Alla inlägg under februari 2010

Av Sven O. Sjöstedt - 9 februari 2010 16:06

Jag berättade i går om hur det snöade och var jobbigt i trafiken. Det snöar fortfarande och är ännu jobbigare i trafiken i dag hör jag på nyheterna. Under gårdagsdygnet rapporterades mer än 400 trafikolyckor i och runt Twin Cities. Eftersom jag har semester till godo tog jag en semesterdag i dag. När man stannar hemma på grund av att man inte vill köra kallas det allmänt på jobbet att man "chicken out" och tar en "chicken" dag. Alltså är en fegis. Jag kallas hellre en fegis än att hamna i en trafikolycka. Nu är det några år sedan, men jag har varit i diket två gånger på grund av snö och ishalka på vägarna och det är inget roligt.

 

Jag har alltså sovit länge i dag på morgonen. Ända till sju. Skall motionera hundarna ordentligt och hugga ved när jag nu ändå är hemma i dag. Dessutom hoppas jag vi får tid till en brasa och någon film i kväll. Kanske jag får tid att läsa i någon bok också. Jag har många favoritförfattare, John Grisham, Per Anders Fogelström, Lars Widding, och Louis L'Amour för att nämna några. Ni svenskar kanske inte känner till Louis L'Amour. Han var en äventyrsförfattare som skrev mest westernböcker. Han hade dock gjort rejäl forskning, så för mig blir det en kombination av äventyr, historia, och geografilektion när jag läser dem. Han spottade ut böcker på löpande band och när en journalist frågade honom om varför han var så ivirig med att skriva svarade han: "Jo när jag väl börjat skriva en bok är jag så spänd på att se hur den skall sluta att jag inte kan slita mig från skrivmaskinen förrän jag ser upplösningen."

 

Chris och jag är riktiga bokmalar. Vi har dessutom sparat alla våra böcker. Alltifrån läroböcker i folkskolan till de vi köpt på senare tid. Jag gjorde en hastig beräkning för en tid sedan över hur många böcker vi hade i alla våra bokhyllor och i lådor och kom fram till att det var runt tretusen böcker. Så nog har jag att förströ mig med om jag nu skulle ta ut en till "Chicken" dag framöver.

 

As Ever

Sven

Av Sven O. Sjöstedt - 8 februari 2010 13:19

Ute faller snön och jag har äntligen kommit fram till min arbetsplats. Det är inte så intensivt snöfall, men tillräckligt för att göra vägarna hala. Dessutom får vi inte ha dubbdäck här i Minnesota, så det blev en del slirade och bilen slingrade sig fram som en orm på vissa ställen. Det är verkligen inte roligt att köra de lite över sju svenska milen från garaget till parkeringshuset. Och nu skall det snöa i två eller tre dagar i sträck. Det blir inte roligt. Jag bävar redan för hemresan i kväll. Det end positiva med den är att det är ljust när jag startar. Det hinner dock bli mörkt innan jag kommer hem igen. Nu under vintern startar jag i mörker och kommer hem i mörker. Jag har full tank när jag startar och någon trevlig radiostation inställd på bilradion. Så är det bara att hoppas att jag kommer hem innan tanken är tom och radiostationen avslutar sändingarna för kvällen. Det senare är dock inte troligt för de flesta kör dygnet runt. Det finns dock några AM stationer som antingen stänger eller lägger om frekvensen på kvällen. Jag har inte forskat vidare i varför de försvinner, men jag vet att en av mina läsare är expert och om han har tid och lust kanske vi kan få en expertförklaring till vad som händer med AM starionerna när det blir kväll.

 

Dags att börja skyffla papper i stället för snö

 

As Ever

Sven¨

 

Av Sven O. Sjöstedt - 6 februari 2010 15:38

(Det här eposet gjorde jag ett utkast till för några år sedan då jag jobbade nere i centrum av Minneapolis. Nu har min avdelning utlokaliserats till förorten Brooklyn Park, men jag vill ändå dela med mig av vad jag skrev då)


Fullmåne över Missippifloden, det låter väl romantiskt? Pyttsan heller! Det är en tidig vardagsmorgon. Klockan är väl inte sex slagen ännu, när jag vandrar från parkeringshuset i utkanten Minneapolis centrum till min arbetsplats mitt inne i storstadens centrum. I en isande vind knegar jag fram under denna vandring på den oändligt långa bron över Mississippifloden. Då ser jag den hänga därborta uppströms, i väster, stor, full, just i färd med att gå ner. Månen alltså. Under mig brusar vattnet. Strömmen är så stark att vattnet i floden inte har frusit ännu. Vid sidan av mig passerar en mängd personbilar, lastbilar och bussar.

