English below the Swedish

I går krånglade min mobiltelefon. Jag blev då fullt medveten om hur mycket den lilla manicken betyder i mitt liv. Inte minst nu i virustider. Jag blev genast på dåligt humör, sur, irriterad och en otrevlig människa att umgås med. Fråga Marilyn om ni inte tror mig.

Jag har ju allt jag behöver i den mobiltelefonen utöver den egentliga telefonfunktionen. Kalender, kontaktlistor med adresser, minnesanteckningar, Facebook, messageing, kamera med fotoarkiv, musikunderhållning och filmer, kartor med körinstruktioner och jag vet inte vad allt annat.

Under mina uppväxtår i slutet av 40-talet hade vi inte många kommunickationskanaler att välja på. Vi hade inte ens telefon. Nej om man ville tala med någon var det att ta till fötterna, eller om de bodde längre bort så tog man cykeln. För dem som bodde riktigt långt bort var det ett postkort eller brev som gällde. I riktiga paniksituationer och om den andra parten hade telefon, kunde vi gå ut till en telefonkiosk och ringa. Vi hade en sådan två kvarterer från där vi bodde. Det var först när jag började jobba, 1962, som jag skaffade telefon.

För bara en liten stund sedan lyckades jag få min mobiltelefon att fungera igen. Jag vet inte riktigt hur och vad jag gjorde, men den verkar fungera normalt igen. Nu vet jag vad lycka är och är en helt ny nänniska igen. Hoppas Marilyn vågar hälsa på mig senare i dag när hon får det här meddelandet.

English

Yesterday my cell phone topped working. I then became fully aware of how much the little manic means in my life. Not least now in virus times. I immediately became in a bad mood, angry, irritated and an unpleasant person to hang out with. Ask Marilyn if you don't believe me.

After all, I have everything I need in that mobile phone in addition to the actual phone function. Calendar, contact lists with addresses, memos, Facebook, messageing, camera with photo archive, music entertainment and movies, maps with driving instructions and I don't know what else.

During my growing up years in the late 1940s, we did not have many communication channels to choose from. We didn't even have a phone. No, if you wanted to talk to someone it was to use your feet, or if they you wanted to talk to, lived farther away, then you took the bike. For those who lived really far away, it was a postcard or letter that applied. In real panic situations and if the other party had a phone, we could go out to a phone booth and call. We had such two blocks from where we lived. It wasn't until I started working, in 1962, that I got a telephone.

Just a little while ago I managed to get my cell phone working again. I don't really know how and what I did, but it seems to work normally again. Now I know what happiness is and am a whole new human being again. Hope Marilyn dares to see me later today when she gets this message.