I ett annat forum, och en annan blog, har ämnet med rökning och inte minst rökning på förbjudna ställen tagits upp. Det fick mig att tänka efter och inse hur mycket attityden i ämnet har förändrats bara under min livstid.

Först en liten sann historia om rökningens vådor. Min far hade en bekant som hette Gillis. Gillis hade en motorcykel han mekade ofta och gärna med och var dessutom storrökare . Det var på den tiden karlarna bar sportkeps. Gillis’ keps hade blivit oljig av allt mekande,  så han tog in den i köket och fyllde en bunke med bensin och tvättade kepsen i. Rökbegäret kom över honom, och helt reflexmässigt tog han fram en cigarett och tände den. Varvid hela huset brann upp. Gillis överlevde.

Ingen i vårt hem eller släkt, förutom en kusin, rökte vad jag minns. Toaletten, som inte hade några fönster,  i den kusinens föräldrahem luktade hemskt, för det var enda stället han tilläts röka på hemma.

Även om ingen rökte så var man ganska tillmötesgående mot besökande rökare. Man sprang och hämtade kaffefat för att rökaren, som oftast inte frågade om lov innan han (ja på den tiden var rökarna i min omgivning endast av hankön) tände cigaretten, skulle ha någonstans att aska på.

Nu far tankarna igen, men jag måste berätta att här i Minnesota kände vi en professor vid lantbruksuniversitetet som rökte pipa. En illaluktande, dåligt brinnande, men länge glödande pipa. När han hade pipan brinnande i mun och kom in i någon livlig diskussion stoppade han pipan helt sonika i byxfickan. När diskussionen var avslutad tog han fram pipan igen och fortsatte röka. Den hade legat glödande i hans ficka under tiden.

Inget illa sagt om rökare, men nog kan de vara ett släkte för sig själva.

Då vi bodde i Tulsa, Oklahoma i mitten av åttiotalet var rökning allmän och togs som en självklarhet. Man rökte till och med i matvaruaffärerna.  På mina första arbetsplatser var rökning OK. Senare begränsades rökningen till fikarummen, för att nu helt  ha förbjudits på arbetsplatserna. I det kontorskomplex jag jobbar nu finns det en balkong för rökarna att gå ut på då begäret tränger på. Balkongen har tak och infraröd värme på vintern, så inte går det någon nöd på dem där. Värre är det på de arbetsplatser där rökarna bara hänvisas till gatan, för då står de ofta i portgången och lägger ut sin rökridå, som måste passeras av alla, även icke rökare. Förresten så kom jag att tänka på att min nuvarande arbetsplats har skilda garderober för ytterkläder för rökare och icke rökare.

Så nog har inställningen till rökande avsevärt förändrats unde min livstid.