Då
På 90-talet bodde vi i den lilla staden Falcon Heights, som är en del av storstaden St Paul. Trots sin litenhet låg både en del av jordbruksuniversitetet och "fair grounds" inom staden. Vi utnyttjade dem båda flitigt för våra motionsrundor med våra dalmatiner. På jordbruksuniversitetets stora försöksfält var det inga bilavgaser och stora ytor att gå och springa på. Även under växtsäsongen var fälten inrutade av vägar som avgränsade de olika försöksytorna. Det blev många kilomerters vandring under åren längs fälten med majsodlingar och bönodlingar. På vintern var det ett pulsande i vit, orörd snö. På en annan del av universitetsområdet hade man djuren, hästar, får och kor bland annat. Våra Dalmatiner var alltid förundrade över de jättestora svart vita dalmatinerna på andra sidan staketet och de var lika intresserade av den lilla varelsen på andra sidan av staketet. Vi hade några fina, minnesrika år där.

Then
In the 90's we lived in the small town of Falcon Heights, which is part of the big city of St Paul. Despite its small size, both a part of the agricultural university and "fair grounds" were located within the city. We used them both extensively for our exercise rounds with our Dalmatians. There were no car exhausts and large areas in the university's large experimental field to walk and run on. Even during the growing season, the fields had roads that divided the different test areas. We did many kilometers of hiking over the years along the fields of corn and bean crops. In the winter we walked in the white, untouched snow. In another part of the university area there were animals, horses, sheep and cows among other things. Our Dalmatians were always amazed by the huge black and white Dalmatians on the other side of the fence and they were equally interested in the little creature on the other side of the fence. We had some great, memorable years there.

Nu

Som jag nämnde ovan finns också området för Minnesota State Fair i Falcon Heights. Under större delen av året är det ingen eller väldigt liten aktivitet där och det var då vi tog tillfället i akt att motionera våra hundar där. Uder ett par veckor på hösten, 13 dagar närmare bestämt, vimlar det av människor där. Förra året var det närmare bestämt 2,126,551 besökare under de 13 dagarna. Eventet kallas även " The Great Minnesota Get Together". Där finns då allt att se och uppleva från hästar, kor och massor med andra djur till stora jordbruksmaskiner och traktorer, från dockhus till riktiga hus, från hantverk till avancerade maskiner och datorer, från äpplen till jättemeloner. Alla större radio och TV stationer har tillfälliga studior där. Mat i massor. Underhållning av alla slag, från stora nöjesfält till folkmusik. Här är en website om du vill veta mer https://www.mnstatefair.org/ . Jag tog fotot förra sommaren och såg int förrän jag nu satte in det här att en av skyltarna till höger säger "Swedish". Jag undrar vad som kommer efter Swedish, meatballs, potato sausage, pancakes? Jag skall titta närmare i höst igen.

Now
As I mentioned above, there is also the Minnesota State Fair area in Falcon Heights. During most of the year, there is no or very little activity there and that is when we took the opportunity to exercise our dogs there. Except for a couple of weeks in the fall, 13 days more precisely, when it is lots of people there. Last year, there were 2,126,551 visitors during the 13 days. The event is also called "The Great Minnesota Get Together". There you will find everything to see and experience from horses, cows and lots of other animals to large agricultural machines and tractors, from dollhouses to real houses, from hadicraft to advanced machines and computers, from apples to giant melons. All major radio and TV stations have temporary studios there. Food in plenty. Entertainment of all kinds, from large entertainment fields to folk music. Here is a website to learn more https://www.mnstatefair.org/. I took the photo last summer and didn't notice until I put it in here, that one of the signs to the right says "Swedish". I wonder what comes after Swedish, meatballs, potato sausage, pancakes? I'll take a closer look this fall again.

Då
1965 var jag en fruktad krigare i den svenska armen. Närmare bestämt tillhörde jag Trängtrupperna. Min värnplikt gjorde jag på T2 i Skövde. Under tretton månader där lärde jag mig att marschera, använda olika vapen, överleva i tält i skogen i kallaste vintern, köra stor manuellt växlad lastbil och mycket annat som hörde krigarlivet till. Min specialutbildning var dock som radiotelegrafist. Den delen av krigarlivet gillade jag skarpt faktiskt. Förutom radioteknik så fick jag lära mig morsealfabetet och att kommunicera via det. Det var intressant och unikt att kunna kommunicera med endast omväxlande korta och långa radiosignaler. Jag erövrade under min tid där silvermärket i telegrafi. Själva märket har jag fortfarande liggande här hemma i en skrivbordslåda, men färdigheten att kunna använda morse har dött av inaktivitet under årens lopp. Åven så har jag hört att man numera inom krigsmakten har mycket modernare system att kommunicera genom och att morse inte alls används numera. I alla fall så har fienden inte vågat anfalla Sverige sen jag blev utbildad till soldat. Dessutom har jag medverkat till freden efter andra världskriget. Jag föddes nämligen den 14e augusti 1945 och det var den dagen Japanerna skrev under fredsavtalet efter andra värdskriget. Ryktet om min födelse spred sig tydligen snabbt. .... . - . -. -... .-. .- -.. .- --.

