English version below the Swedish

För några dagar sedan skrev jag om den Helige Franciskus som står staty utanför vårt hus. Vi har även en annan Franciscus här i vår familj. Det är den sexårige dalmatinerhannen Don Franciscus. Men han är då inget helgon! Tvärt om.

Han var född i Boone i delstaten Iowa, bara det ett dåligt omen. Vi körde i en snöstorm och hämtade honom. Han var så liten och söt där han låg i Chris knä under hela hemresan. Tänk vad utseendet kan bedra.

Vi hade redan dalmatinertiken Francesca, som när Franciscus kom till oss var sex år. Hon är alltså nu tolv år. Redan från början kom de ganska bra överens.  När jag skriver dessa rader ligger de kropp mot kropp och sover de oskyldigas sömn i vår soffa. 

Det är dock inte alltid Franciscus är så lugn. Han står ofta och tittar ut genom fönstret och om han då får se någon som joggar på vägen utanför blir han väldigt entusiastisk och skäller och hoppar jämfota så öronen fladdrar. Även så om han hör sirenen från något utryckningsfordon så blir han upprörd och ylar som den värsta varg i fullmåne. Det är klart att är man en brandkårshund så är man.

En annan favoritsysselsättning för att få utlopp för all sin energi är att leka med tomma vattenflaskor. Han springer runt med dem i munnen, kastar upp dem i luften, försöker fånga dem igen och dribblar sen med dem som den värsta fotbollsspelare.

Om vi dock är ute  på någon av våra många promenader och råkar hamna öga mot öga med ett rådjur tar ha det med ro, liksom oftast rådjuret. De står och stirrar varandra in i  ögonen tills en av dem vänder bort blicken, vänder på klacken och går åt andra hållet.

Soffan är ett av hans favorittillhåll. Där ligger han med oss när vi sitter och tittar på någon film, eller också ligger han bara där och slöar. Hans största nöje tycks dock vara mat. Han äter med stor aptit både torrmat och burkmat, för att inte säga alla små godbitar han får däremellan. Tack vare våra många och långa promenader håller han - liksom jag - dock vikten.

Han är ett mycket trivsamt sällskap, inte minst när han kryper ner på min sida av sängen på kvällen och ligger kvar ända tills morgonen och värmer mig, men som sagt, något helgon är han inte.

English version

A few days ago I wrote about Saint Francis who is standing as a statue outside our house. We have another Franciscus here in our family. It is the six year old Dalmatian dog Don Franciscus. But he is no saint for sure! Contrary.

He was born in Boone, Iowa, which in itself is not a good sign. We drove trough a bad snowstorm to pick him up. He was so little and cute where he was cuddled in Chris' lap during the whole journey home. It's amazing how deceiving looks can be.

We already had the Dalmatian bitch Francesca, who was six years old when Franciscus came to us. She is thus twelve years old now. Already from the beginning they became friends. When I write these lines they lie side by side in our futon and sleep like innocent babies.

However, it is not always that Franciscus is so calm. He often stands looking out the window and if he then sees somebody jogging on the road outside he becomes very enthused and barks and jumps up and down so his ears flaps. Also if he hears a siren from an emergency vehicle he gets wound up and howls like a wolf that sees the full moon. Of course it goes without saying that if you are a fire house dog, you are. 
.
Another favorite game to use up some of all his energy is for Franciscus to play with empty water bottles. He runs around with them in his mouth, he throws them up in the air and tries to catch them again and kicks them around like a real pro soccer player.

However, if we are out on one of our many walks and happens to end up eye to eye with a deer, he takes it with great calm, which also most of the time the deer does. They stand looking each other in the eye until one of them lowers his gaze, turn around and walks away.

The futon is one of his favorite places. There he lies with us when we sit and watch
a movie, or he just lies there and relaxes. His biggest interest however seems to be food. He gulps down both dry food and canned food, not to mention all the snacks he gets in between. Thanks to many long walks he - as well as I - stay within the acceptable weight scale.

He is a very pleasant company, not the least when he cuddles down on my side in the bed at night and lies still there until the morning, and keeps me warm, but as said before, a saint he is not.