Med anledning av bilsnacket i kommentarerna till tidigare blogg känner jag mig manad att skriva lite om min första bil.

 Jag tog körkort redan på vänstertrafikens tid i Sverige, men egen bil skaffade jag inte förrän vi flyttade över pölen. Det var 1983 som vi kom på att vi behövde en bil. Vi bodde då i Oklahoma och gick till en närbelägen begagnad bilhandel som låg i den lilla staden Jenks och hette Maranatha Motors. Det lät ju tryggt på något sätt. Det bästa vi hade råd med då var en Plymoth Valiant av 1975 årsmodell, med automatväxel och luftkonditionering.  Den var silvergrå i färgen med vinrött tak och vinröd klädsel. Hade nog varit en tjusig bil en gång i tiden. Ingen rost hittade vi, men däremot en liten sticker som sade att bilen tillhört Air Force i Arizona någonstans. Det var förmodligen anledningen till frånvaron av rost.  Efter en kort provtur runt kvarteret slog vi till, men redan på vägen hem insåg jag att motorstyrkan var i kraftigaste laget. Varje gång  jag startade efter att ha stannat vid rött ljus, släppte hjulen väggreppet och det blev en riktig rivstart. När vi kommit hem öppnade jag motorhuven och vad hittade jag där?! Jo, en åttacylindrig motor. Inte underligt att starterna blev lite häftiga. Med en sån motor slukade bilen ganska mycket bensin, men det gjorde inte så mycket för i Oklahoma var bensinen billig i början av 80-talet. Det stod oljepumpar och nickade upp och ner på var och varannan äng.

Den bilen tjänstgjorde i många år. Även sedan vi flyttat till Minnesota. Men där hände det sig en gång i början på 90-talet att en medtrafikant inte stannade vid rött ljus och vi körde rakt in i sidan på den bilen med god fart. Vår bil fick en hel del skador, kylaren punkterad, ramen sne osv. Verkstan och försäkringsbolaget klassade ut bilen, men vi var så fästa vid bilen att jag på egen hand började lappa ihop den igen. Jag fick den i kördugligt skick. I stort sett det enda jag inte kunde fixa var den snea ramen, varför vi liksom färdades i sidled hela tiden. Däcken slets ojämt bland annat. Eftersom bensinen började bli allt dyrare och bilen gammal, så tog vi till slut det svåra beskedet att byta bil. Det blev en gul på gränsen till orange Ford Pinto stationsbil med imiterade träpaneler på sidorna som blev vår nästa bil. Den har sin egen historia, men det får bli en annan gång.