English after the Swedish.

Chris och jag fick inga barn, så vi öppnade vårt hem för katter och hundar i stället. Vi var båda stora djurvänner och gjorde även vad vi kunde för de vilda djurens väl och ve.

Vi hade tolv katter och tre hundar allt som allt. Chris var väldigt duktig på att komma upp med namn på våra djur och hon var noga med att liksom ha samma namnserie för dem. Här är en lista på dem alla och de år de var hos oss.
Låt oss börja med katterna: Frida 1991 - 2008. Fridelius 1991 - 2008. Fritjof 1993 - 2013. Fritz 1998 - 2013. Fridolf 2000 - 2011. Fridolfina (Fina) 2001 - 2016. Fridolina (Lina) 2001 - 2015. Friskus 2005 - 2012. Friherre Gustav 2005 - 2014. Friherrinnan Lexis 2007 - ?. Friendly 2010 - ?. Fridh 2014 - 2015.

Och så hundarna: Francesca 1998 - 2012. Franciscus 2004 - 2013. Francine 2012 - ?

När vi köpte mark och byggde vårt stockhus i Scandia, Minnesota sade mäklaren att det ingick så många katter som vi ville ha som bonus till köpet. Han hade en lada full med katter och allehanda andra djur. När köpet var klart åkte vi till honom och Chris föll genast för en liten grå kattflicka som fick namnet Frida. Jag var inte så van vid djur då ännu, utan satte mig på en höbal och beskådade allt djurliv omkring mig. Då kom en liten svart kattunge och ryckte mig i byxbenet och genast beslöt Chris att det var våran Fridelius. Ja, det var så det började.

Vi hade planerat med att ha husdjur när vi gjorde ritningarna till huset och avsatt ett rum som katternas eget rum. Vi kallade det rummet "Felinska salongen". Vi har haft två hus sedan dess och i båda dessa har det funnits en Felinsk salong. För hundarna har vi alltid haft en inhägnad hundgård där de fick vistas en del av varje dag när vädret var bra. Vi motionerade dem dessutom ofta. Det var ju bra för oss också. Mer om det senare.

Det första fotot ovan är från den Felinska salong katterna hade i vårt hus i Hudson, Wisconsin. (Hur många katter hittar ni på fotot?) Den låg på andra våningen med skogen utanför, så där fanns det alltid intressanta saker att studera. De år vi hade hus i Falcon Heights (St Paul), MN, vid den mycket livligt trafikerade gatan Snelling Avenue, så låg Felinska salongen även där på andra våningen och vette ut mot gatan. Speciellt Frida tycktes vara mycket bilintresserad och satt ofta som klistrad i något av fönstren ut mot gatan.

Visst gillade jag Fridelius, men Fritjof blev min favoritkatt. Genast rinner ett minne till i min hjärna. Vid ett tillfälle lyckades en liten jordekorre, chipmunk, ta sig in i vårt hus. Fritjof upptäckte den genast och började springa efter den. Jag ville inte att något illa skulle hända jordekorren, så jag sprang efter Fritjof. Nedervåningen i vårt hus var byggt så man kunde springa runt där. Och Chris höll på att skratta ihjäl sig när jordekorren sprang runt, runt där med Fritjof efter sig och jag efter Fritjof. Det hela fick en lycklig lösning genom att Chris påpassligt stängde några dörrar, så att jag och Fritjof blev instängda i ett rum. Sedan öppnade hon ytterdörren och föste ut inkräktaren. Fritjof blev hela 20 år gammal.

Det andra foto är av Friherrinnan Lexis, som jag fortfarande har hos mig. Hon är en Norsk Skogskatt med lång päls. Den pälsen skötte Chris mycket noga. Jag har slarvat med borstning och kamning, så pälsen blev så väldigt tovig, så jar tvungen att ta henne till veterinären och låta dem raka av pälsen. Hon tycktes uppskatta det, för när hon kom hem var hon keligare än vanligt. Hon är inte så kelig normalt. Norrmännen är lite avvaktande mot oss svenskar. Men vi trivs bra tillsammans här i alla fall.

Så mycket mera kelig är dock Friendly. Han är på foto nummer tre. Vi upptäckte honom när han vadrade runt i vår skog i Hudson. Vi såg honom liggade och solbada i någon solglänta, eller fångande möss till lunchen, eller klättrande högt upp i träden när vi motionerade någon hund för nära honom. När vintern kom tillverkade jag ett litet isolerat hus till honom som jag satte på vår stora veranda. Vi lade också ut mat till honom där om kvällen, och emellanåt en skål med vatten. När det frusit över tog vi in skålen och satt ut en ny några timmar senare. Efter en vecka eller så hade Friendly accepterat bostaden och mat/vatten rutinerna. När jag satte ut maten stannade jag kvar ute och började så sakterliga umgås med Friendly. Vi blev med tiden så goda vänner att när våren kom flyttade han in till oss. Men först fick han en rejäl undersökning av veterinären. Han hade både mask och loppor och löss, så han fick vara i karantän någon tid. Det gillade han inte alls. Men sen han fick komma ut ur karantänen anpassade han sig bra och snabbt. Jag är så glad att han fortfarand finns hos mig. Han snor runt benen på mig, han ligger i min famn när jag jobbar på datorn, han sover med mig i sängen under nätterna och ibland tar vi en "cat-nap" på soffan tillsammans. Han har hjälpt mig mycet sedan Chris dog.

