Alla inlägg under april 2010

Av Sven O. Sjöstedt - 3 april 2010 16:36

I parken framför statshuset i St Paul, Minnesota finns en bronsstaty föreställande Charles Lindbergh. Den är gjord av Minnesotas svenskättade konstnär Paul Granlund. Det är två figurer i statyn. En ena föreställer Lindbergh som liten pojke lekande att han flyger med utsträckta armar och den andra föreställer honom som vuxen, allvarlig flygpionjär. Statyn finns faktiskt i tre exemplar. Förutom i St Paul finns den på Le Bourget flygfältet i Paris, där Lindbergh landade efter sin atlantflygning, och på Lindbergh Field i San Diego i Kalifornien.

 

Staten Minnesota firar Charles Lindbergh som en bygdens son, fastän han var född i Detroit, Michigan. Han tillbringade de flesta av sin barndoms vintrar i Washington D.C., eftersom hans far var politiker. Men somrarna tillbringade han i familjens hus i Little Falls, Minnesota.

Staten Minnesota har gjort huset i Little Falls till museum och det har tagits upp i registret över "National Historic Landmarks". Man har hängt en kopia av det flygplan som Charles Lindbergh flög över Atlanten med, "Spirit of St Louis", i taket på terminalen på den internationella flygplatsen i St Paul-Minneapolis och kallat terminalen "Lindbergh Terminal

 

Originalet av flygplanet finns i Smithsonian museet i Washington. Flygplanet specialtillverkades i San Diego, Kalifornien. Kapitalet för konstruktionen kom från ett konsortium i staden St Louis, (därav planets namn "Sprit of St Louis"), som ligger på gränsen mellan staterna Missouri och Kansas. Inte mycket för Minnesota, eller dess innevånare, att yvas över här inte. Men det bryr man sig inte om. Om nu Charles Lindbergh var från Minnesota, så var hans flygplan det också.

 

Spirit of St Louis hade en flyghastighet av bara runt 200 kilometer i timmen, (204 för att vara exakt). Annat är det nuförtiden. Till och med Moster Agda hade en gång möjligheten att få flyga med överljusdflygplanet Concord, men när hon fick höra att det skulle gå fortare än ljudet sade hon: "Nej, det flygplanet vill jag absolut inte flyga med. Hanna skall följa med på resan och vi har då så mycket att prata om."

 

Sen var han ju svensk, han Lindbergh! Ja, ja, på fädernet var han i rakt nedstigande led svensk. Hans farfar, Ola Månsson, immigrerade med sin älskarinna och deras son, Charles August, till USA och lämnade hustru och barn kvar i Sverige. I USA böt Månsson namn till Lindbergh. Sonen Charles Augusts andra hustru, Evangeline Land, var mor till vår flyghjälte Charles Lindbergh. Han var alltså bara till hälften svensk.

 

Själv skriver han: "I was born a child of man, in the City of Detroit, on February 4, 1902, of Swedish, English, Irish, and Schottish ancestry". Vilket i min fria översättning blir: "Jag föddes som människobarn i staden Detroit den 4:e februari 1902, med svenskt, engelskt, irländskt och skotskt blod i ådrorna."

 

På äldre dar skiftade Charles Lindberghs huvudintresse från flyg till natur och miljövård. Han var mycket aktiv i olika naturskyddsföreningar och blev även av president Richard Nixon utsedd att delta i en rådgivande kommittee för miljövård. Charles Lindbergh sade vid ett tillfälle: "Airplanes depend upon an advanced civilization, and where cicilzation is most advanced, few birds exsist. I would rather have birds than airplanes." Som igen i min fria översättning blir: "Flygplan är beroende av ett starkt utvecklat samhälle, och där som samhället är mest avancerat, där finns det få fåglar. Jag skulle hellre vilja ha fåglar än flygplan."

 

Så tycks man inte tänka i Little Falls i alla fall. När jag efter ett av mina besök vid Lindbergh House intar min vegetariska lunch på McDonalds i Little Falls omges jag av flygplan. Det är som tavlor på väggarna, som etsningar på glasmellanväggarna inne i restaurangen, och på tallriksunderläggen. Men inte en enda lite fågel ser jag.

 

Hur som hellst, personligen är jag flygbiten och har sett originalet av flygplanet Spirit of St Louis i Smithsonian museet i Washington, men stoltast av allt är jag dock över att jag är svensk, precis som Charles Lindbergh och att jag har bott i Minnesota, precis som Charles Lindbergh och att jag värnar om naturen och miljön, precis som Charles Lindbergh - min barndoms store hjälte.



Av Sven O. Sjöstedt - 2 april 2010 16:48

I onsdags var jag så I Minneapolis på besök hos pensionsmyndigheten där för att slutföra den del av mitt ärende som man inte kunde klara av i St Paul i förra veckan. Det är mycket enklare att köra i Minneapolis än i St Paul. Minneapolis är en stad med fyrkantiga kvarter och raka gator. I St Paul slingrar sig gatorna som gamla kostigar, vilket de kanske var från början. Vår förre guvernör, proffsbrottaren med mycket mera, Jesse Ventura, gjorde sig ovän med den irländskättade delen av bolkningen i staten då han offentligt påstod att gatunätet i St Paul hade lagts ut av ett gäng fulla irländare. Efter att ha kört vilse ett otal gånger i St Paul är man dock benägen att hålla med Jesse, om det så är det enda man håller med honom om.

 

I alla fall kom jag väl fram till pensionsverket, gick in i ett överfullt väntrum och fick kölapp nummer 150. När jag tittade på anslagstavlan där numren visades så såg jag till min förtvivlan att man just nu betjänade nummer 96. Jag hade tid att noga läsa all information på de stora skärmarna där numren visades i ett hörn. På resten av skärmen växlade information mellan engelska och spanska. Jo, spanska är mer eller mindre ett andra språk här i USA nu. En vän till mig här i USA hade följande kommentar när han fick reda på att jag blivit amerikansk medborgare: ”Då är det bara att du börjar lära dig spanska då för att bli fullvärdig medborgare.”

 

Folket som satt i väntrummet var en salig blandning av färger och språk. En liten uniformerad orientalisk kvinna tjänstgjorde som säkerhetsvakt. Hon hade så många prylar i sitt bälte att hon gick och vankade som en anka med armarna lite utåtsträckta. Jag kunde bland alla prylarna bara identifiera ett par handbojor och en stor pistol, som var så tung att hon lutade åt höger när hon gick. Men hon höll sträng ordning. Om någon tog fram en mobiltelefon, åkte vederbörande ut på direkten.

 

Efter närmare två timmars väntan blev det min tur. Att det gick så fort som två timmar berodde på att många hade gett upp och gått hem. Därför fanns det många luckor i nummerserien mellan 96 och 150. Mina ärenden var snart avklarade och i ett strålande försommarväder styrde jag glatt kosan hemåt igen.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards