Nerför gatan i Mora kommer Kung Vasa på sina rustika skidor, stakande med en lång trästav. Han har grå vadmalsrock och en stor svart slokhatt på huvudet. Det går inte speciellt fort. Han måste emellanåt stanna och vinka åt folkmassorna som kantar gatan, eller till och med bli fotograferad tillsammans med något litet barn, eller rent utav en turist.

Fotograferad! Det här stämmer inte! Det är egentligen inte mycket i den här situationen som stämmer med vår historiska bild av hjältekonongen Gustav Eriksson Vasa, men ändå är det verklig kulturhistoria.

På tal om kungar och små barn frågade en farbror en liten grabb vad han hette. "Jag heter Hans efter konungen," svarade pojken. "Men inte heter väl Kungen Hans," sade farbrorn. "Jo" svarade pojken och fortsatte, "Hans Majestät Konungen".

När jag tagit mig igenom åskådarleden för att få en pratstund med Kung Vasa visar det sig att hans svenska är lite stapplande, med grov svenskamerikansk accent. Han heter nog Gustav, men kallas Gus, och har Hellzen som efternamn.

Gatan han åker fram på ligger helt riktigt i staden Mora, men inte Mora i Dalarna, utan Mora i Minnesota, USA. Jodå, det finns ett Mora i Minnesota, där polisbilarna har en skidåkare i emblemet på dörrarna. Ett Mora som är minst lika svenskt som originalet. Det står en stor dalahäst på marknadsplatsen (den är numera dock "bara" världens näststörsta dalahäst), en flera meter hög moraklocka på torget, och så arrangeras Vasaloppet här varje år.

Ett Vasalopp med riktig blåbärssoppa, importerad från Ekströms i Örebro. Soppstationerna heter inte Mångsbodarna och Evertsberg utan Haybrook och Dalbey's. Starten för det 58 km långa loppet sker på ett stort fält vid den lilla orten Warman, norr om Mora. Ja, det finns kortare slingor också för de som inte orkar hela de 58 kilometrarna och så finns det ett barnlopp också. Vid starten brinner det stora stockvedsbrasor att värma sig vid, eller att värma skidorna vid för vallningen. Det är ett brokigt liv med åskådare, skidåkare och funktionärer, och så en och annan politiker som vill hålla sig framme i rampljuset. Jag minns när dåvarande borgmästaren i St Paul, George Latimer, vid ett tillfälle höll ett hälsningstal som han inledde med "We Swedes" - vi svenskar - till allmänt jubel. Alla visste ju att han inte hade en droppe svenskt blod i ådrorna - men i kärlek och politik är visst allt tillåtet.

Sen på tal om att valla och göra iordning skidorna, så skulle Olle och Sven ta sig en skidtur. När de vallat färdigt satte Sven på sig skidorna, vaqrpå Olle utbrast, "Du tar ju på skidorna bakochfram, din tokstolle!" "Inte alls", svarade Sven och fortsatte, "Hur vet du åt vilket håll jag tänker åka?"

Så småningom samlas skidåkarna ute på fältet bakom startstaketet. En dynamitladdning exploderar på isen på en sjö i närheten, startstaketet far i höjden på sina stolpar (helt enligt planerna, dom flesta åren i alla fall) och skidlöparna kastar sig iväg. På sina håll blir det lite tumult innan man hunnit ordna upp sig i spåren, men jag ser ingen blodsutgutelse. Efter startfältet ger sig ett par efterpatruller ut dragandes på pulkor lastade med reservskidspetsar, extra stavar, sjukvårdsutrustning och jag vet inte allt. Jag har hört sägas att dessa patruller emellanåt har en ganska jobbig dag innan alla skidåkarna har kommit fram till målet i Mora, antingen för egen maskin, eller via uppsamlingsbussen.

De som lyckas ta sig runt hela spåret och snabbast till på köpet, får som belöning delta i det svanska Vasaloppet följande år. Inte vet jag om det kan anses som någon belöning att behöva kämpa sig igenom en till lång och jobbig skidtävling, men så är det i alla fall och av energin och ansträngningen de lägger ner på att komma först så verkar det vara ett eftersträvansvärt mål. Att skidlöparana verkligen anstränger sig ger deras utseende, när de kommer i mål, belägg för. De stackare som har skägg eller mustach har dem oftast fulla med en blanding av frusen snor och blåbärssoppa. Det är ingen upplyftande syn precis - men min fru tyckte att det blev festliga bilder och var ledsen att tidningen som hon jobbade för inte gavs ut i färg.

Nej, nu måste Gustav Vasa hoppa ur spår, för nu kommer storfräsarna nerför Main Street på spurtsträckan. Tänk om de som skidade efter Gustav Vasa i Dalarna hade gjort likadant och bara ropat "ur spår" och farit förbi honom. Då hade vi inte haft något Vasalopp, vare sig i Mora i Sverige eller i Mora i Minnesota. Och det hade ju varit synd.

As ever

Sven