English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.

Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Släggan". Nåväl, vi var en livlig klass och småpratade med varandra under lektionerna. Om någon av mina gamla skolkamrater läser det här så ler de säkert igenkännande. Men i Släggans klass var det ofta tyst för om någon pratade röt han till åt pratmakaren: "Vad pratar du om?". Varvid eleven oftast svarade: "Ingenting, magistern," Varpå Släggan röt igen: "Har du ingenting att säga, så säg det inte här!"

Nu är det bara så att jag har ingenting att skriva, men kommer att gå helt emot Släggans order och ändå skriva det här. När man saknar inspiration kan man alltid börja sitt epos med de klassiska: "Det var en mörk och stormig natt". Så här blir det -

Det var en mörk och stormig natt på 1960-talet när jag hade nattskiftet vid järnvägen som tågklarerare på Uppsala Central. Tågen kom och gick. Kaffepannan stod på elplattan på tågexpeditionen. Signallyktans batteri var fulladdat. Vid midnatt tog jag en promenad söderut på perrongen. Vinden låg på från väster och den förde med sig ljudet av domkykans klockor klämtande tolvslaget. Doften från Lindvalls kafferosteri fyllde mina näsborrar. Kom mig att fundera över om kaffet i pannan inne på tågexpeditionen skulle räcka de sex timmar som var kvar av mitt arbetspass. Persontåg 4460 från Stockholm var över en halvtimme sent när det rullade in på spår 4. Anledningen lär ha varit att den ordinarie lokföraren blev sjuk och det tog en halvtimme innan en reservförare äntrade loket i Stocholm. Förvånansvärt många resande klev av. Jag gissade att de varit i storstan och roat sig på teatrar och restauranger. Vissa var ganska högljudda när de gick ut till de väntande taxibilarna. Växlingspersonalen gjorde rundgång med loket och förberedde vad som behövdes för att det tågsättet skulle bli ett av de första pendeltågen till Stockholm nästa morgon. Det skulle bli det sista tåg jag vinkade av innan jag gick hem efter avslutat pass. Efter midnatt lugnade både tågtrafiken och vädret sig. Det var endast ett och annat godståg som passerade. Ovädret drog vidare. Vinden mojnade och molnen skingrade sig. Så när jag vandrde hemåt efter avslutat arbetspass var det en strålande morgon och staden höll på att vakna. Dagen skulle bli fin och jag skulle sova bort en stor del av den. Vad som började som en mörk och stormig natt slutade som en ljus och lugn morgon.

Så det var allså en helt nyskriven historia från ingenting jag hade att skriva en stund tidigare. Tänk vad mycket oskrivna historier det ryms i huvdet på en gammal gubbe.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 8. Having nothing to write.

I once had a teacher who always had striking comments. Speaking of him, he was also a hammer thrower and went by the name "The Sledgehammer" among us students. Well, we were a lively class and chatted with each other during the lessons. If any of my old school friends are reading this, they will surely smile in recognition. But in the Sledgehammer's class it was often quiet because if someone spoke he barked at the chatterbox: "What are you talking about?". Whereupon the student usually replied: "Nothing, Master," Whereupon the Sledgehammer roared again: "If you have nothing to say, don't say it here!"

Now it's just that I have nothing to write, but will go completely against the Sledgehammer's orders and write this anyway. When you lack inspiration, you can always start your epic with the classics: "It was a dark and stormy night". Here's how it goes -

It was a dark and stormy night in the 1960s when I had the night shift at the railway as a train dispatcher at Uppsala Central. The trains came and went. The coffee pot was on the hot plate at the train expedition. The signal lamp's battery was fully charged. At midnight I took a walk south on the platform. The wind was blowing from the west and it brought with it the sound of the cathedral bells striking twelve. The aroma from Lindvall's coffee roastery filled my nostrils. Made me think about whether the coffee in the pot inside the train expedition would be enough for the six hours left of my work shift. Passenger train 4460 from Stockholm was over half an hour late when it rolled in on track 4. The reason is said to have been that the regular train driver fell ill and it took half an hour before a reserve driver replaced the sick train driver in Stockholm. Surprisingly many travelers got off the train. I guessed that they had been in the big city and enjoyed themselves in theaters and restaurants. Some were quite loud as they went out to the waiting taxis. The switching staff switched the engine to the south end of the train and prepared what was needed for that train set to be one of the first commuter trains to Stockholm the next morning. It would be the last train I waved off before heading home after finishing my shift. After midnight, both the train traffic and the weather calmed down. It was only the occasional freight train that passed. The storm passed. The wind died down and the clouds dispersed. So when I wandered home after finishing my work shift, it was a glorious morning and the city was waking up. The day was going to be nice and I was going to sleep a large part of it. What started as a dark and stormy night ended as a bright and calm morning.