Alla tre hundar vi hade var Dalmatiner. Chris gillade den rasen och dessutom var de korthåriga, vilket var bra då vi bodde med skog runt om där det fanns gott om fästingar. Fästingarna var lätta att upptäcka och ta bort i den korta pälsen. Dessutom krävde Dalmatinerna mycket motion, vilket var bra för både Chris och mig. Vi hade ganska bra kondition och perfekt vikt när vi hade Dalmatiner.

Vår första Dalmatiner var en så kallad "breeder reject". Det var Francesca och ett av hennes öron var helt svart. En så stor svart fläck kallas "patch" och en sådan får inte finnas på en rasren Dalmatiner, men för oss betydde det naturligtvis inte något. (Dog picture number one). Det tog en tid innan vi tre vant oss vid varandra. Francesca hade överflödande energi, var envis med egna ideer. Men vi älskade henne. Hon, liksom de andra två hundarna sov alltid i vår säng.

Som jag sa, så behöver Dalmatiner mycket motion. När vi flyttade till huset i Falcon Heights och bara hade blomrabatter, en köksträdgård och två små gräsmattor, åkte vi ofta till en hundpark som faktiskt låg mellan ändarna av två av landningsbanornan på den internationella flygplatsen hör. Det var alltid mycket folk och hundar där och vi lärde även känna några människor som kom dit med sina hundar på de tider vi var där. Jag har alltid varit flygintresserad, så jag stortrivdes där. En gång när vi var där kom faktiskt presidentens plan, Airforce One, och landade där.

Vi skaffade så Fransiscus, (hundfoto nummer två) medan vi fortfarande hade Francesca. De kom bra överens och jag kunde motionera båda på samma gång, medan Chris helst tog ut dem en i taget. Till hundparkerna for de naturligtvis med tillsammans.

När Fransesca dog skaffade vi Francine. (Hundbild nummer tre) Även hon kom bra överens med Franciscus. De fick ledsamt nog bara ett år tillsamans. Francine och jag hade det fint tillsammans. Det var nästan uteslutande jag som fick gå ut med henne, för Chris hade blivit trött och hon var säkert sjuk redan då, även om vi inte visste om det. När Chris sedan blev riktigt dålig och jag måste sköta om här hemma, mer eller mindre dygnet runt, var vi tvugna att lämna ifrån oss Francine. Den uppfödare vi köpt Francine av hittade ett bra hem för henne där det redan fanns en annan Dalmatiner. Hundfoto nummer tre är när jag och Francine tar avsked av varandra. Bilen togs av den som hämtade Francine. Jag har fortfarande svårt att titta på det fotot.

Vi hade också alltid gott om vilda djur runt knutarna, rådjur, murmeldjur, pungråttor (opossum), rävar, och fåglar av alla de slag, vildkalkoner, gamar, hackspettar osv. Jag låter fotot av ugglan Ursula få representera dem. Uggland Ursula kom ofta och satte sig på en gren utanför vårt köksfönster och studerade med intresse vad vi hade för oss inne i huset. Kanske var hon intresserad av katterna som kom fram till fönstret och studerade henne. Fotot är taget genom köksfönstret.

Ja, jag har väl nämnt tidigare att vi var/är vegetarianer. Vi var så allvarliga djurvänner att vi inte kunde tänka oss att döda och äta upp dem.

English

Chris and I were never blessed with any children, but opened our home for cats and dogs in stead. We booth were devoted animal lovers and also did what we could to help the wild animals.

In all we had twelve cats and three dogs. Chris was very clever in naming our pets and she wanted them to have similar names. Here is a list over them and the years we had them.

Let's start with the cats: Frida 1991 - 2008. Fridelius 1991 - 2008. Fritjof 1993 - 2013. Fritz 1998 - 2013. Fridolf 2000 - 2011. Fridolfina (Fina) 2001 - 2016. Fridolina (Lina) 2001 - 2015. Friskus 2005 - 2012. Friherre Gustav 2005 - 2014. Friherrinnan Lexis 2007 - ?. Friendly 2010 - ?. Fridh 2014 - 2015.

And then the dogs: Francesca 1998 - 2012. Franciscus 2004 - 2013. Francine 2012 - ?

When we bought property and built our log house in Scandia, MN, the realtor sade that the deal included as many cats as we wanted as a bonus. He had a barn full of cats and a veriety of other animals. When the deal was finalized we went to his barn and Chris at once fell for a small grey cat girl, whom she gave the name Frida. I was not too used to animals yet and sat down on a haybale and looked at all the animals around me. Suddenly a small black kitten came and pulled on my jeans leg and right away Chris decided that that kitten was our Fridelius. Yes, that's how it began.

