I dag är det trist och deppigt vårväder med dis och dimma. Dimman var så tät på sina ställen när jag körde till jobbet att jag var tvungen att sakta in lite. När jag jobbbade vid SJ i Sverige minns jag att lokförarna vid dålig sikt uppmanades att inte köra fortare än att de kunde stanna på halva siktsträckan. Det tror jag, vet jag, att jag inte hade kunnat, men kanske hade jag fått stopp på bilen på hela siktsträckan. Det var i alla fall min mening att inte köra fortare än så.

Att köra i dimma kommer mig att tänka  på när Kalle var ute och körde i tät dimma. Han tog det säkra före det osäkra och följde efter ett par baklyktor och hoppades att föraren i bilen framför såg bättre än han själv.  Plötsligt tvärstannade bilen framför och naturligtvis kunde inte Kalle stoppa i tid utan körde in i den. Kalle var på dåligt humör och skrek åt den andre bilföraren och talade om för honom att han inte fick stanna så där plötsligt utan anledning, varpå den andre bilföraren lugnt frågade Kalle om han inte hade rätt att stanna i sitt eget garage.

Sensemoral, lita inte blint på den i vars fotspår du följer.