So this was a completely newly written story from nothing I had to write a while before. Think how many unwritten stories there are in the head of an old man.

English below Swedish under each photo

AMERIKABREVET Kapitel 7. Den som gör en resa har alltid något att berätta

Uppsala - San Francisco tur och retur med tåg, flyg, buss och båt.
Uppsala - San Francisco round trip by train, plane, bus and boat.

Kära vänner.

Eftersom min fru Chris och jag aldrig begåvades med några barn och hade arbetsgivare som erbjöd bra semestervillkor så utnyttjade vi friheten och reste mycket. Bland annat reste vi till USA varje år. 1975 blev en ganska lång och innehållsrik resa.

Dear friends.

Since my wife Chris and I were never gifted with any children and had employers that offered good vacation conditions, we took advantage of the freedom and traveled a lot. Among other things, we traveled to the USA every year. 1975 was a rather long and content-rich journey.

Vi flög till New York och tog sen tåget, Canadian National, därifrån till Chris skolkamrater som bodde i Brandon, Manitoba, Kanada. Tåget var långt och drogs av tre diesellok.

We flew to New York and then took the train, Canadian National, from there to Chris' schoolmates who lived in Brandon, Manitoba, Canada. The train was long and pulled by three diesel locomotives.
 

Resan gick i sovvagn över natt och min födelsedag firades i sovkupen.

The trip was in a sleeping car overnight and my birthday was celebrated in the sleeping compartment.

Chris vänner var bönder och hon fick en åktur på skördemaskinen.

Chris's friends were farmers and she got a ride on the harvester.

Resan gick vidare med tåg västerut via Vancouver i Kanada till Seattle i USA.

The journey continued by train west via Vancouver in Canada to Seattle in the USA.
 

I Seattle hittade vi ett matställe som passade en järnvägsentusiast.

In Seattle we found an eatery fit for a railroad enthusiast.
 

Sen fortsatte vi söderut till Lake Oswego i Oregon, och hälsade på släktingar till Chris.

Then we continued south to Lake Oswego in Oregon, and visited relatives of Chris.
 

Där tog jag mig ett dopp i sjön som givit orten dess namn.

There I took a dip in the lake that gave the place its name.
 

Sen fortsatte vi med tåg ner till San Francisco och provade på en tur med deras "Cable Cars".

Then we continued by train down to San Francisco and tried a ride with their "Cable Cars".
   

Vidare till Yosemite National Park med "The Hof Dome".

On to Yosemite National Park with "The Hof Dome".
 

Sen tåg och buss till Chris gamla universitet i Tulsa, Oklahoma, Oral Roberts University.

Then train and bus to Chris' old university in Tulsa, Oklahoma, Oral Roberts University.
 

Efter det omvänt med buss och tåg till New York igen.

After that reverse by bus and train to New York again.
   

I New York bordade vi atlantångaren Queen Elizabeth ll för en fem dagars resa över Atlanten till Cherbourg i Frankrike.

In New York we boarded the Atlantic liner Queen Elizabeth ll for a five-day trip across the Atlantic to Cherbourg in France.
         

Vi tog sen tåget från Cherbourgh till Stockholm och så vidare till Uppsala men stannade till en dag i Paris.

We then took the train from Cherbourgh to Stockholm and on home yo Uppsala, but stopped for a day in Paris.
 

Ja det var kort om det årets Amerikaresa. Något annat års resa kommer kanske senare.

Yes, that was in short that year's trip to America. Maybe another year's trip will come later.

English after Swedish

AMERIKABREVET Kapitel 6. Identiteter.

Kära vänner.

Vem är jag egentligen?

Hedersmedborgare ibland ursprungsinnevånarna i Nordamerika, pursvensk, utvandraren Karl Oskar, Amerikan eller "all of the above?

