I min ungdom, alltså för mycket länge sedan, var jag flygintresserad. Ett intresse som i och för sig fortfarande sitter i. På den tiden tog det sig uttryck i att jag ofta hängde på staketet framför hangaren på Gustavsviksfältet i Örebro. Så småningom fick jag kontakt med de som hade flygplan i hangaren och började hjälpa dem med enklare sysslor mot att jag emellanåt fick följa med på en flygtur. Gustavsviksfältet var ett gräsfält utan någon asfalterad bana. Luftfartsverket hade två heltidsanställda flygplatsvakter, eller vad deras titlar nu kunde ha varit. Edström och Andersson hette de om jag minnns rätt.  De hade bland annat en traktor som de drog  en mycket bred gräsklippningsanordning bakom. Med den klippte de upp två korslagda stråk på det i stort sett fyrkantiga fältet. För att hålla resten av den ofantliga gräsmattan under kontroll betade en större fårhjord på fältet. Naturligtvis strövade fåren även ut på de klippta stråken och var inte så nogräknade med var de gjorde sina behovsuppehåll. Följdaktligen låg det en hel del fårskit även på start och landningsbanorna. Denna fårskit förflyttades av hjulen upp och kladdade fast under flygplanens vingar, vilket gav mig chansen att få in en fot i flygeriet. Mina första uppdrag bland flygplanen blev alltså att med varmt såpvatten tvätta bort fårskit från under flygplansvingarna. På de lågvingade planen gick det väl an, även om man fick kräla på marken under vingarna, men de högvingade planen var en riktig utmaning. Där stod man alltså under vigen och skrubbade med uppsträckt arm, varvid den upplösta fårskiten rann tillsammans med vattnet ner längs armen och in under skjortan. Så nog gjorde man sig väl förtjänt av en flygtur som tack då och då.

Det här med fallskärm då? Jo ett av flygplanen på Gustavsviksfältet var en Klemm 35 som ägdes av Andersson och Andersson. En gång erbjöds jag en flygtur i den av Andersson, vilket jag naturligtvis inte tackade nej till. Klemmen har ingen egentlig sittplas. När man flyger med den krävs det att man har en sådan där fallskärm på sig som hänger lågt ner och dinglar i knävecken när man går. Den sitter man sedan på i flygplanet. Även så jag. Andersson såg till att jag var väl fastspänd. Klemmen har två öppna sittbrunnar och efter några inledande manövrar så lade Andersson flygmaskinen i ryggläge och flög så en god stund. Det fanns alltså inget annat än luft mellan mig och min hembygd långt där nere. På insidan av sittbrunnen finns det en hel del järnrör och jag minns att jag klamrade mig fast vid dem för brinnande livet. Visserligen höll säkerhetsbältet mig kvar, men hur hårt man än spänner det så blir det löst när man hänger upp och ner i det. Dessutom hade jag ju fallskärm om jag skulle trilla ur, men trygghetskänslan ville trots det inte infinna sig. Allt slutade dock väl och jag tackade Andersson för flygturen när jag stod bredvid planet på marken på vingliga ben. Det blev i alla fall en flygtur som jag sent skulle glömma. Ja som ni ser så kommer jag ihåg den än.

Foto av en Klemm 35 från Wikipedia