Det är lördagskväll i timmerkojan. Traditionsenligt har vi sett en film vid brasans sken. I kväll blev det ett avsnitt av Perry Mason i svartvitt från 1958. Det var en härlig tid med stora bilar med stjärtfenor som gungade fram utan en tanke på miljöförstöring eller hur många mil man kunde köra på en liter bensin.

Jag tycker om Perry Mason, "cool, calm and collected" och alla situationers överman. Men jag gillar också kriminalkommisarie Lt. Tragg skarpt. Han är alltid iklädd hatt och dyker alltid upp mest olämpligt för Perry Mason.

Serien är på något sätt oprovocerande underhållande. Visst är det mord och elände i den, men den är ändå oskyldig på något sätt. Ingen sex och inga svordomar. Och det blir alltid en oväntad upplösning på slutet där den skyldige bryter samman och erkänner och den oskyldigt anklagade går fri tack vare Perry Masons skickliga slutledningsförmåga och hans detektivs, Paul Drake, fotarbete. Det är inget modernt slut. Jag menar nu ett sådant som slutar med ett frågetecken, eller som i vissa serier, man får välja vilket slut man vill ha.

Nej, här segrar rättvisan. Brott lönar sig aldrig! Kom ihåg det!