Tanken väcktes när ett av mina gamla inlägg på Facebook kom upp. Så här löd det:

"En av mina vänner här på FB har en följare som heter Indiankvinnan "Native American Woman". Det påminner mig om att jag är en hedersindian. Så här gick det till.
När vi anlände till Tulsa, Oklahoma 1983 fick jag jobb på matserveringen vid Oral Roberts University. Några av mina medarbetare där var mestadels Chippewa, men också några Apachee. De hade svårt att uttala Sven. Det kom främst ut som cykelnamnet Schwinn. Jag var ung då och ganska snabb, så snart började de kalla mig "Ten Speed". Jag kom bra överens med de infödda och de tog mig liksom under sina vingar. Sedan bestämde de sig för att göra mig till en hedersindian. Under en liten ceremoni som leddes av Chief, hans infödda namn var Chickahia, fick jag det inhemska namnet "Ten Speed of the Pale Foot Tribe". Sedan dess kallade alla på matserveringen mig "Ten Speed".

Jag vet inte, men eftersom ingen har återkallat min hederstitel, antar jag att jag fortfarande är "Ten Speed of the Pale Food Tribe".

Ten Speed of the Pale Foot Tribe

Jag är ju dock född i Sverige med helsvenska föräldrar. Jag har ännu en brytning när jag talar amerikanska och när folk då frågar varifrån jag kommer, brukar jag säga: "I am made in Sweden by only Swedish original parts". Det stämmer inte riktigt numera eftersom jag har fått några reservdelar från andra länder inmonterade. Jag hade gråstarr och fick nya ögonlinser inopererade. De var tillverkade i Japan. Mina löständer är tillverkade här i USA och var mina hörapparater är tillverkade vet jag inte, men svenska är de inte.

Så riktigt pursvensk är jag inte längre.

Nästan pursvensk

Här i svenskamerika brukar jag ofta personifiera den svenske utvandraren Karl Oskar Nilsson, huvudfiguren i Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Jag åker med i parader och liknande. Min fru, Chris, och jag var värdar som Kristina och Karl Oskar när musikalen "Kristina från Duvemåla" framfördes i Lindström, MN. Alltså är jag invandrare här och inte född amerikan.

Invandraren Karl Oskar

Men jag har fullt amerikanskt medborgarskap. Det har jag papper på. Jag arbetar även som "Election Judge" med presidentvalprocessen och är därmed officiellt godkänd som amerikan.

Amerikanen Sven

Vad är jag då? Jag kallar mig svensk utan att skämmas och känner till och med viss stolthet i det. Jag känner mig dock mera hemma nuförtiden i det amerikanska samhället än i det svenska. Jag har bott i norra Sverige och umgåtts med Samerna och jag har umgåtts med de Nordamerikansk urinnevånarna. Jag lystrar till namnen Sven-Olov, Ten Speed, Karl Oskar och enbart Sven.

Slutsats: Jag är en splittrad individ som började på livets bana så här oskyldig.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 6. Identities.

Dear friends.

Who am I really?

Honorary citizen among the original inhabitants of North America, pure Swedish, the emigrant Karl Oskar, American or "all of the above?

The idea was sparked when one of my old posts on Facebook came up. It read as follows:

"One of my friends here on FB has a follower called Native American Woman. It reminds me that I'm an honorary Indian. Here's how it happened.
When we arrived in Tulsa, Oklahoma in 1983, I got a job in the dining hall at Oral Roberts University. Some of my associates there were mostly Chippewa, but also some Apache. They had difficulty pronouncing Sven. It mainly came out as the bike name Schwinn. I was young then and quite fast, so soon they started calling me "Ten Speed". I got on well with the natives and they kind of took me under their wings. Then they decided to make me an honorary American Indian. During a small ceremony conducted by the Chief, his native name was Chickahia, I was given the native name "Ten Speed of the Pale Foot Tribe". From then on, everyone in the food service called me "Ten Speed".

Ten speed of the Pale Foot  Tribe

I don't know, but since no one has revoked my honorary title, I guess I'm still the "Ten Speed of the Pale Food Tribe".

