Fullmåne över Missippifloden, det låter väl romantiskt? Pyttsan heller! Det är en tidig vardagsmorgon. Klockan är väl inte sex slagen ännu, när jag vandrar från parkeringshuset i utkanten Minneapolis centrum till min arbetsplats mitt inne i storstadens centrum. I en isande vind knegar jag fram under denna vandring på den oändligt långa bron över Mississippifloden. Då ser jag den hänga därborta uppströms, i väster, stor, full, just i färd med att gå ner. Månen alltså. Under mig brusar vattnet. Strömmen är så stark att vattnet i floden inte har frusit ännu. Vid sidan av mig passerar en mängd personbilar, lastbilar och bussar.

När jag tittar österut längs det brusande vattnet ser jag på var sida av floden, höga blinkande neonljusskyltar. Den på de stora byggnaderna på norra flodstranden blinkar fram orden "Pillsbury Best Flour" och på den södra stranden tänds och släcks bokstäverna "Gold Medal Flour". Det är de två kvarnar som anlades vid St Anthony vattenfallen för sådär etthundrafemtio år sedan, Pillsbury och General Mills, som gör reklam för sig. De håller förresten på att gå samman i ett företag nu, som så mycket annat. De lever i alla fall kvar som ett bevis på att Minnesota än i dag är en betydande jordbruksbygd. Många är de svenska invandrare och svenskättlingar som brutit upp mark här och lagt grunden till dagens jordbruksindustri.

På tal om jordbruk så kommer jag ihåg från Sverige när en lantbrukare hade fått anmärkning från taxeringsnämnden för att han uppgivit tre stora grisar som smågrisar i sin deklaration. Han skrev följande svar till taxeringsnämnden: "Svin av taxeringsnämndens storlek går inte att frambringa på denna gård."

Mina tankar följer med den strida strömmen, likt flodpråmarna med spannmål, sand, koks eller vad de nu kan vara lastade med, när floden sakta svänger av mot sydöst. Den flyter genom Minneapolis och alldeles norr om stadens flygplats, vid det ärevördiga fästningsverket, Fort Snelling, flyter den ihop med Minnesota River. Där bildas det ett delta med rikt djur och fågelliv.

Utvidgad med det nya vattenflödet viker floden av mot nordöst och passerar genom centrum av staden St Paul. Mitt inne i den staden, just söder om Capitol, där statens guvernör härskar, svänger floden igen mot sydöst. På dess stränder har moderna gator och byggnader anlagts, men här straxt efter kröken finns ett fridlyst område med indiangravar. Ett minne från den tiden då innevånarna här inte utgjordes av svenskar, svenskättlingar och andra invandrare, utan av Dakotaindianer och Siouxindianer. Det finns faktiskt fortfarande ett indianreservat mitt inne i Minneapolis, och så minner många av gatunamnen om den tiden. Vi har till exempel Hiawatha Avenue, Minehaha Parkway, och Shakopee Road.

Mina tankar seglar vidare på Missippifloden och har nu kommit till samhället Hastings. Där flyter ännu en flod ihop med Mississippi. Den kommer från norr och heter St Croix River. Ni som är bevandrade i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner säkert igen det namnet. Det var uppför den floden som många svenska invandrare tog hjulångare till städer som Stillwater och Taylors Falls. St Croix River utgör också gränsen mellan staterna Minnesota och Wisconsin.

Straxt söder om Hastings har vi ett nytt indianreservat och ett atomkraftverk sida vid sida. Tala om kulturkrasch. Båda heter Prairie Island. Prairie Island Indian Reservation och Prairie Island Power Plant. Här finns det också stora möjligheter att se amerikas nationalfågel, Bald Eagle. De övervintrar i stort antal på öar i den breda floden.

Mississippifloden flyter så vidare förbi samhällena Red Wing, Wabasha, och Winona innan den efter sluss nummer åtta försvinner söderut ur staten Minnesota. Längre bort än så törs jag inte låta mina tankar vandra, för då kanske de inte hittar hem igen.

Som avslutning en liten historia från den gamla goda tiden då det bodde många svenskar här i Minnesota och det fanns en färja som roddes över floden på ett stääle där den flöt ganska lugnt. Nu ville det sig inte bättre än att han som rodde färjan hette Roos. Han blev efter en tid ganska utled på alla skämt med anspelning på hans namn. I alla fall så kom det en korpulent dam som skulle över floden. När hon satt sig till rätta i båten undslapp dett henne: "Nu skall väl här ros allt vad Roos kan!" Roos bara bet ihop tänderna och rodde henne över floden. När damen steg iland på andra sidan sade Roos i sin tur: "Och nu skall väl här gås allt vad gås kan!"

Med Svens-ka hälsningar från landet i väster.