Våren är här! Våren har två faser, den hemska våren och den fina våren. Just nu är vi mitt inne i den hemska våren. Det är då snön smälter på dagarna och vattnet fryser till hal is på nätterna. Det är då man halkar och slår sig. Det är då frosten fortfarande är kvar i marken och endast ytskiktet tinas upp till en leråker på eftermiddagarna. Det är då hundarn blir skitiga när dom  är ute och motioneras. Det räcker inte bara med tassarna, nej av någon anledning kryper leran upp på benen och även under magen på dom. Det går åt flera meter hushållspaper för att göra dom rumsrena igen när vi kommer in. Den hemska våren kommer varje år och det är inget vi kan eller vill vara utan.

För efter den hemska våren kommer den fina våren. Det är då marken torkar upp. Gräset börjar bli grönt. Ett stilla fint vårregn tvättar allting rent. Vårblommorna kommer upp och spricker ut i all sin prakt. Det är då fåglarna börjar drilla vårsånger och det är då vi kan motionera hundarna utan att de blir skitiga på köpet.

Men än så har vi minst en vecka, om inte mer, av den hemska våren kvar att genomleva. Men som det gamla svenska ordspråket säger: ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.”

Det är lördagskväll i timmerkojan. Traditionsenligt har vi sett en film vid brasans sken. I kväll blev det ett avsnitt av Perry Mason i svartvitt från 1958. Det var en härlig tid med stora bilar med stjärtfenor som gungade fram utan en tanke på miljöförstöring eller hur många mil man kunde köra på en liter bensin.

Jag tycker om Perry Mason, "cool, calm and collected" och alla situationers överman. Men jag gillar också kriminalkommisarie Lt. Tragg skarpt. Han är alltid iklädd hatt och dyker alltid upp mest olämpligt för Perry Mason.

Serien är på något sätt oprovocerande underhållande. Visst är det mord och elände i den, men den är ändå oskyldig på något sätt. Ingen sex och inga svordomar. Och det blir alltid en oväntad upplösning på slutet där den skyldige bryter samman och erkänner och den oskyldigt anklagade går fri tack vare Perry Masons skickliga slutledningsförmåga och hans detektivs, Paul Drake, fotarbete. Det är inget modernt slut. Jag menar nu ett sådant som slutar med ett frågetecken, eller som i vissa serier, man får välja vilket slut man vill ha.

Nej, här segrar rättvisan. Brott lönar sig aldrig! Kom ihåg det!

Sjuk och sjuk. Men jag är i alla fall hemma från jobbet. När jag tog ut hundarna i tisdagskväll var det mörkt. Jag halkade på en isfläck jag inte såg och som inte hade varit där på morgonen. Det töar under dagarna och fryser på till nätterna igen.Jag föll pladask på ändan och sen ryggen och tappade luften. Som tur var höll jag krampaktigt i hundkopplet hela tiden. När jag väl hämtat mig lite linkade jag in. Lyckligtvis hade hundarna redan uträttat vad jag tagit ut dem för att göra.

I går morse var det värst. Jag höll inte på att kunna ta mig ur sängen. Jag vilade och började läsa en ny bok vi hade köpt. Mot våra principer hade vi köpt en översättning av den svenske författaren Henning Mankell. På svenska heter boken "Kinesen" och den amerikanska versionen heter "The Man from Beijing". Det är den första bok av Mankell jag läser. Hittills tycker jag den är bra och fänglsande.

Det enda som retar mig lite är översättningen. En bra översättare skall förutom att vara väl bevandrad i de båda språk det gäller, helst även ha vistats i båda kulturerna och även vara bevandrad i ämnet i fråga. För mig haltar översättningen vad det gäller vissa sociala förhållanden i Sverige och dessutom i det avsnitt i boken som handlar om järnvägsbygget tvärs över Amerika på 1860 talet saknar jag

flytet.

Jag har hunnit till knappt mitten av boken och nu infinner sig samvetsfrågan: Skall jag åka till jobbet i morgon, eller skall jag stanna hemma och läsa färdigt boken?

När jag läser svenska bloggar, tidningar och annat, slås jag av hur språkbruket har förändrats. ”På min tid” kunde man förstärka ett ord genom att sätta ”jätte” framför.  Om vi tar ordet bra, så sa vi att något var jätte bra. Sedan har det blivit  hemskt bra och lite senare blev det dö bra för att nu ha blivit sjukt bra. Det är tydligt att trenden är att i stället för att förstärka ett positivt ord med ett annat poisitivt ord förstärker man det med ett negativt ord. Effekten blir otvivelaktigt mer slående, men smakar illa i min mun. Jag kan sträcka mig till ”hemskt”, men inte längre.

Här i USA har man tagit väderstrecken till hjälp för att få folk att haja till och tänka efter. När något har ökat i värde eller blivit bättre så säger man att det har ”gone North”. Till exempel har bensinpriserna här verkligen gone North på senare tid. Och motsvarande, när något sjunkit i värde, eller blivit sämre, så har det ”gone South”. Så till exempel har husmarknaden här verkligen gone South både i fråga om prisnivå och aktivitet.

Nu vet jag inte om vi här i de norra staterna kan yvas över att vi är så mycket bättre och mera värda än de boende i sydstaterna, men ändå. Eller vad säger min vän som bor i Arizona?