ordinarie arbetsplats var i centrum av Minneapolis. De var före den egenliga knädatorns tid. Den introducerades i slutet av 90-talet.

I dag finns det datorer av olika slag i de flesta hem. Vi har flera hemma. Det skulle bli svårt att fungera med det aktiva liv som vi för, utan datorer och internet. En av datorerna har jag inte anslutit till internet. Den har jag för min personliga information och finanser som jag inte vill riskera att de blir hackade. Sen har vi en för Levi att sova på. Jag har dock papper och penna på mitt skrivbord också och vet dessutom hur man skall använda dem. Det mesta jag skriver för hand skriver jag i kursiverad skrivstil. Så lite gammalmodig är jag innerst inne och har ännu inte tagit steget fullt ut med båda fötterna in i datorernas värld.

ENGLISH

The step into the computer age,

When I took the step across the Atlantic, I also took the step into the computer age.

In Sweden, I lived from 1945 to 1983 without computers. During my working life, the most advanced aid I had on my desk was a telephone, and a little off to the side in the background was a calculator.

For example, when I worked in the payroll office at SJ's main workshop in Örebro, we calculated the wages for the 1,200 workshop workers on manual calculators. It was an eternal spinning back and forth on the crank of the calculator, but it always worked. The payments were never late. Many years later, I had advanced to an electric calculator when I worked out the various cost variants included in the freight contracts I offered to the railroad's major transport customers. The calculator wasn't even on my desk, but a little off to the side. In the central place in the middle of the desk were paper and pen.

But when I stepped into the office of my employer in the US, I was suddenly surrounded by computers. Now it was the phone that ended up in a corner in the background. In the photo of me in my cubicle I am surrounded by three computers. There is actually a pen on a sheet of paper on the desk too, but they don't occupy the central place like on my desk in Sweden. Why I had three computers around I don't remember, but I remember using all three. I also had a fourth computer which is not visible in the photo. It was a rather bulky laptop, not like today's laptops, that I took with me on the bus the days I worked in a distribution center in St. Paul. My regular workplace was in downtown Minneapolis. This were before the laptop era. Today's laptops were introduced in the late 90s.

Today, there are computers of various kinds in most homes. We have several at home. It would be difficult to function with the active life we lead without computers and the internet. I have not connected one of the computers to the internet. I have it for my personal information and finances that I don't want to risk being hacked. And then we have one for Levi to sleep on. However, I also have paper and pens on my desk and also know how to use them. Most of what I write by hand, I write in cursive writing style. That's how old-fashioned I am deep down and have not yet taken the step fully with both feet into the world of computers.

English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?

Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare skäms jag att medge att det har spårat ur någonstans. Det har blivit lite olika ämnen allteftersom tankarna stannat till på något ämne, en händelse, eller i ett tomrum.

Jag älskar att skriva och fantisera. I Sverige skrev jag kåserier, funderingar för några mindre veckotidningar. Det har tagit mer fart sen jag bosatte mig här i USA. Under många år skrev jag ett kåseri på svenska varje vecka för den SvenskAmerikanska tidningen Nordstjernan Svea. Det var en veckotidning som gavs ut i New York och jag skrev under rubriken: "Svens-ka Funderingar". Jag har även mer eller mindre sporadiskt skrivit i andra SvenskAmerikanska tidningar här och även för reguljära småtidningar som ges ut i svenskbygderna här, Country Messenger i Scandia bland andra.

Det skrivna ordet från papper och penna till datorn. Under folkskoletiden lärde vi oss skriva i kursiv stil. Min mor tyckte att min skrivstil var för slarvig, så under sommarloven fick jag inte gå ut innan jag suttit vid min fars skrivbord en halvtimme eller så och skrivit av någon boktext. Min handstil blev med tiden riktigt läslig. Ledsamt nog är den nu med ålderns rätt inte så vacker längre, men fullt läslig för den som kan läsa kursiv text. I realskolan fick jag lära mig skriva stenografi, men på grund av att jag inte använt den kunskapen under årens lopp skriver jag snabbare vanlig text för hand numera. En annan fördighet som rostat ihop för mig är telegrafin. Att snabbt, helst utan att ens tänka, formulera pipandet i hörlurarna till bokstäver var en konst. De gällde att bara skriva bokstav för bokstav och inte läsa texten innan meddelandet var avslutat. Om man började läsa under det man skrev var man snart förlorad. Emellan papper och penna och stenografin kom maskinskrivningen. Det var även ett av ämnena i skolan som jag är mycket tacksam för. Tangenbordet på min dator är i stort sett detsamma som på skrivmaskinen.

Att skriva på datorn är bekvämt. Man kan flytta om i texten och redigera det hela enkelt. När man skrev med penna på papper gällde det att planera texen på förhand. På datorn är det bara att skriva som man tänker och sedan gå tillbaka och redigera, lägga till och dra bort. Superbekvämt.

Så, jag kommer nog att fortsätta skriva. även om titeln "Amerikabrevet" är något missvisande. Men från Amerika kommer det i alla fall.

English.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 10, What became of the "America Letter"?

Yes, you can ask that. I had imagined this as a series of letters written by a Swedish immigrant in Minnesota. But as an old railwayman, I am ashamed to admit that it has gone off the rails somewhere. It has become slightly different topics as the thoughts stopped on a topic, an event, or in an empty space.

