Titta! Jag hittade det gamla fotot jag nämnde om i förra inlägget. Det är blekt och hade rullat sig, så jag tejpade upp det på en pappskiva och fotade av det. Kvaliten är urusel, men stämningen finns kvar.

Det är bara synd att inte spåren efter de ringlande skallerormarna i den lösa sanden syns på fotot.

Ack vore jag tillbaka där i tid och rum!

As Ever

Sven

Det kan väl inte vara fel att man sitter i det kalla och ruggiga Minnesota och drömmer om varma och soliga nejder? Mina tankar går till Oklahoma, Texas, New Mexico, Arizona och Kalifornien. Jag hörde någongång, någonstans uttrycket: "Rid västerut unge man!" Jag kan för mitt liv inte komma på var det uttrycket kommer ifrån, men det låter mäktigt och uppfodrande på något sätt.

Jag har inte direkt följt maningen, men de gånger jag varit västerut har jag faktiskt ridit. Västern och cowboys hör ju ihop. Jag slog just upp ordet "cowboy" i mitt lexikon och det är översatt till svenskan som "cowboy", medan ordet "cowgirl" är översatt som "kvinnlig boskapsherde". Är inte det diskriminering så säg.

Den första gången jag överhuvudtaget satte mig på en häst var i Kalifornien. Närmare bestämt i Yosemite nationalpark. Vi red i en lång rad och hästarna var vana att vandra samma stigar om och om igen. Det enda svåra var att förmå hästen att röra sig makligt framåt och inte stanna och äta i varje buske och vid varje tuva. Denna min första ridtur gav mig i alla fall blodad tand.

Min stora ridupplevelse var dock i Arizona. Min fru och jag tillbringade några semesterdagar på en dude ranch utanför staden Wickenburg. Motvilligt gick jag med på att redan första dagen ta en ridtur. Den blev en så härlig upplevelse för mig att jag redan innan jag stigit av hästen skrev upp oss för nästa tillgängliga ridpass.

Att få rida en riktig pinto ute bland de stora kaktusarna var en upplevelse som jag aldrig i hela mitt liv kommer att glömma. Det var verkligen pojkdrömmen som gick i uppfyllelse. Jag hade till och med autentisk västernutrustning med cowboystövlar och cowboyhatt. Visserligen sade experterna att jag hade texasstövlar och kaliforniahatt och att ingen riktig cowboy skulle ha klätt sig på det viset, men vad gjorde det mig.

Vid ett tillfälle när min fru red efter mig tog hon ett foto av mig ridande upp på ett litet krön med saguaro kaktusar runt mig. Det fotot hade jag länge i plånboken och visade mina arbetskamrater och vänner. Oj vad imponerade de blev.

I New Mexico har jag inga som helst ridminnen, men i Texas köpte jag som sagt mina cowboystövlar. Det var i staden Amarillo. Vi reste vid tillfället med Greyhoundbussarna och måste vänta flera timmar i Amarillo på en anslutning. Vi gick ut i staden för att fördriva tiden. Det blev dock för varmt för mig och vi kunde inte hitta något annat ställe med luftkonditionering än en skoaffär. Vi gick in där, blev avkylda och kom ut med varsitt par cowboystövlar.

I Oklahoma slutligen var vi även ute och red. Det var på en ranch söder om Tulsa i samhället Bixby. Här var det helt fri ridning. Vi fick varsin häst och sedan var det bara att ge sig av. Riktigt spännande var det för mig som ännu inte är någon riktig hästkarl. Det känndes dock imponerande de gånger hästen gick åt det håll jag ville. Inte vet jag om det var tur eller skicklighet, men det gjorde mycket för min självkänsla.

Det har faktiskt slutat snöa nu utanför fönstret. Jag är ingen ung man längre, men det var i alla fall skönt att, om inte annat än i tankarna, få följa uppmaningen "Rid västerut unge man!" och drömma sig bort från Minnesotas kalla vinter till varmare trakter.

As Ever

Sven.