Nu har det ropats ut offentligt att jag skall pensionera mig. Min chef har vetat det i snart en månad, så det är naturligtvis ingen hemlighet alls. "En hemlighet som mer än en person känner till är ingen hemlighet". Jag fyller 65 i mitten av augusti och pensionerar mig från den första september. Det betyder bland annat att jag slipper att köra den långa vägen till jobbet i vinterväglag, vilket verkligen inte varit roligt de senaste åren.

Det är jobbigt att pensionera sig. Jag har haft många diskussioner med pensionsmyndigheten, Social Security, fyllt i blanketter över internet och så slutligen en mängd brev och blankettutväxling över snigelposten.Sen samma vals igen med min arbetgivare för att få tillgång till min pensionsfond och andra förmåner.

 Egentligen har jag inte råd att pensionera mig, eftersom pensionen bara blir en bråkdel av vad jag tjänar nu när jag jobbar. Visserligen kan vi spara en del, inte minst bensinen för de dagliga resorna till och från jobbet. Men det kommer att bli jobbigt i alla fall. Man blir ju dock inte yngre med tiden, och skall man ha möjlighet att "njuta" av livet lite medans man fortfarande kan stå på benen, måste man göra slag i saken och ta ett riskfyllt beslut.

Det har vi gjort nu, och måste leva med det beslutet. Får se hur det går.

 

Erik Johansson

23 juli 2010 12:36

The art to retire, in my humble opinion, is to slowly slide out of that 5 to 9 job and over to something else during the last few years as an employee. And why do I think this? I am 74 and I still work 'as a hobby' assisting airlines with when they run into problems. They are many but few can afford the fees I demand. Which, of, course is very well, as I am totally fed up with flying here and there to tell people how to run their business. So, my business is slowing down at a comfortable speed.

I still 'work' half a day if I feel like to do so and I find it very inspiring and stimulating when my old customers from all over the world call on me and ask me how I think they should solve that or this problem.

I also have a son who arrived late. He is now studying at a university in Porto but he keeps me very busy as he needs to be here and there to play or asking me to scan and send him music he needed 'an hour ago'.

Then we have the garden to mind. My olive trees are just about due for their second spray and we are then looking forward to the harvest and the pressing of the fruit. The harvesting is rather hard work but when you drive home from the press with 60 litres or so of virgin olive oil originating from your own garden you feel like a million dollars.

So, I am still working myself out of my last official job and into retirement, whatever that now is.

I know too many of my friends who had made no plans for their retirement. What a nightmare to wake up a Monday morning only to realize that there is no job to go to today. Or tomorrow. With no exception they all passed away within a year. I think their body could not take that abrupt change.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 12. Livet är som en påse.   Livet är som en påse, tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting.   Min påse har varit överfull och så tung att jag inte vågat lyfta den i ha...

    Steget in i dataåldern, När jag tog klivet över Atlanten tog jag också steget in i dataåldern. I Sverige levde jag från 1945 till 1983 utan datorer. Under min yrkesverksamma tid var det mest avancerade hjälpmedlet jag hade på mitt skrivbor...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 10. Vad blev det av "Amerikabrevet"?   Ja, det kan man fråga sig. Jag hade tänkt mig den här som en serie brev skrivna av en svensk invandrare till Minnesota. Men som en gammal järnvägare sk...

English after Swedish       I dag blevjag påmind om min tid när jag under några år i slutet av 1960-talet hade postadressen "Järnvägen Bergsbrunna". Bergsbrunna är ett samhälle som ligger söder om Uppsala vid dubbelspåret till Stockholm. Jag...

    English below Swedish. AMERIKABREVET Kapitel 8. Att ha ingenting att skriva.   Jag hade en gång en lärare som alltid hade slående kommentarer. På tal om slående, så var han släggkastare också och gick bland oss elever under namnet "Sl...