English below Swedish.

AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.

Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Släggan". Nåväl, vi var en livlig klass och småpratade med varandra under lektionerna. Om någon av mina gamla skolkamrater läser det här så ler de säkert igenkännande. Men i Släggans klass var det ofta tyst för om någon pratade röt han till åt pratmakaren: "Vad pratar du om?". Varvid eleven oftast svarade: "Ingenting, magistern," Varpå Släggan röt igen: "Har du ingenting att säga, så säg det inte här!"

Nu är det bara så att jag har ingenting att skriva, men kommer att gå helt emot Släggans order och ändå skriva det här. När man saknar inspiration kan man alltid börja sitt epos med de klassiska: "Det var en mörk och stormig natt". Så här blir det -

Det var en mörk och stormig natt på 1960-talet när jag hade nattskiftet vid järnvägen som tågklarerare på Uppsala Central. Tågen kom och gick. Kaffepannan stod på elplattan på tågexpeditionen. Signallyktans batteri var fulladdat. Vid midnatt tog jag en promenad söderut på perrongen. Vinden låg på från väster och den förde med sig ljudet av domkykans klockor klämtande tolvslaget. Doften från Lindvalls kafferosteri fyllde mina näsborrar. Kom mig att fundera över om kaffet i pannan inne på tågexpeditionen skulle räcka de sex timmar som var kvar av mitt arbetspass. Persontåg 4460 från Stockholm var över en halvtimme sent när det rullade in på spår 4. Anledningen lär ha varit att den ordinarie lokföraren blev sjuk och det tog en halvtimme innan en reservförare äntrade loket i Stocholm. Förvånansvärt många resande klev av. Jag gissade att de varit i storstan och roat sig på teatrar och restauranger. Vissa var ganska högljudda när de gick ut till de väntande taxibilarna. Växlingspersonalen gjorde rundgång med loket och förberedde vad som behövdes för att det tågsättet skulle bli ett av de första pendeltågen till Stockholm nästa morgon. Det skulle bli det sista tåg jag vinkade av innan jag gick hem efter avslutat pass. Efter midnatt lugnade både tågtrafiken och vädret sig. Det var endast ett och annat godståg som passerade. Ovädret drog vidare. Vinden mojnade och molnen skingrade sig. Så när jag vandrde hemåt efter avslutat arbetspass var det en strålande morgon och staden höll på att vakna. Dagen skulle bli fin och jag skulle sova bort en stor del av den. Vad som började som en mörk och stormig natt slutade som en ljus och lugn morgon.

Så det var allså en helt nyskriven historia från ingenting jag hade att skriva en stund tidigare. Tänk vad mycket oskrivna historier det ryms i huvdet på en gammal gubbe.

THE LETTER FROM AMERICA Chapter 8. Having nothing to write.

I once had a teacher who always had striking comments. Speaking of him, he was also a hammer thrower and went by the name "The Sledgehammer" among us students. Well, we were a lively class and chatted with each other during the lessons. If any of my old school friends are reading this, they will surely smile in recognition. But in the Sledgehammer's class it was often quiet because if someone spoke he barked at the chatterbox: "What are you talking about?". Whereupon the student usually replied: "Nothing, Master," Whereupon the Sledgehammer roared again: "If you have nothing to say, don't say it here!"

Now it's just that I have nothing to write, but will go completely against the Sledgehammer's orders and write this anyway. When you lack inspiration, you can always start your epic with the classics: "It was a dark and stormy night". Here's how it goes -

It was a dark and stormy night in the 1960s when I had the night shift at the railway as a train dispatcher at Uppsala Central. The trains came and went. The coffee pot was on the hot plate at the train expedition. The signal lamp's battery was fully charged. At midnight I took a walk south on the platform. The wind was blowing from the west and it brought with it the sound of the cathedral bells striking twelve. The aroma from Lindvall's coffee roastery filled my nostrils. Made me think about whether the coffee in the pot inside the train expedition would be enough for the six hours left of my work shift. Passenger train 4460 from Stockholm was over half an hour late when it rolled in on track 4. The reason is said to have been that the regular train driver fell ill and it took half an hour before a reserve driver replaced the sick train driver in Stockholm. Surprisingly many travelers got off the train. I guessed that they had been in the big city and enjoyed themselves in theaters and restaurants. Some were quite loud as they went out to the waiting taxis. The switching staff switched the engine to the south end of the train and prepared what was needed for that train set to be one of the first commuter trains to Stockholm the next morning. It would be the last train I waved off before heading home after finishing my shift. After midnight, both the train traffic and the weather calmed down. It was only the occasional freight train that passed. The storm passed. The wind died down and the clouds dispersed. So when I wandered home after finishing my work shift, it was a glorious morning and the city was waking up. The day was going to be nice and I was going to sleep a large part of it. What started as a dark and stormy night ended as a bright and calm morning.

So this was a completely newly written story from nothing I had to write a while before. Think how many unwritten stories there are in the head of an old man.