However, I was born in Sweden. My parents were pure Swedes. I still have an heavy accent when I speak American and when people ask where I'm from, I usually say: "I am made in Sweden by only Swedish original parts". It is not quite right any longer because I have had some spare parts from other countries installed. I had cataracts and had new eye lenses implanted. They were made in Japan. My false teeth are made here in the USA and I don't know where my hearing aids are made, but they are not Swedish.

Almost pure Sweede

So I'm not really pure Swedish anymore.

Here in Swedish America, I often personify the Swedish emigrant Karl Oskar Nilsson, the main character in Vilhelm Moberg's emigrant books. I take part in parades and the like. My wife, Chris, and I were hosts as Kristina and Karl Oskar when the musical "Kristina from Duvemåla" was performed in Lindström, MN. So I am an immigrant here and not a born American.

The Immigrant Karl Oskar

But I have full American citizenship. I have papers on that. I also work as an "Election Judge" with the presidential election process and am thus officially approved as an American.

The American Sven

What am I then? I call myself Swedish without shame and even feel some pride in it. However, I feel more at home these days in American society than in Swedish society. I have lived in northern Sweden and socialized with the Sami and I have socialized with the North American natives. I go by the names Sven-Olov, Ten Speed, Karl Oskar and only Sven.

Conclusion: I am a broken individual who started life's path so innocently.

.

English after the Swedish

AMERIKABREVET Kapitel 5. Åldersbestämning.

Kära vänner.

Hur Gammal är jag?

Ålder bestäms vanligtvis av hur många år man levt, men det kan också identifieras med upplevelser, världshändelser, och andra milstolpar.

Att börja från början så föddes jag den dag president Harry S. Truman tillkännagav att Japan hade kapitulerat villkorslöst i andra världskriget.

Jag växte upp utan telefon, med utedass, bara en enda kallvattenkran i hela lägenheten, inget badrum, vedspis i kökek och kakelugn i rummet, ingen TV. Det var en härdande uppväxttid.

När jag tog mitt körkort körde vi fortfarande på vänster sida av gator och vägar. Bilskolan hade en Volkswagen med manuell växellåda, enda alternativet på den tiden, och lärarens favoritövning var start i en brant uppförsbacke. Det gällde att ha ett snabbt fotarbete kombinerat med ett perfekt arbete med växelspaken för att inte rulla baklänges eller få motorstopp. Övergången till högertrafik några år senare blev nästa utmaning. Men jag överlevde även det.

När jag i de övre tonåren en eftermiddag passerad järnvägsspåren över Storgatan i Örebro mötte jag en vän. Han stoppade mig och sade: "Har du hört att president Kennedy har blivit skjuten? Tänk att man kan komma ihåg vissa detaljer i händelser och upplevelser, medan man inte ens kommer ihåg varför man gick in i Konsumbutiken.

På tal om Konsumbutiken så köpte vi vär mjölk där i lös vikt i en kanna vi hade med hemmifrån.

När jag gjorde värnplikten blev jag uttagen till radiotelegrafist. På den tiden var telegrafi en viktig del av kommunikationen. Det var intressant att lära. Jag lyckades erövra silvermärket i telegrafi - 80 takt. Om ni är intresserade så kan ni höra hur"Hello World" låter på telegrafi här: https://www.youtube.com/watch?v=L6gxfX4GrbI

Allt resande skedde på cykel, med buss eller tåg. Vi hade inte råd att skaffa bil och attt flyga var nåt alldeles för extravagant för ett arbetarbarn.

Körkortet hade jag dock användning av vid många tillfällen. I det militära var våra telegrafiarbetsplatser inredda i en övertäckt ScaniaWabis lastbil som vi körde. Den var jobbig att köra med manuell växellåda med överväxel och dubbeltramp på kopplingen.

Vidare vid mitt jobb i övre norrland så hade vi en Volvo som tjänstebil. Den körde jag många mil på ensliga vägar som jag delade med de kringströvande renarna.

På ålderns höst har vi nu en Volvo igen. Hon heter Karolina och är mycket intelligentare än oss. Häromdagen när det var dimmigt ute tändes en symbol på instrumentbrädan som vi inte visste vad det var. Vi blev oroliga att något var fel, men det visade sig att det var en indikering att Karolina av sig själv sett att det var dimmigt ute och tänt dimljusen.

Ja, ja åren går, från torrdass ute på gården till bilar som är intelligentare än jag själv. Var skall det här sluta?

Sven

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 5. Age determination.

Dear friends.

How old am I?

Age is usually determined by how many years one has lived, but it can also be identified by experiences, world events, and other milestones.

To start from the beginning, I was born on the day President Harry S. Truman announced Japan's unconditional surrender in World War II.

I grew up without a telephone, with an outhouse, only a single cold water tap in the whole apartment, no bathroom, wood stove in the kitchen and tiled stove in the room, no TV. It was a tough time growing up.

When I got my drivers license we still drove on the left side of streets and roads. The driving school had a Volkswagen with a manual gearbox, the only option at the time, and the teacher's favorite exercise was starting on a steep hill. It was a matter of having quick footwork combined with perfect work with the gear lever in order not to roll backwards or have the engine stop. The transition to right-hand traffic a few years later became the next challenge. But I survived that too.

When, in my early teens, one afternoon I passed the railroad tracks across Storgatan in Örebro, I met a friend. He stopped me and said, "Did you hear that President Kennedy has been shot? Think you can remember certain details of events and experiences, while you can't even remember why you went into the Convenience Store.

Speaking of grocery stores, we bought milk there in bulk in a jug we brought from home.

When I did my military service, I was selected as a radio telegraphist. At that time, telegraphy was an important part of communication. It was interesting to learn. I managed to conquer the silver mark in telegraphy - 80 pace. If you are interested, you can hear how "Hello World" sounds on telegraphy here: https://www.youtube.com/watch?v=L6gxfX4GrbI

All traveling was done by bicycle, bus or train. We couldn't afford a car and flying was far too extravagant for a working-class child.

However, I did use the driver's license on many occasions. In the military, our telegraph workplaces were furnished in a covered ScaniaWabis truck that we drove. It was hard to drive with a manual gearbox with overdrive and double pedal on the clutch.

Furthermore, at my job in Upper Norrland, we had a Volvo as a company car. I drove it many miles on lonely roads that I shared with the roaming reindeer.

In the fall of age, we now have a Volvo again. Her name is Karolina and she is much more intelligent than us. The other day when it was foggy outside, a symbol lit up on the dashboard that we didn't know what it was. We were worried that something was wrong, but it turned out that it was an indication that Karolina herself saw that it was foggy outside and turned on the fog lights.

Yes, yes the years go by, from outhouse in the back yard to cars that are more intelligent than myself. Where will this end?

Sven

Vår/Spring                       Sommar/Summer              Höst/Fall                         Vinter/Winter

English afer swedish

AMERIKABREVET Kapitel 4. Årstiderna
Kära vänner.

Anledningen till att jag bor Minnesota är de fyra årstiderna. När vi först kom över till USA hamnade vi i Oklahoma. Där var det varmt och fuktigt hela tiden och jag klarade inte psykiskt av att leva där. Min kropp krävde fyra distinkta årstider. Så jag gav min fru ett ultimatum. "Antingen flyttar vi tillbaka till Sverige eller också hittar du ett ställe i Nordamerika där en svensk kan bo." Hennes direkta svar var: "Minnesota".

Vi flyttade alltså till Minnesota 1983 redan och här bor jag fortfarande och trivs.

Den italienske kompositören Antonio Vivaldi komponerade en grupp av fyra violinkonserter som han kallade "De fyra årstiderna" där varje musikstycke representerar en årstid.

Jag vill börja med våren, nyfödelsens tid. Vivaldi beskrev den så här:
https://www.youtube.com/watch?v=4Z0rIFDct3k

Och jag beskriver den så här: Ljumma vårvindar. Den sista snön smälter bort. Vårblommorna vaknar till liv. Träden knoppas. Milda vårregn. Vårstädning såväl inomhus som utomhus. Plantering av blommor i rabatterna runt huset och i balkonglådorna. Väder att börja långpromenaderna och ta ut cyklarna.

Efter våren kommer den ljuva sommartid som Vivaldi beskriver så här:
https://www.youtube.com/watch?v=ceFw309vmWA

Och jag beskriver sommaren så här: Picknick vid en liten sjö. Åskväder. Dans kring majstången. Eftermiddagstupplur i hängmattan. Frukost, lunch och middg på altanen. Fågelsång. Långa ljusa sommarkvällar. Ibland för varmt för uteaktiviteter. Luftkonditionering för att kunna sova. Kortärmade t-skjortor med roliga budskap på. Myggor.

