Hjulångaren kämpade sig uppför St Croix floden från Stillwater mot Taylors Falls i Minnesota. St Croix floden är gränsflod mellan staterna Wisconsin och Minnesota och en biflod till Mississippi. Den har varit färdväg för många invandrare, inte minst svenskar. Ombord på hjulångaren fanns jag i skepnad av Per Andersson och min fru, Chris, som Per Anderssons hustru Carin. Detta hände under 1990-talet och vi ingick i en grupp som uppförde ett historiskt spel till minne av den immigration som tilldragit sig etthudrafemtio år tidigare.

Det var den 23:e april 1851 som Joris Pelle (Per) Andersson och den grupp invandrare som han var ledare för anlände till Taylors Falls i Minnesota. Då hade de tillbringat lång tid på resande fot. Den 17:e augusti 1850 hade de gått ombord på fartyget Odin i Gövle, Sverige. Gruppen bestod av ungefär etthundra bönder från norra Sverige. Per Andersson själv kom från Hassela i Hälsingland.

Under resan över Atlanten och så vidare från New York med tåg till Buffalo och så båt över de stora sjöarna och uppför Mississippifloden och St Croix floden, förlorade sällskapet många medlemmar. Några dog, medan andra fann platser de tyckte var bra nog att stanna på efter vägen. När man kom fram till Taylor Falls bestod sällskapet endast av femton personer och två av dem var jag och min fru.

Vi hade naturligtvis fuskat och inte startat från Gävle i Sverige. Nej, vi och resten av aktörerna hade gått ombord vid den nya kajplatsen i Taylors Falls för att sen segla nerför floden en bit och så vända och stäva uppför floden som om vi kommit från Stillwater och anlände till den gamla kajplatsen, längre ner längs floden, som hade använts hundra år tidigare. Vi skulle dock se ut och agera som om vi kommit ända från Sverige.

Vi lyckades riktigt bra när vi stapplade iland med våra tunga bördor, iförda tidstrogna kläder. Vi välkomnades av några tidigare immigranter, Erik Norberg, bland andra och så ortens handelsman och Taylor Falls honoratiores. Den tidstrogna scenen sprack dock när jag skulle be en tacksägelsebön över att vi äntligen var framme. Jag gick nämligen fram till en dåligt gömd mikrofon, och när jag bad så ekade orden ur stora högtalare mellan klipporna som kantar floden.

Jag lyckades dock tydligen bra med bönen, för efter det historiska spelet kom en av åhörarna, självaste biskopen i Växjö, som var på besök, och frågade om jag var präst. Eftersom jag själv är immigrant så lade jag förmodligen in lite mer känsla i bönen än vad en från trakten varande amatörskådespelare skulle ha gjort.

Så vandrade vi uppför den branta stigen från den gamla ankarplatsen mot staden Taylors Falls och där upplöstes gruppen och skådespelet var slut. För hundrafemtio år sedan så ordnade man tillfälligt husrum för kvinnor och barn i Taylors Falls, medan männen fortsatte till fots mot det slutliga målet, stränderna runt sjön Ki-chi-saga. Där slog de sig ner och började sina liv som nybyggare i Amerika.

Och så gjorde vi.