Jag som hade räknat med ett par dagars ungkarlssemester, med mycket sömn, bokläsning, filmkvällar och lugna långa måltider och kaffestunder. Jag har lyckats se en DVD med min filmidol, John Wayne. Det var wästernfilmen Rio Grande. Men det tog mig två dagar. Jag har haft den spelande på min laptop på köksbordet medan jag ätit mina hårda wasabrödsmackor med ost, eller ätit min uppvärmda matlåda.

Hundarna är matvrak, så dem har det inte varit svårt att mata, men med katterna har det varit värre. Katterna äter alla sina måltider i Felinska Salongen (se nedan i separat blogg förklaring över vad det är), förutom Fritjof som skall ha mer lugn och ro eftersom han dessutom i samband med måltiderna skall ha sin insulinspruta. Han äter vid fönsterbord med vit duk på Dachan. I alla fall är inte alla katterna så glupska som hundarna och inte heller så pigga på att stängas in i Felinska Salongen under måltiderna. Lexis, den yngsta norska skogskattsflickan, leker kurra gömma med mig. Varje gång det är matdags är hon borta. Jag får springa runt i hela huset och leta efter henne. Än gömmer hon sig bakom bokraden i någon bokhylla, eller uppe på kartonger under något skrivbord, eller bakom gardinen i något fönster, eller bakom förvaringsbackar i extrarummet över garaget, eller.... Hon är riktigt påhittlig med nya gömställen varje gång.

Jag ser verkligen fram emot att få hämta Chris vid flygfältet i morron. När vi kommit hem skall jag lägga mig på soffan och bara spotta i taket. Nehej, det går inte heller, för vi har ett sånt där modernt hus med sju fots takhöjd och så högt förmår jag inte spotta i mitt totalt uttröttade tillstånd.

As ever

Sven.