English below the Swedish,

Att arbeta på egen hand blir inte alltid vad man tänkt sig. Ibland resulterar det i en blå tumnagel, vilket just hände mig. Jag undrar om det kommer att gå så illa att jag tappar nageln.

Det är inte första gången jag får en blå nagel, och förmodligen inte den sista heller. De flesta gångerna har jag slagit hammaren på tummen som höll i spiken i stället för på spikhuvudet.

Men den värsta blånageln jag någonsin fått skedde för många, många år sedan. Det var när vi bodde i Umeå och reglbundet tog Vasabåtarna över Kvarken till min svärmor, som bodde utanför Vasa i Finland. En höst när vi for över blåste det upp till en riktig höststorm. Vi satt varmt ombonade i båtens kafeteria med varsin kopp hett kaffe framför oss. Jag kunde dock inte emotstå frestelsen att gå ut på däck för att riktigt uppleva stormen. Dörren jag gick genom var en rejäl ståldörr och när jag gick in igen var jag ovarsam och en stormvind slet tag i dörren och slog igen den om min tumme som jag råkade ha i vägen. Oj, vad ont det gjorde. När jag väl fått upp dörren och handen fri hoppade jag runt på ett ben och viftade vilt med den klämda tummen. Det tog en god stund innan jag kunde sätta mig vid bordet igen hos Chris. Det blev både påtår och tretår på kaffet för att lugna nerverna. Den gången förlorade jag nageln helt, men det växte ut en ny så småningom.

Vi får som sagt se hur det går den här gången.

PS. Jag skrek Aj! när jag slog mig på tummen. En riktig amerikan skulle ha skrikit Ouch!

English Version

Do not hit the hand that feeds you! But it happens, and sometimes it results in a blue thumb nail. It just happened to me. I wonder if it is so bad that I will lose my nail.

This is not the first time I have a blue thumb nail, and probably not the last time either. Most of the times I have hit the thumb nail with the hammer in stead of hitting the head of the real nail.

The worst blue nail I ever have had happened many, many years ago. It was when we lived in Umeå inSweden and regularly traveled with the ferry line Vasabåtarna over the Sea of Bothnia to visit my mother-in-law, who lived just outside Vasa, Finalnd. One Fall when we traveled a big storm developed. We were sitting in the warm cafeteria with a cup of hot coffee each. I could however not resist the temptation to walk outside to really experience the storm. The door I passed through was a solid steel door and when I returned into the cafeteria I did not pay attention, but a storm wind slammed the door shut on my thumb. It hurt. When I got the door open again and my hand free I jumped around on one leg and waived wildly with the crushed thumb. It took a while before I could sit down at the table with Chris again. I had both second and third helpings of coffee to cool my nerves. That time I lost all of the nail, but a new one grew out eventually.

We have to see what happens this time, though.

PS. I yelled "Aj!" when I hit my thumb. A real American would have yelled "Ouch!"

 

lars@sundin.com

24 september 2011 01:45

Hej Sven!

Nu på äldre dagar har jag drabbats av svullna fötter, det är väl till en del ödem, men det sker ju även andra kroppsdels-förändringar allteftersom man blir äldre. Och då menar jag inte bara en tilltagande fetma. Öron blir större, även hälar vill jag påstå. Kroppen förgrovas, åtminstone för vissa kroppstyper.

Så klämda stortånaglar har det de senaste åren ofta blivit när exempelvis skidpjäxor skavt, men även andra skor. Kommer därtill att det är numera svårt att nå ned till tårna och fötterna och deras naglar blir mindre väl skötta. (I mitt samhälle Handen finns den berömda vårdbutiken "Handens fotvård".)

Även fingernaglar har fått sina blå/svart-färgningar. Av järnvägsintresse är då den nagel som blev blå i samband med en tågresa i England. Jag skulle stiga av och när tågot stannat på den station där jag skulle av, Winchester, började jag leta efter någon form av handtag på dörrens insida. Men jag fann absolut ingenting, dörrsidan var helt slät! Eftersom tåget skulle fortsätta blev jag litet desperat. Sökte nog efter en annan dörr, men förgäves. Jag fann så att jag kunde dra ned dörrfönstret för att nå ett handtag på utsidan. Kanske jag såg det eller insåg att det måste ju bara finnas. Kanske jag mindes synen av inkommande tåg där ungefär samtidigt en arm sticks ut vid varje kupedörr i vagnssidan ("gammaldags" vagnar) för att öppna dörren. Nu var jag ju van vid svenska vagnsfönster så jag tog i ordentligt. Men här löpte fönstret lätt och fint så det blev en väldig fart på fönstret, och jag kunde ta mig ut.

Sedan tror jag skadan möjligen uppkom när jag sedan sköt upp fönstret, med onödigt stor kraft och fart. Då kom en nagel i kläm, och det blev ett minne från den resan!

Sudden

http://larsan13.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...