Then
In 1965 I was a feared warrior in the Swedish army. Specifically, I belonged to the Trängtruppen. I did my military duty at T2 in Skövde. During thirteen months there, I learned to march, use various weapons, survive in tents in the woods in the coldest of winter, drive a large, manual gear, truck and much else that belonged to the war life. However, my special education was as a radio telegraphist. I really liked that part of the war life. In addition to radio technology, I had to learn the Morse alphabet and to communicate through it. It was interesting and unique to be able to communicate with only alternating short and long radio signals. During my time there, I conquered the silver medal in telegraphy. The medal itself I still have lying here at home in a desk drawer, but the ability to use morse has died due to inactivity over the years. Also, I have heard that nowadays within the armed forces there are much more modern systems to communicate through and that morse is not used at all now. In any case, the enemy has not dared to attack Sweden since I was trained as a soldier. In addition, I contributed to the peace after the Second World War. I was born on August 14, 1945 and that was the day the Japanese signed the peace treaty after the Second World War. The rumor of my birth apparently spread quickly. .... .- ...- . .- --. ... -.. -... .- --.

Nu
Nu har den fruktade svenske krigaren blivit en vegetarian och en varmhjärtad djurvän. Min fru Chris hade alltid varit en varm djurvän och när vi köpte mark och byggde ett hus i Scandia, Minnesota fick hon möjlighet att omsätta sin teori i praktik. Från vår mäklares lada fick vi två små kattungar som inflyttningspresent. Det var den grå kattflickan Frida och den svarte kattpojken Fridelius. De var syskon och kom in i våra liv 1991 och förgyllde våra liv tills de båda lämnade oss med bara en veckas mellanrum 2008. 1993 vandrade vildkatten Fritjof in i våra liv. Han blev min specielle kompis i hela 20 år. Sedan kom Fritz, Fridolf, Fridolfina, Fridolina, Friskus, Friherre Gustav, Friherrinnan Lexis, Friendly, Fridh och slutligen Levi. Levi kom in i mitt liv efter att Chris dött. Det var hon som kom upp med alla namn på Fri. Hon gav våra Dalmatiner namn på Fra, Francesca, Franciskus, Francine. Jag har nu norskan Lexis, Norsk Skogskatt (13 år gammal), och lille katthemskatten Levi ( 1 år gammal) boende med mig här. Lexis är stolt och reserverad medan Levi är en riktig famnkatt. Han är med mig hela tiden och sover i min bädd. Han verkar bli min tredje buddy efter Fritjof och Friendly. Det är bra att ha en kattgrabb som jag kan tala med och dela mina bekymmer och glädjeämnen med.

Now
Now the dreaded Swedish warrior has become a vegetarian and a warm-hearted animal lover. My wife Chris had always been a warm animal lover and when we bought land and built a house in Scandia, Minnesota she had the opportunity to put her theory into practice. From our realtor's barn, we got two little kittens as a moving present. It was the gray cat girl Frida and the black cat boy Fridelius. They were siblings and came into our lives in 1991 and breighten our lives until they both left us only a week apart in 2008. In 1993, the feral cat Fritjof migrated into our lives. He became my special friend for 20 years. Then came Fritz, Fridolf, Fridolfina, Fridolina, Friskus, Friherre Gustav, Friherrinnan Lexis, Friendly, Fridh and finally Levi. Levi came into my life after Chris died. It was she who came up with all the names on Fri. She gave our Dalmatians names beginning with Fra, Francesca, Franciscus, Francine. I now have Norwegian Lexis, Norwegian Forest Cat (13 years old), and little shelter cat Levi (1 year old) living with me here. Lexis is proud and reserved while Levi is a real lap cat. He is with me all the time and sleeps in my bed. He seems to be my third buddy after Fritjof and Friendly. It's good to have a cat guy that I can talk to and share my concerns and joys with.

