English version below the Swedish

I våras såg jag den perfekta platsen för att odla solrosor. Den låg i söderläge med skogen skyddan bakom mot norr. Joden verkade bra också. Jag inhandlade alltså tre påsar solrosfrö. En jättesolrossort, en mellanstor och en mindre. Jorden bearbetades och jag arbetade in lite fin kompostjord också. Fröna såddes efter alla regler som stod bakpå påsarna. Det var en ansenlig mängd frön i påsarna. Jag vattnade och pysslade om landet efter bästa förmåga.

När de första spröda plantorna kom upp var jag stolt. Jag hade lyckats. Men lyckan varade inte så länge. En morron var större delen av plantorna uppätna. Jag har ingen aning om vem som mumsat i sig dem, för de var ju så små.

De överlevande solrosorna växte, men när de blivit knähöga gick något rådjur förbi rabatten och tog för sig av dem.

Nu finns det bara tre av dem kvar. De är dock fullvuxna, så jag tror nog att de får stå kvar hela sin blomingstid. Det är en av varje sort. Den största är så lång att jag måste stå på tå och sträcka upp handen för att nå de övre blombladen. Den mellersta är i ansiktshöjd med mig och den minsta räcker mig till midjan.

De är vackra där de står, men det skulle ha varit underbart med ett helt fält av vajande gula solrosor. Nästa år kanske.

English version

This Spring I saw the most perfect place for planting sunflowers. It faced south and had the protecting wood on the north edge. The soil seemd to be good too. Thus I bought three packets of sunflower seed. One giant kind, one middle sized and one smaller kind. I worked the soil and even added some compost dirt. The seed were dispersed as per the instructions on the bags. It was pretty many individual seed of each kind. I watered and took care of the plot as well as I could.

When the first small seedlings came up, I was proud. I had succeeded. But my happiness did not last. One morning most of them were eaten. I have no idea who might have enjoyed them. They were so small.

The surviving sunflowers grew, but when they reach the hight of my knee, a deer passed by and tasted them.

Now there are only three left. However, they are fully grown, so I do believe that they will be left until their time is passed. It is one sunflower of each kind. The largest is so tall that ihave to stan on my toes to be able to reach up to the flower. The middle one is levelled with my face, and the smallest one reaces to my belt.

They are beautiful to look at, but is should have been wonderful with a whole field of swaying yellow sunflowers. Next year maybe.