Jag ser till min fasa att jag inte skrivit något på min blogg sedan förra onsdagen. Inte underligt om mina trogna läsare tappar intresset att besöka den.

Jag har ingen aning om vart tiden tagit vägen. Inte nog med det. Jag har dessutom blivit nästan en vecka äldre under tiden.

Jag har faktiskt haft fullt upp med att läsa de bloggar jag följer och de olika forum jag läser och dessutom internet versionen av tidningar, både svenska och amerikanska. Att sätta sig ner ock skriva ett gammalt hederligt brev är det inte tal om. Knappt hinner jag slänga iväg ett och annat e-brev.

Flitigaste e-brevskrivarna i vår familj är två av våra katter, Fritjof och Fritz. De har kattflickbrevvänner i Sverige, som de håller en intensiv kontakt med. Förresten så tillhör en blogg skriven av en hund, dem som jag besöker med jämna mellanrum, http://tidus.bloggagratis.se/. Så kom inte och säg att våra vänner djuren inte kan kommunicera.

 Nu åter till allvaret. Frågan är hur jag skall få mera tid och dessutom bli yngre och inte äldre för var dag. Undrar om man skulle kunna resa motsols och passera dygnsgränsen flera gånger i rad och på så sätt skruva tiden tillbaka en vecka eller så?

 Alla tips om hur man skapar mer tid emottages tacksamt.

Jag har just avslutat läsningen av den engelska översättningen sv Stieg Larssons bok "Flickan som lekte med elden". Den heter helt riktigt "The Girl Who Played With Fire". I översättningen är det vissa avsnitt som jag undrar hur en amerikan tar texten och förstår den.

Till exempel på sidan 12 står det: "She could not tell the difference between Sven-Ingvars and Nick Cave, but steel drums facinated her." Vem i hela friden på den här sidan pölen vet vem Sven-Ingvars är?

 På sidan 20: "Three days later, he had taken the tunnelbana from Slussen to T-Centralen, and when he stopped in Gamla Stan.....". Vad tror en amerikan att "tunnelbana" är?

Vidare behålls en hel del svenska titlar som: "Fröken Salander", Advokat Burman". och även det svenska larmnumret 112 i stället för det amerikanska 911.

 Jag undrar varför man lämnar lite svenska ord här och där i boken? Är det för att göra den mer autentisk, eller lite mer unik? Inte vet jag. Men spännande var den faktiskt. Nu väntar jag på del tre: "The Girl Who Kicked The Hornet's Nest".

Kanske får jag den till min födelsedag i augusti - om jag nu kan vänta så länge.

I går morse när jag for hemifrån uppmärksammade min fru att det flög ut en massa bråte från bilens avgasrör. När jag kom hem i går kväll, tittade jag på bråtet och mycket riktigt, det var bobyggnadsmaterial för en musfamilj. Det har hänt förr att möss byggt bo i mitt avgasrör. Därför försöker jag komma ihåg att gå ut i garaget och starta bilen minst en gång varje dag, när jag inte använder den. Jo, det kan faktiskt hända även i billandet USA att bilen får stå orörd i dagar i sträck. Jag har även tagit för vana att ha motorhuven uppställd när bilen står i garaget. Jag har nämligen, speciellt under dan kallare årstiden, kommit på att allehanda smådjur och även lite större, tycker om den goa värmen från motorn, när man just parkerat. De lägger sig där och kan även somna. Det har hänt att jag har haft både det ena och andra i motorutrymmet när jag startat på morgonen.

Mössen har så många andra ställen i vårt garage att bygga bo på, så jag har inte dåligt samvete när jag kör bort dem från avgasröret.

Så har vi myrorna med sitt bobygge i brevlådan. Vi har en sån där brevlåda som står ute vid vägen och när jag hämtar posten är det fullt med myror och till och med myrägg ibland reklamen. Vi har börjat ha brevlådsluckan öppen så mycket som möjligt, och då är det inte så mysigt för myrorna att bygga sina bon där. Får se om vi blir av med de hyresgästerna på det sättet. Vi vill absolut inte ta till myrr och andra hemskheter. Vi är snälla mot djuren runt oss. Lite för snälla tycks det ibland när vi får blommorna runt huset uppätna.

Tredje gruppen av bobyggare är småfåglarna. Vi har varje år hängamplar på verandan. Och nästan varje år bygger en fågelfamilj bo i åtminstone en av dem. Chris vattnar försiktigt och det har lyckat för oss att hålla blommorna vid liv samtidigt som fågelfamiljen har lyckats föda upp flygfärdiga ungar. Så även i år hoppas vi. Än är fågelungarna bara några små ullknyten. Jag tror att dessa småfåglar och vi är de som kommer bäst överens bland bosättarna i och runt vårt hus. (Grannarna inräknade!).

