English below the Swedish,

Ord, ord, ord!

Vad skulle det ha blivit av

Denna världen utan ord?

Då sade Gud (orden)

"Ljus bli till"

och det blev ljust.

Början, mitten och slutet

Där finns alltid ord.

Ord, ord, ord.

Ord, ord, ord,

Är gömda i en bok tills någon

Öppnar boken och finner dem där.

Ord i tusenntal, miljontal, biljontal,

Trycks varje dag

I tidningar världen runt,

Ord i oändlighet

Snurrar runt jorden

I den oändliga internetrymden.

Ord, ord, ord!

Vad skulle denna världen

Vara utan ord?

Ord, ord, ord,

Vad skulle denna bloggen

Vara utan ord?

Ord du inte läser eller hör

Betyder ingenting, men när de når dig

Kan de förändra hela ditt liv.

Ord, ord, ord,

Sök dem, find dem,

Och ditt liv kommer att bli rikare.

Ord, ord, ord!

Vad skulle denna världens

Framtid bli utan ord?

English Version

Words, words, words,

What would this world

Have been without words?

Then God said (the words)

"Let there be"

And there was.

Beginning, middle, and end

There will always be

Words, words, words.

Words, words, words

Are hidden in a book until someone

Opens the book and finds them there.

Words by the thousands, millions, billions

Are printed every day

In newspapers around the world.

Words in infinity

Are twirling around

In the vast Internet space.

Words, words, words!

What would this world

Be without words?

Words, words, words,

What would this blog

Be without words?

Words not read or heard

Means nothing, but when they reach you

They might change your whole life.

Words, words, words,

Seek them, find them

And you will be enriched.

Words, words, words!

What would this world

Become without words?

English below the Swedish,

"Spåren förskräcker", heter det, och i det här fallet är det sant. Det hade fallit ett mycket tunt lager nysnö under natten och när jag var ute och motionerade Franciscus och mig halkade jag ordentligt på en isfläck och föll pladask till marken. Jag såg inte isfläcken för den var gömd under snön.

Jag slog i båda knäna och stukade ena handleden. Värst var dock chocken.Jag blev liggande på händer och knän en bra stund innan jag fattade vad som hänt och kunde ta mig samman och mödosamt komma på fötter igen. Hela tiden stod Franciscus stilla och bara tittade på mig. Han kunde väl ha hjälpt mig upp, eller åtminstone slickat mig uppmuntrande i ansiktet. Som tur var bröt jag inga armar eller ben.

Det gjorde dock Chris för många år sedan. I den lilla stad vi då bodde hade snöplogarna varit ute under natten, Det hade dock stått en del bilar parkerade på gatorna som plogarna måst köra runt. Nu när Chris och Francesca var ute och gick halkade Chris på en av dessa snövallar och tog emot sig så illa med vänsterarmen att hon bröt den. De tog sig hem och ringde mig på jobbet. Jag körde naturligtvis genast hem och tog Chris till North Memorial Hospital där man konstaterade armbrott. Man opererade in en skena av titan i armen på Chris och äkade på så sätt hennes värde. Konstigt nog ger titanskenan inte utslag vid flygplatskontroller. Inte heller på något annat sätt påminner den henne och oftast tänker hon inte ens på att hon har en titanskena i armen.

Jag har i alla fall lovat Chris och Franciscus att jag skall vara försiktigare i fortsättningen och se mig för var jag går. Men det vet ju alla hur mycket ett sådant löfte är värt, när det finns så mycket annat att titta på och dagdrömma om när vi är ute på våra vandringar.

As Ever

Från Den Gamle Emigranten som fortfarande har alla armar och ben i behåll.

English Version

"Scary tracks", you can say, when you look at the picture above. A very light snow had come down during the night and when I was out exercising Franciscus and myself, I slipped on an ice patch, made some fancy dance steps, and fell to the ground. I did not see the ice as it was hidden under the snow.

I hit both of my knees and hurt my wrist badly. Worst however, was the chock. I remained on my knees and hands for a long while before I could phantom what had happened and could pull myself together and laboriously get back up on my feet. The whole time Franciscus just stood there looking at me. He could have helped me up, or at least licked my face to cheer me up. Anyhow, luckily I did not break any arms or legs.

However Chris broke her arm many years ago. In the small town we lived then the snow plows had been out during the night. Some cars had been parked on the streets, and the plows had to go around them. Now when Chris and Francesca were out walking, Chris slipped on one of these snow banks and braced herself so awkwardly with her left arm that she broke it. They succeeded in getting home and Chris called me at work. Of course I drove home immediately and took Chris to North Memorial Hospital where they determined that the arm was broken. They put in a plate of titanium in Chri's arm and increased thus her value. Strangely enough, the titanium plate does not register in the airport scanners. It does not either in any other way remind Chris that it is there, and most of the time Chris do not remember that she has a titanium plate in her arm.

However, I have promised Chris and Franciscus that I will be more careful in the future and watch where I step. But you all know how much such a promise is worth, when there is so much to look at and so many daydreams to create when we are out on our exercise rounds.

As Ever

The Old Emigrant who still has all his arms and legs intact.