Umeå 1978

English below the Swedish

1978 stod jag mitt i livet, 33 år gammal, relativt nygift och just befordrad till Transportkonsulent vid Statens Järnvägar med placering på Försäljningsenheten i Umeå. Mitt ansvarsområde för vagnslasttrafiken var Västerbotten och södra Norrbotten, för styckegods hela övre Norrland. Jag var så stolt. Jag hade eget visitkort och allt.

  
Jag hade mitt kontor på andra våningen i tvåvåningshuset bortom stationshuset. Jag hade även en medhjälpare, Förste Järnvägsexpeditör Klas Fjällström.

 
Det huset kallades för personalhuset. Där fanns personallokaler, sammanträdesrum och så ytterligare två kontorsrum. Ett var för den facklige representanten och det andra för Baningeniör Curt Wärre, som hade ett specialuppdrag att inventera och registrera samtliga småfordon, dressiner och liknande, vid hela SJ.
I stationshuset fanns förutom tågexpedition, biljettexpedition och väntsal, lokaler på andra våningen för Stationsinspektören och hans medhjälpare.

På den tiden var linjen från stambanan vid Vännäs ner till Umeå och Holmsund oelektrifierad. Därför är persontåget som just kommer in på spår ett draget av ett diesellok.

På spår två ser jag ett växellok. Om jag inte tar fel är det min favoritloktyp, Z65.

Även godstrafiken var livlig i Umeå med godsvagnar på spår tre och fyra. Vagnarna på spår tre kan vara en del av ett färdigväxlat godståg i väntan på att få gå ut på den enkelspåriga linjen mot Vännäs så fort persontåget från Vännäs kommit in hinderfritt på spår ett.

En stor lastvagnskund var Volvo Umeverken, som tillverkade lastbilshytter. Den tillverkningen finns kvar än i dag, liksom järnvägstransporterna av lastbilshytter.

Väster om stadens centrum fanns ett stort industriområde, Västerslätt, med många järnvägslastkunder.
Godstrafiken ut till Holmsund var även intensiv.

Ja, tänk vilka minnen och känslor ett gammat bleknat foto kan framkalla.

English

In 1978, I was 33 years old, relatively newly married, and just promoted to Transport Consultant, located at the Umeå Sales Unit. My responsibility for the cargo traffic was Västerbotten and southern Norrbotten, for less than full car loads goods throughout Upper Norrland. I was so proud. I had my own business card and everything.
 
I had my office on the second floor of the two-storey house beyond the station house. I also had a helper, Klas Fjällström.

 
That house was called the peronel house. There were personel rooms, meeting rooms and so two more offices. One was for the union representative and the other for Baningeniör Curt Wärre, who had a special work assignment of inventing and registering all small rail vehicles, speeders and the like at all SJ.

In the station house there were in addition to a dispatch expedition, ticket expedition and waiting room, second floor rooms for the Station Inspector and his assistants.

At that time, the line from the main line at Vännäs down to Umeå and Holmsund was unelectrified. Therefore, the passenger train that is just coming in on track number one is pulled by a diesel locomotive.

On track two I see a switcher. If I'm not wrong, it's my favorite type, Z65.

The freight traffic was also lively in Umeå with freight wagons on tracks three and four. The cars on track three can be part of a ready-made freight train waiting to getting out on the single-track line towards Vännäs as soon as the passenger train from Vännäs has come in hinder free on track one.

A big rail transport customer was Volvo Umeverken, which manufactured truck cabs. The manufacturing is still existing today, as well as the rail transport.

To the west of the city center was a large industrial area, Västerslätt, with many railroad customers.
The freight traffic to Holmsund was also intensive.

Yes, imagine what memories and feelings an old faded photo can produce.