Med anledning av bilsnacket i kommentarerna till tidigare blogg känner jag mig manad att skriva lite om min första bil.

 Jag tog körkort redan på vänstertrafikens tid i Sverige, men egen bil skaffade jag inte förrän vi flyttade över pölen. Det var 1983 som vi kom på att vi behövde en bil. Vi bodde då i Oklahoma och gick till en närbelägen begagnad bilhandel som låg i den lilla staden Jenks och hette Maranatha Motors. Det lät ju tryggt på något sätt. Det bästa vi hade råd med då var en Plymoth Valiant av 1975 årsmodell, med automatväxel och luftkonditionering.  Den var silvergrå i färgen med vinrött tak och vinröd klädsel. Hade nog varit en tjusig bil en gång i tiden. Ingen rost hittade vi, men däremot en liten sticker som sade att bilen tillhört Air Force i Arizona någonstans. Det var förmodligen anledningen till frånvaron av rost.  Efter en kort provtur runt kvarteret slog vi till, men redan på vägen hem insåg jag att motorstyrkan var i kraftigaste laget. Varje gång  jag startade efter att ha stannat vid rött ljus, släppte hjulen väggreppet och det blev en riktig rivstart. När vi kommit hem öppnade jag motorhuven och vad hittade jag där?! Jo, en åttacylindrig motor. Inte underligt att starterna blev lite häftiga. Med en sån motor slukade bilen ganska mycket bensin, men det gjorde inte så mycket för i Oklahoma var bensinen billig i början av 80-talet. Det stod oljepumpar och nickade upp och ner på var och varannan äng.

Den bilen tjänstgjorde i många år. Även sedan vi flyttat till Minnesota. Men där hände det sig en gång i början på 90-talet att en medtrafikant inte stannade vid rött ljus och vi körde rakt in i sidan på den bilen med god fart. Vår bil fick en hel del skador, kylaren punkterad, ramen sne osv. Verkstan och försäkringsbolaget klassade ut bilen, men vi var så fästa vid bilen att jag på egen hand började lappa ihop den igen. Jag fick den i kördugligt skick. I stort sett det enda jag inte kunde fixa var den snea ramen, varför vi liksom färdades i sidled hela tiden. Däcken slets ojämt bland annat. Eftersom bensinen började bli allt dyrare och bilen gammal, så tog vi till slut det svåra beskedet att byta bil. Det blev en gul på gränsen till orange Ford Pinto stationsbil med imiterade träpaneler på sidorna som blev vår nästa bil. Den har sin egen historia, men det får bli en annan gång.

 

Sudden

13 maj 2010 11:26

Hej Sven! Jo, Plymouth Valiant var en av de tre "compact cars" som lanserades i USA en gång. Jag trodde jag skulle komma ihåg namnen på alla tre, men fick gå till Wikipedia och då fick jag en litet bredare överblick. Men de talades en hel del om dem i Sverige (tydligen kring 1960) och de kom ju hit. Ford Falcon, Chevrolet Corvair och Chrysler (?) Valiant. Vi såg väl dem som ett försök av den amerikanska bilindustrin att försvara sig mot den japanska och europeiska anstormningen.

Det finns ju de i Sverige som gillar gammaldags storvuxna och kromsmyckade "jänkare"; jag tror inte kompaktmodellerna står så högt i kurs bland dem. Åker man runt på vischan så ser man inte sällan någon ömt upprustad klenod på gårdsplanen. Och även på vägarna när det är vackert väder.

Andra suckar väl när de ser dessa amerikanska excesser.

Sudden, prenumerant på Nostalgia http://www.nostalgiamagazine.se/

http://larsan13.wordpress.com

 

Sudden

13 maj 2010 12:27

Hej Sven! Googlade vidare och fann då http://sv.wikipedia.org/wiki/Plymouth_Valiant där man noterar detta med namnen Chrysler och Plymouth. Och visst ja, polisen använde den.

Här kan man se att även andra uppmärksammat att den var litet "overpowered" med V 8-motor.

Sedan beror ju bensinförbrukningen främst av bilens vikt och hur hård man är på gaspedalen och i mindre mån av motorns nominella effekt.

Sudden

http://larsan13.wordpress.com

 

Ingwar

14 maj 2010 01:06

Hej Sven!

Jag hade sammanlagt 4 olika Valianter i Sverige, den första en 65:a och den sista en 74:a. De såldes till en början som Chrysler Valiant, sannolikt för att Chrysler hade lite bättre klang än Plymouth. Alla bilarna jag hade var utrustade med en rak 6:a som lutats åt höger för att få plats under den låga huven.

De två sista var f d polisbilar som jag köpte hos Överskottslagret. De fungerade alla till stor belåtenhet och var faktiskt inte alls speciellt törstiga. Jag kan mycket väl förstå att du gillade din 75:a!

Ingwar

 

Den gamle emigranten

14 maj 2010 13:18

Jag kanske överdrev det här med bensinslukandet. Någonstans i de ouppackade trunkarna har jag den loggbok jag förde över bilen, men hittar den inte nu. Jag har för mig att jag fick ut runt 25 miles per gallon. Min nuvarande Focus går 31 miles per gallon. Jag är lite av en pedant med bilkostnader, så jag för noggrann loggbok över dem. Driftkostnaden ligger på 8-10 cent per mile beroende på bensinpristes fluktuering. Totalkostnade för min nuvarande Focus(inköpskostnad, skatter, försäkringar, underhåll, bensin) ligger på lite över 27 dollar per dag. Jag är på jobbet nu och minns inte totalkostnaden per mile, men jag har den i datorn hemma. Men för totalekonomin/budgeten så är dagskostnaden mer intressant för mig.

 

Rolz

13 juni 2011 20:59

Hej !

Råkade bara komma in på denna sida när jag satt och googlade efter bensinpriset här i Sverige 1975, tog själv körkort 74 men införskaffade första bilen 75. Cirka 1.35:-/L kostade soppan då men kommer ihåg att det låg på cirka 0,85:-/L i slutet av 60-talet.

Första bilen blev en Buick Skylark "64", fyradörrars "stolpe" med original V6!!! Den bytes ganska snabb ut mot en V8.

Som kuriosa kan jag nämna att 1975 pris på bensinen motsvara idag omräknat till dagens penningvärde till ungefär 7:- och dagens pris är dubbelt så dyrt, alltså 14:-

//RL

 

Den Gamle Emigrantenenen

16 juni 2011 18:07

Hej Rolz,

och tack för kommentaren. Här ligger dagens bensinpris väldigt nära 4 dollar per gallon.

Den Gamle Emigrtanten

http://Dengamleemigranten.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...