Året var 1996 och det skulle firas att det var 150 år sen den stora utvandringen från Sverige till USA, främst Minnesota och Illinois, började.

Dessa första egentling svenska pionjärer följdes av många, många fler under årens lopp. Vissa av dem och deras ättlingar har blivit namn

i den amerikanska historien, nämnas kan flygpionjären Chales Lindbergh, förre chefen för USA's högsta domstol, William Rehnquist, många guvernörer, senatorer, affärsmän, osv. Andra har levt här som mer eller mindre anonyma Mr. & Mrs. Swanson, men likväl hjälpt till att bygga upp det här landet till vad det är i dag.

Tack vare reportageuppdrag för olika svenskamerikanska tidningar, så lärde min fru Chris och jag känna Kerstin Carlson. Hon var född på Gotland i seklets början, emigrerade som ung till Amerika på tjugotalet, träffade Helge från Göteborg och gifte sig med honom. De bodde i stadsdelen Bronx i New York och fick tre pojkar, Sten, Arne och Lars. Som den fattiga, men målmedvetna mor Kerstin var, fick pojkarna god utbildning och blev stöttepelare i samhället. Arne blev vald till Minnesotas guvernör, och det var när Chris täckte in hans installationscermoni som hon lärde känna hans mor Kerstin.

Kerstin pratade fortfarande god svenska och hade inte så många vänner här eftersom hon nyss flyttat till Minnesota från New York. Vi tog henne med på en del av våra reportageresor och hon fick även träffa andra svenskar och vara med i svenskamerika. När vi lärde känna henne var hon redan i åttioårsåldern, men var mycket pigg och hade fortfarande mycket bestämda åsikter om det mesta.

Ett av de tillfällen som vi skulle täcka in med reportage var när hennes son Arne, alltså Minnesotas guvernör, skulle ha lunchbjudning för det svenska kungaparet under deras resa i svenskamerika i samband med 150-årsfirandet. Vi lovade familjen att vi skulle eskortera Kerstin, eller "farmor" som hon även kallades av personalen på guvernörsresidenset, från det pensionärshem där hon bodde till mottagningen och middagen.

Vi hämtade Kerstn på hemmet och redan flera kvarter från residenset stod det folk på trottoarerna och väntade på den kungliga kortegen (amerikaner och speciallet svenskamerikaner tycker att det är väldigt spännande och "exotiskt" med kungligheter). Jag vet inte om Chris och Kerstin vinkade åt massorna när vi for gatorna fram för jag hade fått syn på en trafikspärr ett par kvarter framför oss, som jag helt koncentrerade mig på. Helt riktigt, all trafik i kvarteren runt residenset var förbjuden och gatorna spärrade av säkerhetsskäl. Här var det dock tätare led med åskådare och jag började kallsvettas när jag saktade in framför vägspärren och poliserna som stod där.

Nu gör jag mig till åtlöje som kör fram här, tänkte jag. Men man skall aldrig förundras över något här i USA, kanske inte i Sverige heller för den delen. Underrättelseväsendet hade funkat utan att vi visste om det och plötsligt lyftes spärrbommen, poliserna gjorde honör och viftade fram mig. Jag vet inte vilka som tappade hakan först, jag eller åskådarna som stod och såg den lilla oansenliga skåpbilen bli släppt igenom spärren med honnör. Polisen hade fått order om att i en blå Ford med nummerplåten "TILDA" (ja, bilen heter så efter Chris' farmor) kommer guvernörens mor till festligheterna och den skall släppas fram. Ärligt talat skall här bekännas att jag var så chockad att jag körde nästan in i dom bastanta tegelpelarna vid grinden till residenset.

Väl inne på residenset, efter att ha passerat ytterligare en säkerhetsspärr med honnör, blev vi av Guvernören visade in i ett rum där han och hans familj skulle ta emot kungligheterna. Kerstin var svag och satt i rullstol, och när vi rullat in henne i rummet tänkte vi avlägsna oss. Det ville varken Kerstin eller Guvernören vara med om. Nej, ni är så nära familjen att ni stannar här och blir presenterade för kungaparet tillsammans med oss, sade de. Sagt och gjort, vi stannade.

Det är protokoll och regler att följa när man skall hälsa på Kungen och Drottningen. Vi fick en snabblektion. Man får till exempel inte vara framfusig och sträcka fram handen först. De kungliga skall ta intiativet. Chris och jag stod bakom Kerstins rullstol. Hur det nu kom sig så hälsade Drottningen först och Arne presenterade Chris och mig, och vi skakade hand. Sen stannade Drottningen och böjde sig ner och pratade med Kerstin i rullstolen framför oss. Då hade Kungen kommit fram för handskakning. Chris hälsade på honom med sin bästa nigning (efter att tvånget med nigning hade avskaffats i skolorna i hennes hemby, lovade hon högt och tydligt att hon aldrig mer skulle förnedra sig så, utom för kungligheter, nu kom den dagen). Då skulle Kungen komma fram till mig, men när han sträckte fram handen så flyttade Drottningen sig lite och kom ivägen. Både Kungen och jag såg villrådiga ut, men så tog han ett steg tillbaka och sträckte ut handen mot mig igen bakom Drottningens rygg.

Och det var alltså så det gick till när Kungen och jag gick bakom ryggen på Silvia!