I love to write and fantasize. In Sweden, I wrote columns, musings for some smaller weekly newspapers. It has picked up more speed since I settled here in the US. For many years I wrote a piece in Swedish every week for the Swedish-American newspaper Nordstjernan Svea. It was a weekly newspaper published in New York and I wrote under the heading: "Svens-ka Funderingar". I have also more or less sporadically written in other Swedish-American newspapers here and also for regular small newspapers published in the Swedish regions here, Country Messenger in Scandia among others.

The written word on paper and with a pen to the computer. During primary school, we learned to write in cursive style. My mother thought my writing style was too sloppy, so during the summer holidays I wasn't allowed to go out and play until I sat at my father's desk for half an hour or so and typed out some book text. My handwriting eventually became really legible. Sadly, with age, it is not so beautiful anymore, but fully legible for those who can read cursive text. In secondary school, I was taught to write shorthand, but due to not having used that knowledge over the years, I now write plain text faster by hand. Another skill that rusted out for me is telegraphy. Quickly, preferably without even thinking, formulating the beeping in the headphones into letters was an art. They were to only write letter by letter and not read the text until the message was finished. If you started reading while you wrote, you were soon lost. Between paper and pen and shorthand came typing. It was also one of the subjects at school for which I am very grateful. The keyboard on my computer is pretty much the same as on the typewriter.

Typing on the computer is comfortable. You can move the text around and edit the whole thing easily. When writing with pen on paper, it was important to plan the text in advance. On the computer, just type as you like and then go back and edit, add and remove. Super convenient.

So, I'll probably keep writing. although the title "The Letter to America" is somewhat misleading. But it comes from America anyway.

English after Swedish

I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag bodde alltså i stationshuset. Min lägenhet var en tvårummare i södra änden av stationshuset. Kök och vardagsrum på bottenvåningen och ett sovrum på övervåningen. Det var endast den relativt smala plattformen mellan huset och spåren. Byggnaden skakade varje gång ett tåg passerade. Porslinet skallrade i skåpen och tavlorna hängde aldrig vågrätt på väggarna , men jag stortrivdes.

 
Det passerade 118 tåg per dygn på dubbelspåret. Jag vande mig ganska snart vid bullret och skakningarna när tågen passerade. Det gick så långt att om det under natten blev någon trafikstörning och tågen stod stilla, så vaknade jag av att det saknades något.

Bergsbrunna station var avbemannad, så alla tåg, såväl persontåg som godståg, passerade utan att stanna. Men det fanns ett tegelbruk med spåranslutning på stationens östra sida. Med jämna mellanrum kom en så kallad vagnuttagning, litet lokalt godståg, för att utväxla vagnar vid tegelbruket. Förutom lokförare och växlare så följde en tågklarerare med tåget.

Han låste upp det gamla ställverkstornet söder om stationshuset och lade om växlarna in till tegelbruksspåret. Det var ett så kallat hävstångsställverk och det krävdes mycket styrka för att lägga om växlarna. Men Vivert Lilja hade den styrka som behövdes.

Själv hade jag en befattning vid Uppsala Central. Uppsala hade en stadsbusslinje som gick till Bergsbrunna, så på vintern tog jag bussen till och från jobbet. På sommaren cyklade jag. Men det var alltid ett elände att finna ett ledigt cykeställ vid Uppsala C. Alla i Uppsala tog cykeln till tåget. Ett av mina första jobb i Uppsala blev faktiskt att planera hur vi kunde utöka området för cyckelparkeringen. Men det är en annan historia.

När vi förra sommaren besökte Sverige körde vi ut till Bergsbrunna. Av stationshus och ställverkstorn kunde vi inte finna något spår (Ha!). Men vi hittade den jordkällare som tillhörde huset gömt i ett buskage. Dörren var ordentligt igenspikad, så vi kunde inte gå in och se om jag glömt någon syltburk där när jag flyttade in till Uppsala.

ENGLISH

Today I was reminded of the time when, for a few years in the late 1960s, I had the postal address "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna is a community located south of Uppsala on the double railroad track to Stockholm. So I lived in the station building. My apartment was a two-room apartment at the south end of the station building. Kitchen and living room on the ground floor and a bedroom upstairs. There was only the relatively narrow platform between the house and the tracks. The building shook every time a train passed. The crockery rattled in the cupboards and the paintings never hung horizontally on the walls, but I really enjoyed it.

118 trains per day passed on the double track. I soon got used to the noise and shaking when the trains passed. It went so far that if during the night there was a traffic disturbance and the trains stopped, I woke up to find that something was missing.

Bergsbrunna station was unstaffed, so all trains, both passenger and freight trains, passed without stopping. But there was a brickyard with a track connection on the east side of the station. At regular intervals, a small local goods train, came to exchange wagons at the brickyard. In addition to the train driver and switch person, a train dispatcher accompanied the train. He unlocked the old switch tower south of the station house and relaid the switches into the brickworks track. It was a so-called lever switchgear and it required a lot of strength to shift the gears. But Vivert Lilja had the strength that was needed.

I myself had a position at Uppsala Central. Uppsala had a city bus line that went to Bergsbrunna, so in the winter I took the bus to and from work. In the summer I biked. But it was always a misery to find a free bike rack at Uppsala C. Everyone in Uppsala took the bike to the train. One of my first jobs in Uppsala was actually to plan how we could expand the area for the bicycle parking. But that's another story.

When we visited Sweden last summer, we drove out to Bergsbrunna. We could not find any tracks of the station house and switchgear tower (Ha!). But we found the dirt cellar that belonged to the house, hidden by a bush. The door was jammed shut, so we couldn't go in and see if I forgot any jars with jam there when I moved in to Uppsala.