I onsdags var jag så I Minneapolis på besök hos pensionsmyndigheten där för att slutföra den del av mitt ärende som man inte kunde klara av i St Paul i förra veckan. Det är mycket enklare att köra i Minneapolis än i St Paul. Minneapolis är en stad med fyrkantiga kvarter och raka gator. I St Paul slingrar sig gatorna som gamla kostigar, vilket de kanske var från början. Vår förre guvernör, proffsbrottaren med mycket mera, Jesse Ventura, gjorde sig ovän med den irländskättade delen av bolkningen i staten då han offentligt påstod att gatunätet i St Paul hade lagts ut av ett gäng fulla irländare. Efter att ha kört vilse ett otal gånger i St Paul är man dock benägen att hålla med Jesse, om det så är det enda man håller med honom om.

I alla fall kom jag väl fram till pensionsverket, gick in i ett överfullt väntrum och fick kölapp nummer 150. När jag tittade på anslagstavlan där numren visades så såg jag till min förtvivlan att man just nu betjänade nummer 96. Jag hade tid att noga läsa all information på de stora skärmarna där numren visades i ett hörn. På resten av skärmen växlade information mellan engelska och spanska. Jo, spanska är mer eller mindre ett andra språk här i USA nu. En vän till mig här i USA hade följande kommentar när han fick reda på att jag blivit amerikansk medborgare: ”Då är det bara att du börjar lära dig spanska då för att bli fullvärdig medborgare.”

Folket som satt i väntrummet var en salig blandning av färger och språk. En liten uniformerad orientalisk kvinna tjänstgjorde som säkerhetsvakt. Hon hade så många prylar i sitt bälte att hon gick och vankade som en anka med armarna lite utåtsträckta. Jag kunde bland alla prylarna bara identifiera ett par handbojor och en stor pistol, som var så tung att hon lutade åt höger när hon gick. Men hon höll sträng ordning. Om någon tog fram en mobiltelefon, åkte vederbörande ut på direkten.

Efter närmare två timmars väntan blev det min tur. Att det gick så fort som två timmar berodde på att många hade gett upp och gått hem. Därför fanns det många luckor i nummerserien mellan 96 och 150. Mina ärenden var snart avklarade och i ett strålande försommarväder styrde jag glatt kosan hemåt igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...