 

När jag tittar österut längs det brusande vattnet ser jag på var sida av floden, höga blinkande neonljusskyltar. Den på de stora byggnaderna på norra flodstranden blinkar fram orden "Pillsbury Best Flour" och på den södra stranden tänds och släcks bokstäverna "Gold Medal Flour". Det är de två kvarnar som anlades vid St Anthony vattenfallen för sådär etthundrafemtio år sedan, Pillsbury och General Mills, som gör reklam för sig. De håller förresten på att gå samman i ett företag nu, som så mycket annat. De lever i alla fall kvar som ett bevis på att Minnesota än i dag är en betydande jordbruksbygd. Många är de svenska invandrare och svenskättlingar som brutit upp mark här och lagt grunden till dagens jordbruksindustri.

 

På tal om jordbruk så kommer jag ihåg från Sverige när en lantbrukare hade fått anmärkning från taxeringsnämnden för att han uppgivit tre stora grisar som smågrisar i sin deklaration. Han skrev följande svar till taxeringsnämnden: "Svin av taxeringsnämndens storlek går inte att frambringa på denna gård."

 

Mina tankar följer med den strida strömmen, likt flodpråmarna med spannmål, sand, koks eller vad de nu kan vara lastade med, när floden sakta svänger av mot sydöst. Den flyter genom Minneapolis och alldeles norr om stadens flygplats, vid det ärevördiga fästningsverket, Fort Snelling, flyter den ihop med Minnesota River. Där bildas det ett delta med rikt djur och fågelliv.

 

Utvidgad med det nya vattenflödet viker floden av mot nordöst och passerar genom centrum av staden St Paul. Mitt inne i den staden, just söder om Capitol, där statens guvernör härskar, svänger floden igen mot sydöst. På dess stränder har moderna gator och byggnader anlagts, men här straxt efter kröken finns ett fridlyst område med indiangravar. Ett minne från den tiden då innevånarna här inte utgjordes av svenskar, svenskättlingar och andra invandrare, utan av Dakotaindianer och Siouxindianer. Det finns faktiskt fortfarande ett indianreservat mitt inne i Minneapolis, och så minner många av gatunamnen om den tiden. Vi har till exempel Hiawatha Avenue, Minehaha Parkway, och Shakopee Road.

 

Mina tankar seglar vidare på Missippifloden och har nu kommit till samhället Hastings. Där flyter ännu en flod ihop med Mississippi. Den kommer från norr och heter St Croix River. Ni som är bevandrade i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner säkert igen det namnet. Det var uppför den floden som många svenska invandrare tog hjulångare till städer som Stillwater och Taylors Falls. St Croix River utgör också gränsen mellan staterna Minnesota och Wisconsin.

 

Straxt söder om Hastings har vi ett nytt indianreservat och ett atomkraftverk sida vid sida. Tala om kulturkrasch. Båda heter Prairie Island. Prairie Island Indian Reservation och Prairie Island Power Plant. Här finns det också stora möjligheter att se amerikas nationalfågel, Bald Eagle. De övervintrar i stort antal på öar i den breda floden.

 

Mississippifloden flyter så vidare förbi samhällena Red Wing, Wabasha, och Winona innan den efter sluss nummer åtta försvinner söderut ur staten Minnesota. Längre bort än så törs jag inte låta mina tankar vandra, för då kanske de inte hittar hem igen.

 

Som avslutning en liten historia från den gamla goda tiden då det bodde många svenskar här i Minnesota och det fanns en färja som roddes över floden på ett stääle där den flöt ganska lugnt. Nu ville det sig inte bättre än att han som rodde färjan hette Roos. Han blev efter en tid ganska utled på alla skämt med anspelning på hans namn. I alla fall så kom det en korpulent dam som skulle över floden. När hon satt sig till rätta i båten undslapp dett henne: "Nu skall väl här ros allt vad Roos kan!" Roos bara bet ihop tänderna och rodde henne över floden. När damen steg iland på andra sidan sade Roos i sin tur: "Och nu skall väl här gås allt vad gås kan!"

 

Med Svens-ka hälsningar från landet i väster.

 


 

Av Sven O. Sjöstedt - 3 februari 2010 23:20

Min fru, Chris, och jag älskar djur. Vi har ganska mycket djurliv runt vårt hus. Alltifrån björn till skogsmöss och gamar till kollibri. Vi har också en del så kallade tamdjur som lever med oss. Ja i vissa fall kallar vi dem även sällskapsdjur. Frågan är dock om det är de som är sällskap åt oss, eller vi som är sällskap åt dem.


I alla fall består sällskapsdjuren av både hundar och katter. Vissa av dem kommer riktigt bra överens, medan vissa andra levandegör uttrycket att vara som hund och katt. Vi har därför avsatt ett av rummen i huset till katternas tillflyktsort. Vi kallar det rummet för Felinska Salongen. Där finns klätterträd, sandlådor, vattenskålar och en dricksfontän, kojor, filtar, leksaker, kattgräsodling, tavlor, bilder och säkert mer som jag inte kommer på i en hast. I dörren till Felinska Salongen finns det en barriär som endast katterna - och vi med svårighet - kan ta oss igenom. Hundarna blir stående långörade utanför.

  

På fotot här av ett hörn av Felinska Salongen ser ni en bråkdel av inredningen. Jag vill bara påpeka att den tavla som sitter på väggen vid fönstret har katterna fått av katten Socks. Han var förstekatt hos president Clinton och jag tror fotot med text och sigill var hans tack för någon gratulation på hans födelsedag som våra katter sänt.


Katterna har naturligtvis besittning av hela huset. Över garaget har vi ett rum där några av dem trivs. Själva huset och garaget sammanbinds av ett litet rum som husbyggarna kallde "sun room", men vi kallar Dachan. Det rummets två ytterväggar har stora fönster hela vägen ner till marken. Där kan katterna komma öga mot öga med jordekorrar, och andra djur. I Dachan trivs de alltså också bra.


Men vill dom ha riktig lugn och ro så är det till Felinska Salongen de tar sin tillflykt - och det är dit jag beger mig nu.


As Ever

Sven

.


Av Sven O. Sjöstedt - 2 februari 2010 18:27

Det här läste jag just nu:

 

Groundhog Phil saw his shadow this morning, predicting 6 more weeks of winter.


Jag vet inte hur geografiskt begränsad denna väderspådom är. Kanske det gäller även Svedala.

 

AS ever

Sven

Av Sven O. Sjöstedt - 2 februari 2010 13:22


I dag avgörs resten av vintern. Det är nämligen så att om skogsmurmeldjuret, the groundhog, ser sin skugga när det tittar ut ur sin håla i dag blir det sex veckor till av vinter. Om skogsmurmeldjuret inte ser sin skugga kommer sommaren snart.


Att observera skogsmurmeldjurets aktiviteter på den andra februari tas mycket allvarsamt på många platser här i USA. Till och med TV metereologerna hänvisar till huruvida skogsmurmeldjuret ser sin skugga eller ej och hur resten av vintern skall bli.


Bilderna nedan har jag tagit från Wikipedia.


Skogsmurmeldjur + Grounhog


Den största festen runt händelsen hålls i orten Punxsutawney, Pennsylvania, USA. Där är det en riktig folkfest med upp till 40000 personer som deltar. Tredje mannen från vänster i hög hatt håller skogsmurmeldjuret i famnen medan fjärde mannen läser upp en proklamation.


Groundhog Day


Här kan ni läsa mer om Groundhog day:  http://en.wikipedia.org/wiki/Groundhog_Day


Det är ännu för tidigt på morgonen, så jag vet inte om skogsmurmeldjuret kommer att se sin skugga eller ej. Om jag kommmer ihåg skall jag låta er veta i morgon. Om ni kan ge er till tåls så länge.


As ever

Sven



Av Sven O. Sjöstedt - 1 februari 2010 13:41

Rättelse.

 

Hästen jag rider på är inte en Pinto har jag blivit upplyst om. Det är en Appaloosa. Jag är dock så mycket hästkännare att en häst är en häst är en häst för mig.

 

As ever

Sven

Presentation

Gästbok

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards