Mitt idealväder på Bottenviken/My ideal weather on the Gulf of Bothnia.

English after the Swedish

Den här veckan måste jag tala om värmen. Jag tvingade ju Chris att flytta med mig till kallare trakter när vi bosatt oss i Tulsa i Oklahoma. Och vet ni vad! Den här veckan har vi haft varmare väder i Minnesota än vad de haft i Oklahoma.

Sex dagar i rad har vi haft över 90 grader varmt Farenheit (32 Celsius), med en av dagarna 100 grader (38 Celsius). Det är lite för mycket för mig. Som tur är har luftfuktigheten inte varit så hög. Dessutom har mirakulöst nog luftkonditioneringen fungerat både i bilen och i lägenheten. När elräkningen för månaden kommer behöver jag nog en stor mugg starkt kaffe innan jag öppnar räkningen.

I dag känner jag mig inte kry. Jag har haft magont under natten och så har jag måst uppsöka hemlighuset med jämna mellanrum. Jag har tagit en "sjukdag" från mitt museum, och då förstår ni att det är illa ställt med mig. Jag undrar om orsaken är värmen, eller om det har något att göra med den stora portion av tunnpankakor med vispgrädde, strimlad choklad, bananskivor, jordgubbar, pudersocker och så lingon på toppen som jag åt i går?

Jag har försökt vara försiktig och inte gjort något ansträngande i värmen. Hm, jo jag trampade ju vattencykel i Wisconsin i söndags och i går tog jag en motionspromenad efter att vågen hade gett mig ett chockbesked på morronen. Under promenaden hade jag dock även mössa på huvudet. Mitt hår behöver inte blekas mer och hjärnan är redan överhettad av allt det tankearbete den får utföra när jag grubblar över livets mysterier.

Jag gillar vintern och kylan mycket bttre än sommaren och dess hetta. På vintern kan man nämligen ta på sig ytterligare ett lager av kläder när det blir kallare, men på sommaren kan man bara ta av sig till en viss gräns. Gränsen sätts av två faktorer, moral och kroppsform. Inte alla vill offentligt avslöja hur många bilringar man har runt magen.

Förresten har jag mycket lättare för att bli förkyld under den varma sommaren än under den kalla vintern. Orsaken är just luftkonditioneringen, som i vissa fall är överdimensionerad eller inställd fel. Jag minns vid ett tillfälle när jag kom in i en biosalong där det var så kallt att jag kippade efter andan. Och inte hade jag någon ylletröja med mig att dra på mig under filmen. Jag darrade inte på grund av spänningen i filmen utan av frossan jag hade i kylan.

Nog om det. Jag skall avsluta här nu och står inför det svåra valet om jag skall ta en tupplur med Friendly eller en motinsrunda i den moderata värmen. Med hänsyn till hur jag känner mig blir det mycket troligt det första alternativet. "Sömnen läker" heter det ju.

English

This week I have to talk about the heat. I forced Chris to move with me to colder areas when we lived in Tulsa, Oklahoma. And you know what! This week we have had warmer weather in Minnesota than they had in Oklahoma.

Six days in a row we have had 90 degrees hot Farenheit (32 Celsius), with one of the days 100 degrees (38 Celsius). It's a little too much for me. Fortunately, the humidity has not been so high. In addition, the air conditioning has miraculously worked both in the car and in the apartment. When the electricity bill comes for the month, I probably need a big mug of coffee before I open the bill.

Today, I do not feel well. I have had stomach problems during the night and I have had to visit the bathroom at regular intervals. I've taken a "sick day" from my museum, and then you understand that it's bad for me. I wonder if the cause is the heat, or if it has anything to do with the large portion of thin pancakes with whipped cream, shredded chocolate, banana, strawberries, powder sugar and the lingonberries on top that I ate yesterday?

I have tried to be careful and not do any exercise in the heat. Hm, I trampled the watercraft in Wisconsin on Sunday and yesterday I took a stroll after the scale had given me a shock message in the morning. During the walk, however, I had a hat on my head. My hair does not need to fade anymore and the brain is already overheated by all the thought work it takes to solve the mysteries of life.

I like the winter and the cold a lot better than the summer and its heat. In winter, you can put on an additional layer of clothing when it gets colder, but in summer you can only undress to a certain limit. The boundary is set by two factors, morality and body shape. Not everyone wants to publicly disclose how many spare tires you have around your stomach.

By the way, It is much easier for me to get a cold in the hot summer than during the cold winter. The reason is just the air condition, which in some cases is oversized or set incorrectly. I remember at one point when I entered a movie lounge where it was so cold that I lost my breath when entering. And I did not carry a sweater with me to pull on during the film. I did not tremble because of the thrill of the film but of the chill I had in the cold theatre.

Enough about that. I will finish here now and face the difficult choice if I'm going to take a cat nap with Friendly or an exercise walk in moderate heat. Considering how I feel, it will very likely be the first option. "Sleep is healing" is a Swedish saying.

English below the Swedish

FaceBook - en förbannelse eller en välsignelse? Åsikterna är många och vitt skiljda. Jag har vänner som säger att de aldrig någonsin kan tänka sig att "utlämna" sig på FaceBook. Och så har vi dem, bland vilka jag befinner mig, som säger att FaceBook är det bästa som någonsin skapats.

Motståndarna säger att de är rädda för att exponera sig och sina liv på ett så allmänt och osäkert forum som FaceBook. Jag säger att i dagens internetvärld så finns det allehanda uppgifter om dig ute i cyberrymden vare sig du vill eller inte. Så varför inte då se till att det då också finns bilder och information som du själv, efter eget val, har publicerat där?

För mig har internet och speciellt då FaceBook blivit en välsignelse. Speciellt efter min fru, Chris, bortgång för två år sedan, har FaceBook blivit mitt huvudsakliga sociala forum och umgänge. Jag har även i många, måga fall fysisk kontakt med de vänner jag har på FaceBook.

FaceBook har raderat ut både tid och rum i möjligheten att kommunicera. Jag publicerar en bild med lite text och genast börjar det komma in kommentarer och synpunkter från en pensionerad flygvärdinna i Kalamazoo, från en järnvägare i Jhansi, Indien, från en lokförare i Schweiz, från en gammal skolkamrat i Stockholm, från en pensionär i Karperö, Finland, från en vän två kvarter bort ......

FaceBook har gett mig möjligheten att återknyta kontakten med gamla vänner. För en tid sedan fick jag kontakt igen med en gammal skolkamrat från Örebro. Det hade hänt mycket i bådas våra liv sedan Magister Månsson försökt klämma in lite vett i våra skallar. Såsom gammal järnvägare har jag ett mycket omfattande (järnvägs)- nät med både fysiska personer och ett otal järnvägsgrupper på FaceBook. Det är mycket intressant att hålla sig informerad om vad som händer inom det området.

Det är också så lätt att hålla kontakten med nya vänner man träffat i olika sammanhang. Ta till exempel en besökare på järnvägsmuseet där jag är voluntär. Han var från Atlanta i Georgia och vi fann att vi hade många gemensamma intressen, men hann bara prata en liten stund på museet. När vi skiljdes utväxlade vi FaceBook adresser och har sedan dess haft ett mycket givande utbyte av tankar och åsikter via FaceBook.

Nej, nu hinner jag inte skriva mer på den här bloggen. Jag måste gå till FaceBook och se vilka kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg.

English

FaceBook - a Curse or a Blessing? The opinions are many and widely different. I have friends who say they can never ever "expose themselves" on FaceBook. And then we have them, among whom I am, who say FaceBook is the best thing ever created.

Opponents say they are afraid to expose themselves and their lives on such a general and unsafe forum as FaceBook. I say that in today's world of internet there is all kind of information about you in cyberspace, whether you want it or not. So why not make sure that there are also pictures and information that you, of your choice, have published there?

For me, the internet and especially FaceBook has become a blessing. Especially after my wife, Chris, passing away two years ago, FaceBook has become my main social forum and meeting place. I also have in many cases face to face contact with the friends I have on FaceBook.

FaceBook has deleted both time and space in the ability to communicate. I publish a picture with a little text and immediately it arrives comments from a retired flight attendant in Kalamazoo, from a railroader in Jhansi in India, from a train engineer in Switzerland, from an old schoolmate in Stockholm, from a senior citizen in Karperö, Finland, from a friend two blocks away ......

FaceBook has given me the opportunity to reconnect with old friends. Some time ago, I contacted with an old schoolmate from Örebro. There had been a lot happening in our lives since Magister Månsson tried to squeeze a little knowledge into our skulls. Being an old railroader, I have a very extensive (rail) network with both physical persons and countless railroad groups on FaceBook. It is very interesting to keep informed about what is happening in that area.

