Bilden från inlandsbanan ovan får illustrera hur livet ligger framför mig. Rakt, hinderfritt och jag kan inte se slutet på det. The picture from a Swedish railroad illustrates the life ahead of me. Straight, no hinder and I can not see the end of it.

English below the Swedish

Ett typiskt dieselelektrisktlok såväl i Sverige som i Amerika har åtta körlägen. När järnvägare här i USA frågar varandra hur de mår, får man ofta svar som "Notch 4", eller "Notch 8". Säger man fyra så mår man halvdåligt, medan 8 är toppen, full fart. Just nu mår jag notch 8, riktigt bra alltså. Jag har ju så mycket på gång just nu. 

Det här blir en mängd spridda tankar och funderingar bara.

När jag nu är inne på järnvägstänkande så byggdes det i Sverige under åren 1942-1949 en ellokserie som fick litteran F. Det finns tre lok i den serien bevarade på järnvägsmuseer i Sverige. Jag är ju född mitt i den serien, 1945, och håller visserligen till på järnvägsmuseum två dar i veckan, men något museiföremål är jag verkligen inte. Jag är i full drift fortfarande. Människan är starkare än maskinen.

Borde jag börja leva resten av mitt liv någonannanstans? Flytta till Amarillo i Texas eller Uppsala i Sverige, eller varför inte till Venedig i Italien? I Amarillo köpte jag ett par cowboystövlar under en av våra resor runt i landet. I Uppsala mötte jag Chris och i Venedig åt jag mitt livs första pizza. Jag har alltså något som knyter mig till alla tre platserna - och hundra andra saker knyter mig till hundra andra platser. Det är lockande att börja om någonannanstans. Förslag emottages tacksamt.

De flesta av oss människor är seglivade och slitstarka. Det slog mig att den länstol jag sitter i när jag skriver ner dessa rader köpte jag när jag fick min första lägenhet. Det var 1970 när jag fick hyra en av lägenheterna i Bergsbrunna stationshus söder om Uppsala. Tyget på stolen är tunnslitet och har ett par hål där stoppningen kommer ut. Jag har lagt en stor handduk över stolen för att den skall se bättre ut. Jag har inte haft någon ansiktslyftning eller fettsugning för att se bättre ut. Människan är hållbarare än möblerna.

Förresten så finns inte Bergsbrunna stationshus kvar längre. Det är många år sedan det demolerades och gick i graven. Men jag har inte demolerats och begravts. Tvärt om håller jag på med att bygga upp kroppen genom motion och kostriktig mat. Och vägen till graven blir längre och länge.

Men vad vill/kommer jag att göra med resten av livet nu då? Jag har lagt upp en "att-göra-innan-jag-dör-lista" som jag updaterar så fort en ny tanke eller ide slår sig ner i mitt huvud.

Problemet är bara att det mesta kostar pengar. Därför har jag, som ni som läser min Facebook sida redan vet, börjat jobba igen. Visserligen bara deltid, men det kommer att hjälpa mig genomföra mina framtidsplaner.

Jobbet har en annan funktion också. Det hjälper mig att strukturera mitt liv, få mig att känna mig nyttig, och inte minst vidga mina sociala kretsar.

Jag har inte varit riktig sanningsenlig mot er. Jag behöver faktiskt lite hjälp med att få ett perfekt utseende. En del av min nya inkomst kommer jag att investera i nya löständer, så jag kan börja gapskratta igen utan att skämmas.

Sen innehåller min lista resor, korta och långa. En tågresa till Chicago. En flygresa till Sverige. Och så stärkande friluftsliv, med vandringar i naturområden. Och så matlagningskonst. Jag vill åtminstone inom det kulinariska området komma upp i klass med "The Swedish Chef" i Mupparna.

Men vi tar en sak i taget. Nu först det nya jobbet. Ingen stress. Min kloka svärmor sade: "Sakta kommer man långan väg".

ENGLISH

A typical diesel-electric train engine both in Sweden as well as in the US has eight steps in the trottle. The steps are called notches. When you ask a railroader how he is doing, you frequdntly get answers like "Notch 4, or "Notch 8". If he says four he is so and so, while 8 is great, full speed. Right now I feel notch 8, quite well thus. I have so much going for me just now.

This blogg will only be a lot of scattered thoughts and musings.

While I am thinking railroads a line of electric engines were built in Sweden in the years of 1942 - 1949. They got the littera F. There are three engines from that line saved, and on display in railroad museums in Sweden. I was born in the middle of that line, 1945, and spend two days a week at a railroad museum, but I am for sure not any old item on display there. I am still in full working condition. The human being is stronger than the machine.

Should I live out the rest of my life somewhere else? Move to Amarillo, TX or Uppsala in Sweden, or why not Venice in Italy? During pur travel in the US I bought a pair of cowboy boots in Amarillo. I met Chris in Uppsala, and I ate my first pizza in my life in Venice. I thus have something tying me to all three places - and hundred other things tying me to hundred other places. It is tempting to start all over somwhere in a new place. Suggestions are accepted thankfully.
Most of us human beings are tuff and hardy. It hit me that the armchair I am sitting in writing these lines I bought when I got my first apartment. It was 1970 when I rented one of the two apartments in the railroad station building in Bergsbrunna south of Uppsala. The fabric on the chair is worn thin and has holes where the filling comes out. I have covered the chair with a large beach towel, so it looks better. I have not had any facelift or lipo-suction to look better. The human being is more durable than the furniture.

By the way, Bergsbrunna station building is no more. Many years ago it was torn down and went to the grave. But I am not torn down or buried. Contrary, I am building up my body through exercise and eating healthy. And my road to the grave gets longer and longer.

But what do I want to do/will I do with the rest of my life then? I have started a bucket list which I update as soon as a new thought or idea shows up.

The only problem is that most of the things I have on my bucket list cost money. Thats why I, as you who follow my Facebook page know, have begun working again. Only part time, but it will help me execute my dreams for the future.

The job has another function too. It helps me to structure my life, make me feel needed, and not least of all expand my social life.

I have not been compleately truthful to you. I actually need little help to get a perfect appearense. Some of my new earnings I am going to invest in new dentures, so I can let out a real good guffaw without being ashamed.
Then my bucket contains travel, short and long. A train ride to Chicago, IL. A flight to Sweden. And then building up my body by outdoor activities, hikes in national- and state parks. And then cooking my own food. I want within the culinary realm come up in at least the same class as the Swedish Chef in the Muppet Show.

But let's take one thing at a time. Now first my new job. No stress. My clever mother-in-law said: "Slowly and steady takes you far away."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...