I min ungdom, alltså för mycket länge sedan, var jag flygintresserad. Ett intresse som i och för sig fortfarande sitter i. På den tiden tog det sig uttryck i att jag ofta hängde på staketet framför hangaren på Gustavsviksfältet i Örebro. Så småningom fick jag kontakt med de som hade flygplan i hangaren och började hjälpa dem med enklare sysslor mot att jag emellanåt fick följa med på en flygtur. Gustavsviksfältet var ett gräsfält utan någon asfalterad bana. Luftfartsverket hade två heltidsanställda flygplatsvakter, eller vad deras titlar nu kunde ha varit. Edström och Andersson hette de om jag minnns rätt.  De hade bland annat en traktor som de drog  en mycket bred gräsklippningsanordning bakom. Med den klippte de upp två korslagda stråk på det i stort sett fyrkantiga fältet. För att hålla resten av den ofantliga gräsmattan under kontroll betade en större fårhjord på fältet. Naturligtvis strövade fåren även ut på de klippta stråken och var inte så nogräknade med var de gjorde sina behovsuppehåll. Följdaktligen låg det en hel del fårskit även på start och landningsbanorna. Denna fårskit förflyttades av hjulen upp och kladdade fast under flygplanens vingar, vilket gav mig chansen att få in en fot i flygeriet. Mina första uppdrag bland flygplanen blev alltså att med varmt såpvatten tvätta bort fårskit från under flygplansvingarna. På de lågvingade planen gick det väl an, även om man fick kräla på marken under vingarna, men de högvingade planen var en riktig utmaning. Där stod man alltså under vigen och skrubbade med uppsträckt arm, varvid den upplösta fårskiten rann tillsammans med vattnet ner längs armen och in under skjortan. Så nog gjorde man sig väl förtjänt av en flygtur som tack då och då.

Det här med fallskärm då? Jo ett av flygplanen på Gustavsviksfältet var en Klemm 35 som ägdes av Andersson och Andersson. En gång erbjöds jag en flygtur i den av Andersson, vilket jag naturligtvis inte tackade nej till. Klemmen har ingen egentlig sittplas. När man flyger med den krävs det att man har en sådan där fallskärm på sig som hänger lågt ner och dinglar i knävecken när man går. Den sitter man sedan på i flygplanet. Även så jag. Andersson såg till att jag var väl fastspänd. Klemmen har två öppna sittbrunnar och efter några inledande manövrar så lade Andersson flygmaskinen i ryggläge och flög så en god stund. Det fanns alltså inget annat än luft mellan mig och min hembygd långt där nere. På insidan av sittbrunnen finns det en hel del järnrör och jag minns att jag klamrade mig fast vid dem för brinnande livet. Visserligen höll säkerhetsbältet mig kvar, men hur hårt man än spänner det så blir det löst när man hänger upp och ner i det. Dessutom hade jag ju fallskärm om jag skulle trilla ur, men trygghetskänslan ville trots det inte infinna sig. Allt slutade dock väl och jag tackade Andersson för flygturen när jag stod bredvid planet på marken på vingliga ben. Det blev i alla fall en flygtur som jag sent skulle glömma. Ja som ni ser så kommer jag ihåg den än.

Foto av en Klemm 35 från Wikipedia

 

Sudden

8 juni 2010 03:07

Hej Sven!

Den Klemm på Flygvapenmuseum du visar en bild av fanns faktiskt på Gustavsvik redan 1939! Hoppas denna bild går att klicka fram:

http://larsan13.files.wordpress.com/2010/06/orebro-gustavsvik_hangar.jpg

Under beredskapen var den en tid hos Flygvapnet, kom sedan till olika platser i Sverige, bl a Orsa varifrån flera bilder finns, så Färila, Gävle, Göteborg m fl platser samt så 1960-62 till R Andersson i Fjugesta och I Andersson, Hallsberg. Det verkar som att det var kanske just museiklemmen du flög i!

En stor gräsklippare såg jag för en månad sedan på ett litet flygfält i Vallentuna. Hoppas bilden går fram:

http://www.facebook.com/home.php?#!/photo.php?pid=3964131&id=649004670

(Bilderna ligger på mitt blogg- respektive Facebook-konto.)

Sudden

http://larsan13.wordpress.com

 

Den gamle emigrantende

8 juni 2010 13:04

Fantastiskt! Det är helt säkert den Klemmen jag flög i. Då var den helt brunmålad vill jag minnas. Ytterligare ett bevis på hur gammal man är. Flygplan man flugit med står som museiföremål!Tack för påminnelsen, Sudden. Nej, skämt åsido. Tack för de fantastiska forskningsarbeten du gör. Bilden på hangaren på Gustavsvik ger många nostalgiska minnen.

 

Sudden

11 juni 2010 13:03

Hej Sven! Fredric Lagerquist oroar sig ju för FV-museets "deponeringspolicy" och planer och tydligen har SE-AIG redan förvunnit till Varberg men det kan ju förvinna vidare. Fredric skriver av nödvändighet litet o-exakt eftersom det är känsliga saker och jag förstår inte allt.

Se Fredrics blogg: http://lae.blogg.se/2010/june/klemm.html

Sudden

http://larsan13.wordpress.com

 

Den gamle emigrantende

11 juni 2010 16:02

Tack för den uppföljningen. Jag skall försöka följa "min" Klemms öden och äventyr i fortsättningen.

 

Eleni

15 juni 2010 21:30

Oj vilken upplevelse till flygtur. Låter som ett verkligt minne för livvet, tur i alla fall att du hade fallskärm och ännu mer tur att du slapp använda den.

http://www.tidus.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...