Då. FEMTIO år sedan.
Jag hittade det här gamla fotot. Dålig kvalite, men framkallar obetalbara minnen. Det är jag som somnat i en park i Zurich, i Schweiz. Min reskompis Alf tog fotot. Både han och jag jobbade på SJ vid den tiden och utnyttjade våra fribiljetter flitigt. Vi var båda ogifta och tog kortare eller längre tågresor runt i Europa. Vi hade våra arbetsplatser vid Stockholm Centralstation och ibland gick vi efter arbetets slut på fredagskvällen ner till plattformen och tog nattåget till Hamburg till exempel och så kom vi tillbaka med nattåget på måndag morgon och gick direkt till våra arbetsplatser. Ibland tog vi några dagar extra ledigt för längre resor. En kortare tid hade jag även en flickvän i Gronningen, Holland, som jag tågpendlade till. Under den resa fotot är från har jag ett roligt minne. Alf och jag åkte spårvagn i Zurich. Den var fullpackad och vid vår sida stod två flickor och pratade. Alf och jag hade inte sagt något. Flickorna var svenska och skröt fritt för varandra om sina pojkupplevelser kvällen innan. Alf och jag skulle av på en hållplats tidigare än flickorna och just när vi trängde oss förbi dem tackade vi dem på svenska för de trevliga berättelserna. Oj, vad röda de blev i ansiktena. Tro inte att ingen annan förstår när du talar ett främmande språk.

Then. FIFTY years ago.
I found this old photo. Poor quality, but it evokes priceless memories. I am asleep in a park in Zurich, Switzerland. My travel buddy Alf took the photo. Both he and I worked at Swedish State Railroads at that time and used our free railroad tickets extensively. We were both unmarried and took shorter or longer train journeys around Europe. We had our workplaces at Stockholm Central Station and sometimes after the end of work we went down to the platform on Friday evening and took the night train to Hamburg for example and then we came back by night train on Monday morning and went straight to our workplaces. Sometimes we took a few days extra for longer trips. For a short time I also had a girlfriend in Gronningen, Holland, to whom I commuted by train. During the trip the photo is from, I have a fun memory. Alf and I went by tram in Zurich. It was packed and at our side stood two girls talking. Alf and I hadn't said anything. The girls were Swedish and bragged freely for each other about their boy experiences the night before. Alf and I were leaving at a stop earlier than the girls and just as we were passing them we thanked them in Swedish for the nice stories. Oh, how red they got on their faces. Don't think no one else understands when you speak a foreign language.

Nu.
Så här bor jag just nu. Det är i ett "Senior Citicen" komplex som heter The Waterford Independent & Assisted Living och är beläget i Brooklyn Park, norr om Minneapolis, MN. Området består av två större byggnader och fyra mindre fristående hus. De mindre husen har sex lägenheter vardera och jag bor i en av dem. Jag bor i övervåningen i huset på bilden. Lägenheten har kök, vardagsrum och två sovrum med ett två bilars garage under, med direkt trappa ner från lägenheten. Jag har två badrum. Det enda dock med endast dusch. Jag har även ett litet rum med egen tvättmaskin och torktumlare. Så jag har egentligen mer än vad jag behöver. Halva min disponibla inkomst går åt till hyran. Jag kan delta i alla aktiviteter som anordnas i huvudbygnaden. Det är alltid någt där, ett musikframträdande, sångstunder, lekar, bingo, film eller något annat de kan tänka upp. Jag kan också äta i matsalen där mot en mindre avgift. Eller bara köpa en glassportion för 50 cent när anden faller på. Kaffet är gratis. Jag bor alltså ganska bra även om kostnaden är i högsta laget.

Now.
This is how I live right now. It is in a "Senior Citicen" complex called The Waterford Independent & Assisted Living and is located in Brooklyn Park, north of Minneapolis, MN. The area consists of two larger buildings and four smaller detached houses. The smaller houses have six apartments each and I live in one of them. I live upstairs in the house in the picture. The apartment has a kitchen, living room and two bedrooms with a two car garage underneath, with direct stairs down from the apartment. I have two bathrooms. One of them though, have a shower only. I also have a small room with my own washer and dryer. So I really have more than I need. Half of my disposable income goes to the rent. I can participate in all activities organized in the main building. There is always something going on there, a musical performance, sing alongs, games, bingo, movies or anything else they can think of. I can also eat in the dining room there for a small fee. Or just buy an ice cream portion for 50 cents, when I feel for it. Coffee is free. So I live quite well even though the cost is high.