Så infinner sig plötsligt hösten som Vivaldi beskriver så här:
https://www.youtube.com/watch?v=elE-n9Tj_Zg

Och jag beskriver hösten så här: Först ljumma höstregn. Mörka kvällar. Fantastiska färger i naturen. Bråd skördetid. Sen allt kyligare och kortare dagar. Dags att plocka ihop altanmöblerna. Höstrensa i blomrabatter och ta in balkonglådorna. Fortfarande utemotion med promenader och cykelturer. Ta fram varmare kläder. Löven faller av träden och allt blir grått och trist. Livet blir dock lite lugnare med tid för att läsa en god bok eller två.

Och så kommer vintern lika ovätat varje år. Vivaldis vinter:
https://www.youtube.com/watch?v=Cz1e6jLYVVE

Och jag beskriver vintern så här: Tiden innan den första snön är trist och grå, men ett litet tunt snölager piggar upp. Sen kommer den riktiga snön med besvärligt väglag. Motionen blir i form av snöskottning. Utnyttjar även kommunens motionsanläggningar med inomhus promenadbana. Mycket konserter att gå på. Jul och nyår blir ljuspunkter i många avseenden. Tid att träffa släkt och vänner. Mysiga brasor i den öppna spisen.

Visserligen har årets vinter varit snöfattig med hyggligt väglag, men likväl ser åtminstone jag fram emot den ljusnande våren.

Eller som studenterna i Sverige sjunger: "Den ljusnande framtid är vår".

Sven

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 4. The seasons
Dear friends.

The reason I live in Minnesota is the four seasons. When we first came over to the US, we ended up in Oklahoma. It was hot and humid there all the time and I couldn't mentally cope with living there. My body required four distinct seasons. So I gave my wife an ultimatum. "Either we move back to Sweden or you find a place in North America where a Swede can live." Her direct response was: "Minnesota."

So we moved to Minnesota in 1983 already and I still live here and enjoy it.

The Italian composer Antonio Vivaldi composed a group of four violin concertos that he called "The Four Seasons" where each piece of music represents a season.

I want to start with spring, the time of new birth. Vivaldi described it this way:
https://www.youtube.com/watch?v=4Z0rIFDct3k

And I describe it like this: Warm spring winds. The last snow is melting away. The spring flowers come to life. The trees are budded. Gentle spring rain. Spring cleaning both indoors and outdoors. Planting flowers in the flower beds around the house and in the balcony boxes. Weather to start the long walks and take the bikes out.

After spring comes the sweet summertime that Vivaldi describes like this:
https://www.youtube.com/watch?v=ceFw309vmWA

And I describe summer like this: Picnic by a small lake. Thunderstorm. Dance around the maypole. Afternoon nap in the hammock. Breakfast, lunch and dinner on the balcony. Birdsong. Long bright summer evenings. Sometimes too hot for outdoor activities. Air conditioning to be able to sleep. Short-sleeved t-shirts with funny messages on them. Mosquitoes.

Then autumn suddenly appears, which Vivaldi describes like this:
https://www.youtube.com/watch?v=elE-n9Tj_Zg

And I describe autumn like this: First warm autumn rain. Dark evenings. Amazing colors in nature. Urgent harvest time. Then increasingly colder and shorter days. Time to collect the patio furniture. Autumn clean up flower beds and bring in the balcony boxes. Still outdoor exercise with walks and bike rides. Bring out warmer clothes. The leaves fall from the trees and everything becomes gray and dreary. However, life becomes a little calmer with time to read a good book or two.

And then winter comes just as unwetted every year. Vivaldi's Winter:
https://www.youtube.com/watch?v=Cz1e6jLYVVE

And I describe winter like this: The time before the first snow is dull and gray, but a small thin layer of snow perks up the enironment. Then comes the real snow with difficult road conditions. The exercise will be in the form of snow shoveling. Also uses the municipality's exercise facilities with an indoor walking track. Lots of concerts to go to. Christmas and New Year become bright spots in many respects. Time to meet family and friends. Cozy fires in the fireplace.

Admittedly, this year's winter has been snow-poor with decent road conditions, but still, at least I'm looking forward to the brightening spring.

Or as the students in Sweden sing: "The bright future is ours".