Då. FEMTIO år sedan.
Jag hittade det här gamla fotot. Dålig kvalite, men framkallar obetalbara minnen. Det är jag som somnat i en park i Zurich, i Schweiz. Min reskompis Alf tog fotot. Både han och jag jobbade på SJ vid den tiden och utnyttjade våra fribiljetter flitigt. Vi var båda ogifta och tog kortare eller längre tågresor runt i Europa. Vi hade våra arbetsplatser vid Stockholm Centralstation och ibland gick vi efter arbetets slut på fredagskvällen ner till plattformen och tog nattåget till Hamburg till exempel och så kom vi tillbaka med nattåget på måndag morgon och gick direkt till våra arbetsplatser. Ibland tog vi några dagar extra ledigt för längre resor. En kortare tid hade jag även en flickvän i Gronningen, Holland, som jag tågpendlade till. Under den resa fotot är från har jag ett roligt minne. Alf och jag åkte spårvagn i Zurich. Den var fullpackad och vid vår sida stod två flickor och pratade. Alf och jag hade inte sagt något. Flickorna var svenska och skröt fritt för varandra om sina pojkupplevelser kvällen innan. Alf och jag skulle av på en hållplats tidigare än flickorna och just när vi trängde oss förbi dem tackade vi dem på svenska för de trevliga berättelserna. Oj, vad röda de blev i ansiktena. Tro inte att ingen annan förstår när du talar ett främmande språk.

Then. FIFTY years ago.
I found this old photo. Poor quality, but it evokes priceless memories. I am asleep in a park in Zurich, Switzerland. My travel buddy Alf took the photo. Both he and I worked at Swedish State Railroads at that time and used our free railroad tickets extensively. We were both unmarried and took shorter or longer train journeys around Europe. We had our workplaces at Stockholm Central Station and sometimes after the end of work we went down to the platform on Friday evening and took the night train to Hamburg for example and then we came back by night train on Monday morning and went straight to our workplaces. Sometimes we took a few days extra for longer trips. For a short time I also had a girlfriend in Gronningen, Holland, to whom I commuted by train. During the trip the photo is from, I have a fun memory. Alf and I went by tram in Zurich. It was packed and at our side stood two girls talking. Alf and I hadn't said anything. The girls were Swedish and bragged freely for each other about their boy experiences the night before. Alf and I were leaving at a stop earlier than the girls and just as we were passing them we thanked them in Swedish for the nice stories. Oh, how red they got on their faces. Don't think no one else understands when you speak a foreign language.

Nu.
Så här bor jag just nu. Det är i ett "Senior Citicen" komplex som heter The Waterford Independent & Assisted Living och är beläget i Brooklyn Park, norr om Minneapolis, MN. Området består av två större byggnader och fyra mindre fristående hus. De mindre husen har sex lägenheter vardera och jag bor i en av dem. Jag bor i övervåningen i huset på bilden. Lägenheten har kök, vardagsrum och två sovrum med ett två bilars garage under, med direkt trappa ner från lägenheten. Jag har två badrum. Det enda dock med endast dusch. Jag har även ett litet rum med egen tvättmaskin och torktumlare. Så jag har egentligen mer än vad jag behöver. Halva min disponibla inkomst går åt till hyran. Jag kan delta i alla aktiviteter som anordnas i huvudbygnaden. Det är alltid någt där, ett musikframträdande, sångstunder, lekar, bingo, film eller något annat de kan tänka upp. Jag kan också äta i matsalen där mot en mindre avgift. Eller bara köpa en glassportion för 50 cent när anden faller på. Kaffet är gratis. Jag bor alltså ganska bra även om kostnaden är i högsta laget.

Now.
This is how I live right now. It is in a "Senior Citicen" complex called The Waterford Independent & Assisted Living and is located in Brooklyn Park, north of Minneapolis, MN. The area consists of two larger buildings and four smaller detached houses. The smaller houses have six apartments each and I live in one of them. I live upstairs in the house in the picture. The apartment has a kitchen, living room and two bedrooms with a two car garage underneath, with direct stairs down from the apartment. I have two bathrooms. One of them though, have a shower only. I also have a small room with my own washer and dryer. So I really have more than I need. Half of my disposable income goes to the rent. I can participate in all activities organized in the main building. There is always something going on there, a musical performance, sing alongs, games, bingo, movies or anything else they can think of. I can also eat in the dining room there for a small fee. Or just buy an ice cream portion for 50 cents, when I feel for it. Coffee is free. So I live quite well even though the cost is high.

 

Torunn

17 februari 2020 11:45

Så fint å høre slike historier om livet til vanlige mennesker omkring i verden.
Hilsen fra Norge, Oslo.

 

Sven

21 februari 2020 17:14

Tack för den kommentaren. Jag gillar Norge och har rest mycket med NSB där.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...