English after Swedish

Då. (1983). En vän.
Ni som även följer mig på Facebook ser min vän Jim gilla och ge kommentarer. Jim var den förste som hjälpte mig komma på fötter här i USA. Chris hade blivit antagen till Oral Robberts University och vi bodde i en studentlägenhet på området. Jag hade ett så kallat "Green Card" med "Resident Aliens" status. Jag kunde alltså jobba i USA, men att få ett jobb var inte så enkelt. På universitetområdet fanns ett företag som var ansvarigt för matserveringarna och matstånden vid sportarenan. De hade alltid behov av medhjälpare. Jag gick till chefen, numera min gode vän Jim, och sade att jag inte hade någon erfarenhet av att jobba innom matsektorn men att jag behövde ett jobb. Han sade att han skulle ta en chans och anställa mig som "allmän springpojke". Men först var jag tvungen att gå till hälsovårdsmyndigheten och gå en kurs och få ett så kallat: "Food handler permit". Det gick bra och sen började en mycket trevlig tid där jag gjorde allt från att köra en liten skåpbil för att hämta och leverera råvaror, servera varm korv vid sportsevanemang, inventera och fylla på matförråden, hjälpa till vid catering evanemang och mycket mera. En liten cateringhistoria. Den stora sporthallen hyrdes ut för olika evanemang. En gång höll den originelle pianisten Liberace en koncert där. Efter koncerten hade han bjudit in sina närmaste till en middag i vad vi kallade the Messanine, vilken låg i anslutning till sportarenan. Han hade en flygel även där, men hade endast en av sina speciella stora ljusstakar, kandelabrar, med sig och det blev min uppgift att genast efter koncerten transportera den kandelabern från en flygel till den andra. Det är ett minne jag förmodligen aldrig glömmer. Tack Jim för att du tog en chance att anställa mig. Du var en av de bättre chefer jag har haft.

Then. (1983). A friend.
You who also follow me on Facebook see my friend Jim like and comment. Jim was the first one to help me get back on my feet here in the US. Chris had been admitted to Oral Robberts University and we lived in a student apartment in the area. I had a so-called "Green Card" with "Resident Aliens" status. So I could work in the US, but getting a job was not that easy. In the university area there was a company that was responsible for the food service and food stands at the sports arena. They always needed helpers. I went to the manager, now my good friend Jim, and said I had no experience working in the food sector but that I needed a job. He said he would take a chance and hire me as a "general running boy". But first I had to go to the health department and take a course and get a so-called: "Food handler permit". It went well and then began a very nice time where I did everything from driving a small van to pick up and deliver food items, serving hot dogs at sporting events, inventing and replenishing food supplies, helping with catering events and much more. A little catering story. The large sports hall was rented out for various events. Once, the original pianist Liberace held a concert there. After the concert, he had invited his closest admires to a dinner in what we called the Messanine, which was adjacent to the sports arena. He had a grand piano there as well, but only had one of his special large candelabras, and it became my job to immediately after the concert transport that candelabra from one grand piano to the other. It's a memory I'll probably never forget. Thank you Jim for taking a chance on hiring me. You were one of the best managers I've have had.

Nu. Nordisk folkmusik.
Som ni som följer mig på Facebook har sett, är jag en stor älskare av nordisk folkmusik. Jag besöker konserter, jag har grupper som kommer och spelar den typen av musik på mina födelsedagar, jag går på jam sessions med nordisk folkmusik. Nu på söndag kommer jag att vara med om "The Twin Cities Nordic Ball". Det är en tillställning som har 43 år på nacken, men i år blir det första gången jag går på den. Årets värd är Twin Cities Swedish Folkdancers. Det blir folkmusiker och folkdansare med bakgrund i alla de nordiska länderna. En av grupperna som spelar är Twin Cities Nyckelharpalag, där min mycket goda vän Marilyn spelar med. Ledsamt nog är jag mycket dålig folkdansare, men Marilyn och jag har provat på ett par enklare danser, modell ringdans och långdans. I sommar hoppas jag få tillfälle att uppleva den mycket stora Nisswastämman uppe i norra Minnesota. http://www.nisswastamman.org/ Den hålls normalt i juni. I augusti är det spelmansstämma i Scandia i Minnesota och i september en Nordic Music Festival i Viktoria, MN, se fotot. Jag skall försöka få tillfälle att besöka dem också. Och som avslutning drar jag till med en av mina favoritlåtar, Gärdebylåten https://www.youtube.com/watch?v=Wd4vyd2-P7c

Now. Nordic folk music.
As you who follow me on Facebook have seen, I am a big lover of Nordic folk music. I visit concerts, I have groups that come and play that kind of music on my birthdays, I go to jam sessions with Nordic folk music. Now on Sunday I will be participating in "The Twin Cities Nordic Ball". It is an event that has 43 years on the neck, but this year will be the first time I go to it. Host this year is Twin Cities Swedish Folkdancers. There will be folk musicians and folk dancers with backgrounds in all the Nordic countries. One of the groups playing is Twin Cities Nyckelharpalag, where my very good friend Marilyn plays. Sadly, I'm a very bad folk dancer, but Marilyn and I have tried a couple of simple dances, as ring dance and long dance. This summer, I hope to have the opportunity to experience the very large Nisswa Stämman up in northern Minnesota. http://www.nisswastamman.org/ It is normally held in June. In August, there is a spelmansstämma in Scandia in Minnesota and in September a Nordic Music Festival in Viktoria, MN, see the photo. I will try to get the opportunity to visit them also. And as a conclusion, here is one of my favorite songs, Gärdebylåten https://www.youtube.com/watch?v=Wd4vyd2-P7c