Vi har haft datorkrångel. Min lilla knädator kraschade helt och på Chris dator tar det evigheter att få upp någoting, om det över huvud kommer upp. En del av slöheten beror på att vi bara har telefonanslutning till våra datorer. Vi bor så långt ut i Tjotaheiti (vilket ni numera - om ni läst en tidigare blogg - vet var det ligger) att det inte finns kabel eller möjlighet till bredband. Dessutom tror vi att vi får in en hel del ohyra i datorerna. Vi vill ju använda dem till att titta runt i intenet och av alla ställen vi besöker finns det säkert sådana som har olika typer av löss och skrottar.

Min dator har jag just fått igång igen genom att köra ett program som ställer tillbaka alla inställningar och filer till ett tidigare datum. Det betyder visserligen att jag förlorar senaste vesionen av Acrobat osv, men det kan inte hjälpas. Om datorn inte funkar så är det ju ingen nytta att ha de senaste programmen.

Med tidigare datorer vi köpt följde det en disk som man kunde köra när allt tjorvat till sig. Den återställde allt i datorn till det ursprungsskick som datorn befann sig i när vi köpte den. Det var ganska bra att kunna nollställa allt och börja om från början.

Den senaste datorn vi köpte hade varken det ena eller det andra. Meningen är väl att man skall ta in den för reparation och affären skall göra sig stora pengar på att restaurera den. Det finns förresten ett serviceföretag som helt jobbar med att sätta upp och rätta till problem med datorer. Det heter "Geek Squad" och åker runt i folkvagnar målade i svart och vitt.

Den äldsta dator som funkar här är över tio år gammal. Att den fortfarande funkar riktigt bra beror på att vi aldrig har haft den inkopplad på internet. Vi har den bara till interna saker, som bokföring och budgetar och vanlig snigelpostbrevskrivning.

Alltså, vill man att datorn skall funka oklanderligt i långa tider, så skall man alltså inte koppla in den på internet, men internet är ju det som är den största vitsen med datorer. Utan den skulle vi ju inte kunna hålla den kontakt som i alla fall jag tycker är så värdefull och trevlig. Alltså besannas uttrycket, "skall man vinna något måste man våga något". Vi vågar ta risken att få oknytt i datorerna för att kunna kommunicera med yttervärlden, och det är det värt.

Vi har mycket blommor runt vårt hus. Det är mest vildblommor. Eftersom vi inte har någon riktig gräsmatta, utan bara naturens egen ”lay out” runt huset har vi uppmuntrat blommor som black eyed susans, echinacea, liljekonvaljer, liljor och liknande.  Nu är det dock så att det inte bara är vi människor som gillar blommor. I går morse såg jag att några av echinaceorna hade stora, fina knoppar. Jag kom ihåg att berätta det för Chris på eftermiddagen och hon gick ut för att titta på dem. Då var de borta! Halva blommorna var uppätna. Det var förmodligen ett eller flera rådjur som passerat vårt hus och också tyckt om blommorna. Men på sitt vis - inte bara att titta på. Vanligtvis sprutar Chris ett avskräckande luktmedel som heter något så exotiskt som ”Plantskydd – deer and rabbit repellant” på amerikanska, på blommorna. Det verkar fungera, men inte om det var länge sedan man sprutade det på blommorna och det dessutom regnat kraftigt sedan man sist sprutade, vilket det har gjort här. Nåväl, det är priset vi får betala för att leva nära naturen och dela den med de vilda djuren. Som förresten visad upp årets första rådjurskid för oss för någon dag sedan.

PS. Tomatplantorna har galler både runt och över. De har börjat blomma. Det är med spänning jag ser fram emot de egna tomaterna om några veckor.