We had planned on having pets when we made the drawings for our house and had set aside one room as the cats own room. We called the room "Feline salon". For the dogs we have always had fenced in areas where they stayed a part of every day when the weather allowed. We walked them often also. That was good even for us. More about that later.

The first picture above is from the Feline salon in our house in Hudson, WI. (How many cats can you find in the photo?). It was on the second floor facing the woods, so there were always interesting things to see. The years we had a house in Falcon Heights, MN on the busy street Snelling Avenue, the Feline salon was on the second floor even there, and faced the street. Especial Frida seemed to be very interested of cars and was as glued in one of the windows facing the street.

Of course I liked Fridelius, but Fritjof was my favorite cat. A memory pops up in my brain. At one time a small chipmunk happened to come into our house. Fritjof saw it at once and ran after it. I did not want anything bad to happen to the chipmunk, so I ran after Fritjof. The bottom floor in the house was built so you could run around there. Chris was near to die of laughter when the chipmunk ran around, around with Fritjof after it, and I after Fritjof. All ended well when Chris timely closed a couple of doors, so I and Fritjof were captured in one rum. Then she opend the outer door and shooed out the intruder. Fritjof lived to be 20 years old.

The second photo is of Lexis, who still is with me. She is a Norwegian Forest cat with long fur. Chris cared for that fur wery seriously. I have neglected brushing and combing, so the fur became all tangled up and matted. I had to take her to the veterinarian to get shaved. She seamed to accept it as when she came home she was cuddly. Normally she is keeping to herself. The Norwegians never get too cuddly with Swedes. But we get along fairly well anyhow.

Friendly is so much more cuddly. He is in photo number three. We discovered him when he wandered around in our woods in Hudson. We saw him laying in a sunny spot, or catching mice for lunch, or climbing high in the trees when we walked one of our dogs and came too close to him. When winter arrived I made a small insulated house for him on our portio. We also gave him food every evening, and sometimes a bowl with water. When it froze over we took it in and put out a new one a few hours later. In a week Friendly had accepted the house and the food and water routines. When I delivered the food I stayed a little while and we begun to socialize. After a while we so close friends so when Spring arrived he moved in with us. But first he had a thorugly check up at the veterinarian.He had both worms and fleece, so he had to stay in quarantine some time. He did not like that at all. But when he came out from the quarantine he became fast a part of our family. I am so happy that he still is with me. He is all around my legs, he lays in my lap when I work on the lap top, he sleeps with me in my bed during the nights and sometimes we take a "cat-nap"on the bed together. He has ment much to me since Chris died.

All the tree dogs we had were Dalmatians. Chris liked that breed and in addition they had short hair, which was good as we lived in the woods with lots of ticks. The ticks were easy to see and remove in the short fur. And in addition the Dalmatians needed lots of exercise, which was good for both Chris and me. We were in good contition and perfect weight when we had Dalmatians.

Our first Dalmatian was a "breeder reject". It was Francesca and one of her ears was completely black. Such a large black spot is called "patch" and a perfect Dalmatian can not have such, but to us it did not mean anything. (Dog picture number one). It took some time before the three of us get used to each other. Fancesca had lots of energy, and was stubborn with ideas of her own. But we loved her. She, as well as the other two dogs always slept in our bed.

As I said, Dalmatians need lots of exercise. When we moved to the house in Falcon Heights and only had flower beds, a small kitchen garden and two small lawns, we often went to a dog park that actually was located between he ends of two of the runways at the international airport here. It was always lots of people and dogs there and we got to know some people that came there on the same schedule as we. I have always loved airplanes, so I liked it there. On one occation when we were ther, the presidents plane, Airforce One, landed there.

We then got Franciscus, (dog picture number two) while we still had Francesca. They get along well and I could walk both at the same time, while Chris rather took them out one at a time. To the dog parks both came at the same time of course.

When Francesca died we got Francine. (Dog picture number three). She also got along well with Franciscus.Sadly they got only one year together. Francine and I had a good time together. It was almost only I that walked her, as Chris was tired and probably was ill already then, even if we did not know it. When Chris then became really ill and I had to care for her here at home, more or less 24 hours a day, we had to let Francine go. The breeder we got Francine from found a good home for her where already one Dalmatian lived. Dog picture number three is when I and Francine say good bye to each other. The person that picked up Francine took the picture. I still have a hard time looking at that picture.

We also had a lot of wild animals around where we lived, deer, ground hogs, opossum, foxes, and all kinds of birds, wild turkeys, vultures, wood peckers and so on. I let the picture of the owl Ursula represent them. Ursula often came and sat on a branch outside our kitchen window and with interest checked out what we were doing in the kitchen. Maybe she was interested in the cats that came to the window to look at her. The picture is taken through our kitchen window.

I have probably mentioned that we were/am vegetarians. We loved the animals so much that we could not kill them and eat them.