English below the Swedish,

När vi bosatte oss i USA hösten 1982 insåg vi ganska snart att vi behövde en bil för att kunna ta oss runt. Vi hade ont om pengar och det bästa vi kunde hitta i bilväg var en 1975-års Plymouth Valiant hos en liten bilfirma för begagnade bilar. Firman hette Maranatha Motors, (ett betryggande namn) och låg i Jenks, Oklahoma. Bilen, som genast fick namnet Selma, kostade oss ungefär 11800 svenska kronor. Men innan vi avslutade köpet skulle vi ta en provtur. Klokt nog följde bilförsäljaren inte med oss, utan Chris och jag satte oss i och så bar det av. Jag hade faktiskt glömt att titta in under motorhuven och visste inte att det satt en V-8 där. Alltså när jag trampade till på gasen vrålade de åtta cylindrarna och hjulen släppte greppet om körbanan och vi slirade iväg med vrålande motor och tjutande däck. I övrigt gick provturen bra och vi skrev under köpehandlingen och ägde därmed den första bilen i våra liv.

Den stora motorn slukade bensin och på en liter kunde vi köra fyra kilometer. Nu var dock bensinen inte så dyr i Oklahoma på den tiden. Den kostade ungefär 1 krona och 65 öre per liter. Annars var vi helt nöjda med bilen. Vi gillade utseendet och den var rymlig och bekväm. Dessutom var den i ganska gott skick. Jag hittade en märkning som indikerade att den tillhört en amerikansk flygbas i Arizona tidigare. Därav ingen rost, för det är varmt och torrt i Arizona.

Vi körde en hel del med Selma, bland annat ett par vändor mellan Tulsa, Oklahoma och St Paul, Minnesota. Hon följde även med när vi sedermera flyttade upp till Minnesota. Det var dock där hennes öde beseglades. En tidig söndagsmorgon körde en annan bil mot rött i en gatukorsning och vi brakade rätt in i sidan på den. Båda bilarna blev totalförstörda, men inga personskador som väl var. Jag var så fäst vid Selma att jag på egen hand plockade ihop henne igen med ny front inklusive kylare och andra nya delar. Ramen hade blivit sned och hon rörde sig framåt lite med sidan före, så att säga.

Jag hade svårt att skiljas från Selma, så när vi flyttade ut på landet och fick en stor pole barn, ställde jag in henne där. Hennes efterträdare blev en liten Ford Pinto stationsvagn, men vår första egna bil, Selma, kommer alltid att attförbli BILEN

.

Jag googlade lite på Plymouth Valiant och såg till min stora förvåning att bilmodellen till och med använts av den Svenska polisen

English version

When we moved to the USA in the Fall of 1982, we soon realized that we needed a car to get around. We did not have much money and the best we could find regarding cars was a 1975 Plymouth Valiant. We found it at a small used car dealer. The dealership was called Maranatha Motors (a name to trust) and was located in Jenks, OK. The car, which we immediately named Selma, cost us $1.800. But before we closed the deal, we wanted to take a test drive. The dealer was clever enough not to come along, so Chris and I climbed into the car and took off. I had actually forgotten to look under the hood and did thus not know that a V-8 engine was hid there. So when I hit the accelerator all eight cylinders jumped into life and the wheels lost their grip on the road and we slipped and slid on our way with the engine roaring and the tires screeching. Except for that the test drive went well and we signed the contract and thus become owners of our first ever car.

The large engine slurped gasoline and we only got 9.5 miles per gallon. However, at that time the gas was not that expensive in Oklahoma. The price was just about a dollar a gallon. Except for the gas guzzling engine we were completely happy with the car. We liked the looks of it, and it was roomy and comfortable. It was also in fairly good condition. I found a small plaque that indicated that the car had belonged to an US Air Force Base in AZ earlier. Thus no rust, because it is hot and dry in AZ.

We drove a lot with Selma, among other trips we made a couple back and forth between Tulsa, OK and St Paul, MN. She also come with us when we moved up to MN. However, it was here she met her fate. One early Sunday morning another car crossed a red light and we slammed right into the side of it. Both cars were totaled, but luckily no persons were hurt. I liked Selma so much that on my own I put her together again with new front, radiator, and other parts. The frame had been crooked and she moved sideways, so to say.

It was difficult for me to part with Selma, so when we moved out in the country and got a large pole barn, I put her there. Her replacement was a small Ford Pinto station wagon, but our very own first car, Selma, will for ever be our CAR.

I googled some on Plymouth Valiant and saw to my great surprise that the Valiant even had been used as a patrol cat at the Swedish police force.