It's also so easy to keep in touch with new friends you've met in different contexts. For example, take a visitor to the railway museum where I am a volunteer. He was from Atlanta in Georgia and we found that we had many common interests, but we just had time to talk a little while at the museum. When we split, we exchanged FaceBook addresses and have since had a very rewarding exchange of thoughts and opinions through FaceBook.

No, now I can not write more on this blog. I have to go to FaceBook and see what comments I received on my last posting

English below the Swedish.

Jag har haft två "gamla" vänner från Sverige på besök. De bodde hos mig i tre nätter. Nu har de åkt vidare och det är bara jag, Friendly och Lexis kvar här.

Mina vänner och jag hade fullt hålligång hela tiden. Vi for runt i svenskbygderna, vandrade i delstatsparker, söndagsgudstjänst, besök på olika intressanta matställen. Hemma här var det heller aldrig en tyst stund. Vi hade så mycket att prata om. Det var 25 år sedan vi sågs senast.

Nu har de alltså åkt och det blev verkligen tomt och tyst här. Jag har till och med känt mig lite deppig. Återigen blev jag påmind om hur mycket jag saknar min fru Chris, som dog för två år sedan.

Visserligen har jag försökt att bygga upp ett nytt socialt kontaktnät. Jag har vänner runt mig, men de har också andra vänner och egna liv och intressen.

Jag skulle vilja ha en riktigt nära vän, på vars axel jag kunde gråta ut när jag har det besvärligt. Men det finns många hinder i vägen. Allra först känner jag mig fortfarande bunden av Chris. Jag älskade henne, och var henne aldrig otrogen. Visserligen gav vi löftet i Mikaelskyrkan i Uppsala 1974 att dela glädje och sorg med varandra och vara varandra trogna tills döden skiljer oss åt. Alltså skulle jag vara befriad från äktenskapslöftet nu när döden skiljt oss åt. Men det känns ändock fel på något sätt.

Sedan har jag ju nu under två år levt helt ensam och skapat mig mina egna vanor, för att inte säga ovanor. Det skulle nog bli ganska svårt att börja dela livet med en annan människa igen.

Ja, jag och mina katter får väl knalla på och ta en dag i taget, så får vi se vad som händer. Jag håller er underrättade.

English

I have had two "old" friends from Sweden on a visit. They stayed with me for three nights. Now they have gone on and it's only me, Friendly and Lexis left here.

My friends and I were in full swing all the time. We traveled around in the Swedish areas, wandered in state parks, Sunday worship, visits to various interesting eateries. At home here, it was never a quiet moment either. We had so much to talk about. It was 25 years since we last had seen each other.

Now they have gone and it is really empty and quiet here. I have even felt a bit depressed. Again, I was reminded of how much I miss my wife Chris, who died two years ago.

Certainly, I have tried to build a new social network. I have friends around me, but they also have other friends and their own lives and interests.

I would like a really close friend on whose shoulder I could cry when I'm hurting. But there are many obstacles in the way. First I still feel the attachment to Chris. I loved her, and was never unfaithful. Certainly, we gave the promise in Mikael Church in Uppsala 1974 to share joy and sorrow with each other and to be faithful to each other until death separates us. Thus, I would be free from the marriage promise now that death has separated us. But it still feels wrong in some way.

In addition, for two years I have lived completely alone and created my own habits, not to say bad habits. It would probably be quite difficult to start sharing life with another person again.

Yes, me and my cats are plodding on and taking a day at a time, so we'll see what's happening. I keep you informed.

 
Dagens blogg blir några bilder från norra delen av Inlandsbanan/Today's blog is a collection of pictures from the northern part of the Inland Line in Sweden.

Inlandsbanan är en svensk järnväg som går mellan Kristinehamn i söder och Gällivare i norr, totalt en sträcka av 1 288 kilometer /The Inland Line ( Inlandsbanan) is a 1,288-kilometre (800 mi) railway line between Kristinehamn and Gällivare in Sweden. It runs through the central parts of northern Sweden, and was built between 1908 and 1937.

 
Vi tog tåg nummer 3569 med avgång från Gällivare kl 13.05 söderut mot Jokkmokk/We took train number 3569, leaving Gällivare at 1.05 PM for Jokkmokk.

 
Långa, ensamma arbetspass att vara förare på Inlandsbanan/Long, lonely work shifts as engineer on the Inland Line.

 
Vi gjorde ett lite längre uppehåll i Jokkmokk/We made a longer stop in Jokkmokk.