I min ungdom, alltså för mycket länge sedan, var jag flygintresserad. Ett intresse som i och för sig fortfarande sitter i. På den tiden tog det sig uttryck i att jag ofta hängde på staketet framför hangaren på Gustavsviksfältet i Örebro. Så småningom fick jag kontakt med de som hade flygplan i hangaren och började hjälpa dem med enklare sysslor mot att jag emellanåt fick följa med på en flygtur. Gustavsviksfältet var ett gräsfält utan någon asfalterad bana. Luftfartsverket hade två heltidsanställda flygplatsvakter, eller vad deras titlar nu kunde ha varit. Edström och Andersson hette de om jag minnns rätt.  De hade bland annat en traktor som de drog  en mycket bred gräsklippningsanordning bakom. Med den klippte de upp två korslagda stråk på det i stort sett fyrkantiga fältet. För att hålla resten av den ofantliga gräsmattan under kontroll betade en större fårhjord på fältet. Naturligtvis strövade fåren även ut på de klippta stråken och var inte så nogräknade med var de gjorde sina behovsuppehåll. Följdaktligen låg det en hel del fårskit även på start och landningsbanorna. Denna fårskit förflyttades av hjulen upp och kladdade fast under flygplanens vingar, vilket gav mig chansen att få in en fot i flygeriet. Mina första uppdrag bland flygplanen blev alltså att med varmt såpvatten tvätta bort fårskit från under flygplansvingarna. På de lågvingade planen gick det väl an, även om man fick kräla på marken under vingarna, men de högvingade planen var en riktig utmaning. Där stod man alltså under vigen och skrubbade med uppsträckt arm, varvid den upplösta fårskiten rann tillsammans med vattnet ner längs armen och in under skjortan. Så nog gjorde man sig väl förtjänt av en flygtur som tack då och då.

Det här med fallskärm då? Jo ett av flygplanen på Gustavsviksfältet var en Klemm 35 som ägdes av Andersson och Andersson. En gång erbjöds jag en flygtur i den av Andersson, vilket jag naturligtvis inte tackade nej till. Klemmen har ingen egentlig sittplas. När man flyger med den krävs det att man har en sådan där fallskärm på sig som hänger lågt ner och dinglar i knävecken när man går. Den sitter man sedan på i flygplanet. Även så jag. Andersson såg till att jag var väl fastspänd. Klemmen har två öppna sittbrunnar och efter några inledande manövrar så lade Andersson flygmaskinen i ryggläge och flög så en god stund. Det fanns alltså inget annat än luft mellan mig och min hembygd långt där nere. På insidan av sittbrunnen finns det en hel del järnrör och jag minns att jag klamrade mig fast vid dem för brinnande livet. Visserligen höll säkerhetsbältet mig kvar, men hur hårt man än spänner det så blir det löst när man hänger upp och ner i det. Dessutom hade jag ju fallskärm om jag skulle trilla ur, men trygghetskänslan ville trots det inte infinna sig. Allt slutade dock väl och jag tackade Andersson för flygturen när jag stod bredvid planet på marken på vingliga ben. Det blev i alla fall en flygtur som jag sent skulle glömma. Ja som ni ser så kommer jag ihåg den än.

Foto av en Klemm 35 från Wikipedia

Per Andersson och jag.

Då är det äntligen fredag igen.  Eller som man säger här: TGIF,  vilket står för "Thank God It’s Friday".  Uttrycket TIGF är så vanligt att det används i alla möjliga sammanhang. Man har till och med gett en restaurangkedja namnet T.G.I Friday. Den kedjan ägs förresten av Carlson. Ja företaget heter helt enkelt Carlson. Det grundades av svenskättlingen Curt Carlson, som sedemera blev Minnesotas rikaste man innan han dog. Förtaget leds nu av en av hans döttrar, Marilyn Carlson Nelson. Här är en kort presentation av Carlson: ”Carlson is a global leader in the hotel, restaurant, travel, and marketing industries. Among the names in the Carlson family of brands and services are: Regent Hotels and Resorts, Radisson Hotels & Resorts®, Park Plaza Hotels & Resorts, Country Inn & Suites By Carlson, Park Inn® hotels, T.G.I Friday’s® and Pick Up Stix® restaurants, Carlson Wagonlit Travel and Carlson Marketing.® Based in Minneapolis, Carlson’s brands and services employ about 160,000 people in more than 150 countries.”

“Äntligen fredag”, var kanske att ta i eftersom den här veckan har varit kort. Det var ju helgdag i måndags. Nästa helgdag som infaller på en måndag blir den 5:e juli. Ja, egentligen är helgdagen den 4: juli. USA’s nationaldag, men eftersom den dagen infaller på en söndag, så har vi måndagen ledig i stället. Nationaldagsfirandet kommer naturligtvis att äga rum på rätt dag, söndagen, men det skall bli skönt att ha måndagen ledigt och vila ut på. Visserligen kommer vi inte att fira så våldsamt att vi behöver vila ut en extra dag. Men en ledig dag tackar man ju inte nej till.

Den egentliga anledningen till allt firande, fyrverkeri osv den 4:e juli är att vår katt Fritjof har födelsedag den dagen. Han är lite blygsam av sig och tycker att hans födesedagsfirande är lite överdrivet, men vi tycker han är värd det.