I Minnesota av i dag finns det inte bara svenskar och norrmän, även om de under invandringens glansdagar utgjorde några av de största invandrarkategoriena. Nej här finns alla slags folkslag och grupperingar. Allt ifrån landets urinnevånare, indianerna, till europeer, somalier, hmong, och svarta.

Många kallar staten, och hela landet, för en smältdegel. Det tycker jag är fel. I en smältdegel rörs allt ihop och blir till en gråfärgad massa. Jag tycker bättre om det uttryck min fru använder, mosaik. I en mosaik formar de olika unika bitarna ett fint och njutbart mönster tillsammans, fastän de individuella bitarna fortfarande behåller sin unika färg och form.

Så ser jag oss som vandrar omkring här i Minnesota i dag. En massa helt unika varelser som lever tillsammans i ett gemensamt samhälle. Det spelar ingen roll vilken hudfärg, religion, eller nationalitet vi har, vi är alla unika, enskilda bitar i samhällets mosaik.

För att ta ett exempel från arbetslivet, så har jag kollegor på jobbet som är födda i Kina, Japan, Etiopien, SriLanka, Kosovo, Grekland, Taiwan, Panama, Ryssland, Indien, och så jag själv i Sverige. Vi är budister, muslimer, katoliker, ateister, och lutheraner. Alla jobbar vi för samma företag, under samma förhållanden, och med samma mål, och det går faktiskt ganska bra.

Om vi tittar på landet i stort, så är det verkligen diversifierat. Se bara på de presidentkandidater vi hade i senaste valet. Det var en kvinna, en svart man, och en vit man. Och nu vet vi vem de röstberättigade föredrog. Förhoppningsvis tog man hänyn till mer än kön och hudfärg när man röstade, men att de attributen hade en viss inverkan kan man inte komma ifrån.

Åter till mosaiken och de minsta byggbitarna i den, den enskilda individen. Även inom de olika grupperna är varje individ unik. Vi har olika bakgrund, referensramar, mål, och preferenser. Vi är vegetarianer, har barn, rika, stolta, fattiga, barnlösa, har husdjur, och ett otal ytterligare attribut. Vissa kan man se direkt, vissa gömmer vi. Vissa skryter vi med, vissa skäms vi för. Och det är verkligen inte lätt att vid första ögonkastet kunna urskilja vem som är vem.

Det kommer mig att tänka på en historia om en av de rikaste männen i början av nittonhundratalet i min hemstad Örebro. Han var fastighetsägare och hette Johan Bern. Han var inte så mån om sitt yttre direkt och en gång när han kom in i en inredningsaffär och frågade vad en kristallkrona kostade, sade biträdet, som inte kände igen Johan Bern: "Den är så dyr att den har inte farbror råd med." Johan Bern hade kort humör, tog sin kryckekäpp och ryckte ner kristallkronan från taket och sade: "Nu kanske jag kan få reda på hur mycket den kostar."

Mosaiken i mitt Minnesota är i dag täckt med vit färg. Det har snöat ordentligt i natt, vilket det ofta gör på vintern här. Ren, vit snö gömmer alla andra färger. Snökristallerna gnistrar i solskenet. Landskapet är homogent.

Men ändock, om man skrapar undan det vita snötäcket och tittar noga på statens stora mosaik, kan man fortfarande klart urskilja de blågula bitarna, Svensk-Amerika lever fortfarande i Minnesota .