 
Vid Jokkmokk finns en minnessten över inlandsbanans fullbordande, rest den sjätte augusti 1937./At Jokkmokk is a monument ercted to comemorate the completion of the Inland Line, August six, 1937

 
Dags att borda tåg nummer 3565 kl 15.10 för vidare resa mot Arvidsjaur/Time to board train number 3565 at 3.10 PM to continue to Arvidsjaur.

 
I en frostig destinationsskylt kan man läsa Arvidsjaur./In a frosty destination display you can read Arvidsjaur.

 
Söder om Jokkmokk passerar man den Geografiska Polcirken och där tog mina foton slut./South of Jokkmokk we cross the Artic Circle, and there ends my photos.

Umeå 1978

English below the Swedish

1978 stod jag mitt i livet, 33 år gammal, relativt nygift och just befordrad till Transportkonsulent vid Statens Järnvägar med placering på Försäljningsenheten i Umeå. Mitt ansvarsområde för vagnslasttrafiken var Västerbotten och södra Norrbotten, för styckegods hela övre Norrland. Jag var så stolt. Jag hade eget visitkort och allt.

  
Jag hade mitt kontor på andra våningen i tvåvåningshuset bortom stationshuset. Jag hade även en medhjälpare, Förste Järnvägsexpeditör Klas Fjällström.

 
Det huset kallades för personalhuset. Där fanns personallokaler, sammanträdesrum och så ytterligare två kontorsrum. Ett var för den facklige representanten och det andra för Baningeniör Curt Wärre, som hade ett specialuppdrag att inventera och registrera samtliga småfordon, dressiner och liknande, vid hela SJ.
I stationshuset fanns förutom tågexpedition, biljettexpedition och väntsal, lokaler på andra våningen för Stationsinspektören och hans medhjälpare.

På den tiden var linjen från stambanan vid Vännäs ner till Umeå och Holmsund oelektrifierad. Därför är persontåget som just kommer in på spår ett draget av ett diesellok.

På spår två ser jag ett växellok. Om jag inte tar fel är det min favoritloktyp, Z65.

Även godstrafiken var livlig i Umeå med godsvagnar på spår tre och fyra. Vagnarna på spår tre kan vara en del av ett färdigväxlat godståg i väntan på att få gå ut på den enkelspåriga linjen mot Vännäs så fort persontåget från Vännäs kommit in hinderfritt på spår ett.

En stor lastvagnskund var Volvo Umeverken, som tillverkade lastbilshytter. Den tillverkningen finns kvar än i dag, liksom järnvägstransporterna av lastbilshytter.

Väster om stadens centrum fanns ett stort industriområde, Västerslätt, med många järnvägslastkunder.
Godstrafiken ut till Holmsund var även intensiv.

Ja, tänk vilka minnen och känslor ett gammat bleknat foto kan framkalla.

English

In 1978, I was 33 years old, relatively newly married, and just promoted to Transport Consultant, located at the Umeå Sales Unit. My responsibility for the cargo traffic was Västerbotten and southern Norrbotten, for less than full car loads goods throughout Upper Norrland. I was so proud. I had my own business card and everything.
 
I had my office on the second floor of the two-storey house beyond the station house. I also had a helper, Klas Fjällström.

 
That house was called the peronel house. There were personel rooms, meeting rooms and so two more offices. One was for the union representative and the other for Baningeniör Curt Wärre, who had a special work assignment of inventing and registering all small rail vehicles, speeders and the like at all SJ.

In the station house there were in addition to a dispatch expedition, ticket expedition and waiting room, second floor rooms for the Station Inspector and his assistants.

At that time, the line from the main line at Vännäs down to Umeå and Holmsund was unelectrified. Therefore, the passenger train that is just coming in on track number one is pulled by a diesel locomotive.

On track two I see a switcher. If I'm not wrong, it's my favorite type, Z65.

The freight traffic was also lively in Umeå with freight wagons on tracks three and four. The cars on track three can be part of a ready-made freight train waiting to getting out on the single-track line towards Vännäs as soon as the passenger train from Vännäs has come in hinder free on track one.

A big rail transport customer was Volvo Umeverken, which manufactured truck cabs. The manufacturing is still existing today, as well as the rail transport.

To the west of the city center was a large industrial area, Västerslätt, with many railroad customers.
The freight traffic to Holmsund was also intensive.

Yes, imagine what memories and feelings an old faded photo can produce.